Funderingar inför Framtiden.

Till mig att läsa om sisådär 20 år.

Livet igår, idag, imorgon. Nu. Då. Snart. Senare. Oavbrutet.

Du lägger en förmögenhet på tvål/schampo/balsam/badskum för, varje gång ett barn ska rengöras, förbrukas drygt en liter på att barnet själv ska trycka ut, tvåla in, smeta på. Senare kommer denna summa läggas på antirynkkrämer, hudföryngrande mirakeltvål och vaxning av diverse ansiktsbehåring som inom sinom tid kommer misspryda facet.

Du har ett jobb. Inte så mycket att orda om. Senare kommer du förhoppningsvis också bli bra på det du gör och har du tur även snappa upp kontorslandskapets oskrivna regler, som att inte skratta högt i tid och otid, att inte galoppera till kopieringsrummet och att inte snacka med din nyfunna vän så alla väljer att nyfiket lyssna istället för att sköta sitt.

Du hatar PMS, mensvärk, ägglossning och allt medföljande bomullsmaterial för detta ändamål. Även vikten som varje månad fläskar på två kilo vatten som veckan efter får dig att springa på toaletten stup i kvarten. Senare kommer klimakteriet. Kan nog bli min största utmaning i livet. Åtminstone är det vad erfarenheter säger. Naturläkemedel för att vara någorlunda trevlig delar av dagen, hysteriska gråtattacker för att skosnöret går upp, rödflammande svettningar som övergår i genomfrusen snögubbe.

Du äter rent för mycket godis. Det är godis för att det är gott, för att det är fredagsmys, för att det är lördagsgodis, för att det är söndagsrester, vi hittar också klassisk måndagsdepp och självklara biosnacks. Senare kommer priset av detta- diabetes, obesitet, hjärt- och kärlsjukdomar, därför hoppas jag att du någonstans längst vägen tröttnar på reptilhjärnans eviga begär. Eller håll tummarna för att du har bra gener.

Du har barn som både sprider glädje och driver dig till vansinne. Senare kommer du att glädja dem genom att respektera deras privatliv och att de blivit vuxna, lämnat boet, står på egna ben och känner på vad världen kan erbjuda, samtidigt driva dem till vansinne de gånger du glömmer bort detta uppenbara och gör intrång i deras otium med hundratals frågor och näsvis nyfikenhet.

Du städar, lagar mat, handlar, diskar och tvättar. Senare kommer du städa, laga mat, handla, diska och tvätta. Somliga saker ändras aldrig. Oavsett ålder.

Livet händer just nu. Gör det minnesvärt.

Längdlotteriet.

Millimeter, Centimeter, Meter, Gigant.

Jag drömde om att bli jockey, en pytteliten nätt person som skulle flyga fram på hästryggen dagarna i ända. Men så blev det inte. Mitt längdlotteri delade frikostigt ut 184 centimeter. Och matchande vikt. Så barnavårdscentralens superduperviktiga längd- och viktkurva sprängdes bokstavligen på både längden och bredden. Tala om att få drömmar krossade.

Nackdelarna är många, bara ta något så banalt som kläder. Både ärmar, byxben och längden på tröjor är sannolikt alltid för kort. Ärmarna döljer jag genom att dra upp tröjan till armvecket vilket även ger ett hurtigt, och lite svettigt, intryck. Byxlängden kamoufleras av skor med högt skaft eller att byxor som används tillsammans med sneakers matchas med ett obligatoriskt motionslystet sätt i stil med #MinaSportigaByxorSkaVisaHalvaVadenHej&Hå. Men magtröjor- det är inte klass på det när man är inne på sitt trettiofemte levnadsår. Linnen under tröja, byxor med hög linning, lång kofta för att inte avslöja tatueringen på ryggen när man sätter sig, ställer sig, böjer sig, sträcker sig, andas.

Men värsta är nog om man, mot alla odds, beställer en klänning i modell kort. Då snackar vi kort! Kan liknas vid en tröja där passformen är tvivelaktig. Höfterna hamnar uppe i midjan och längden slutar strax ovan där den långa rumpan slutar. Det är omöjligt att bära upp. Oavsett hur självsäker du må vara. Maxiklänning- där snackar vi knälång!

Man avslöjar begynnande skallighet på vänner långt innan de själva gör den makabra upptäckten. Man får alltid hjälpa lillatanten lyfta ner matvarorna från affärens hyllor. I skolan, när man tvingades till dans under gymnastiklektionerna, fick jag ersätta de pojkar som lägligt nog hade stukat någon tå/fot/finger under rasten före gympalektionen- jag kan inte dansa pardans idag, något jag beskyller mina idrottslärare för. Jag har ständig koll på näsan, eller snarare dess innehåll, då mina medmänniskor har full insyn när de tittar upp och jag vill gärna inte få någon att tappa aptiten.

Under gymnasiet, när man började ta sig till storstan för efterlängtat uteliv, skrämde min vän upp mig genom att berätta att stadstjejerna ofta bråkade, och då alltid med den längsta och största- vilket skulle vara jag. Flera helger i rad var jag livrädd för att någon skulle ge sig på mig, innan jag insåg att det var en fördom hon tagit med sig från den by hon växt upp i.

Sittplatsen på flygplanet är minimal, likaså på bussen. Och tåget. Alla knäböj man tvingas till när man tar selfies med sina små vänner (med stora hjärtan!). Dessa vänner, som för övrigt fortfarande kan åka med barnbiljett på bussen, får ungdomligt nog alltid visa leg på Systemet och slipper leta efter en skön hoodie i lagom storlek på herravdelningen.  Och detta ständiga påstående; ”Du är bra på basket, visst”. Nej, jag är faktiskt riktigt dålig- trots att jag liknar en giraff.

 Men visst finns det fördelar!

Man kan gå genom ett folkhav utan klaustrofobi och samtidigt se den konsert man kom sent till. Man får alltid de bästa chipsen, för få når påsarna högst upp, de som ännu inte blivit krossade till smulor och som fortfarande kan doppas i dipp utan att fingrarna blir kladdiga. Man får, oavsett ni vill erkänna det eller inte- det är ju trots allt baserat på forskning, en särskild pondus just bara för att man är längre. Addera då tolv centimeter på klackarna och osäkerheten hos folk (män…) med mindervärdeskomplex lyser tydligt. Dessutom finns det fler centimeter att fördela sina kilon mellan, så mängden mat kan ju förbli generös!

Jag förlorade en dröm i längdlotteriet, men jag vann hundraåttiofyra centimeter.

Millimeter, Centimeter, Meter, Gigant.

Småbarnssömn – Sussa Sött.

Sagor, sånger, vyssa, vagga, lampa tänd, lampa släckt, dörren öppen, dörren stängd, törstig- trots dryck för fyra minuter sedan-upp och dricka, kissnödig- trots toalettbesök för tre minuter sedan- upp och kissa. Någon hittar ett minimalt sår som omedelbart behöver handpåläggning och ett plåster med Disneymotiv. Någon hittar en nagelflisa som sticks och självklart måste elimineras med hjälp av saxen med Mumintrollet på. Tjugotre frågor om allt mellan himmel och jord hinner ställas genom dörrspringan som snart gått från att stå på glänt till att gapa vidöppet. Men då, just som man förtvivlat söker efter en portion färsk tålamod tar frågorna slut. Det blir tyst. Och där ligger de, fullkomligt avslappnade långt ner under täcket och ser gudomliga ut. Små varma kinder. Små näpna pussmunnar. Rufsigt hår som kommer att behöva dryga fem deciliter spraybalsam med söt doft i morgon för att lyckas dra igenom borsten. All frustration är som bortblåst och hjärtat svämmar över av kärlek. Sussa sött.

DÅ:

Jag gjorde det klassiska FörstaBarnetNattningsMisstaget. Jag låg bredvid min äldsta dotter tills hon slutligen somnade så djupt att jag kunde lirka ut min arm, hasa över sängen, rulla ner på golvet och smyga ut- noga med vilka plankor jag valde at placera fötterna på, ett felsteg som gav ifrån sig ett nästintill obefintligt knarr resulterade i ett klarvaket barn.

Därefter kom som bekant barn nr2 och tiden var lite mer knapp. När nr2 var pytteliten somnade även han under barn nr1´s nattningsprocedur. Men efterhand som han växte och tillslut hade egen säng, där jag med stor möda lyckades vika ihop benen och klämma ner mig, skulle också han ha sällskap till John Blund tacksamt tog över. Först lillebror, sedan storasyster. Flera gånger i veckan somnade jag före barnet jag väntade ut och det barnet som i sin tur väntade på mig kom och frågade om det inte var hennes tur snart. ”Ehh… jo, såklart”- jäklar, en timme har gått. ”Du ska ligga här inne preciiiiis lika länge som du låg hos lillebror” Adjö egentid. Sussa sött.

NU:

Tvillingar. Flera år efter att första barnet, även andra, avslutat sin utdragna nattning, och nu endast önskar sova själv med stängd dörr, hade jag bestämt mig för att inte spendera ytterligare hundratals kvällar väntandes på barn som febrilt kämpar med att hålla sig vakna på olika sätt, slutligen ger upp och somnar. Med fyra barn finns det saker som måste göras efter deras nattning, för att överhuvudtaget ha chans att kvala in som duglig förälder 2018- typ som att baka, tjata läxor för stängda öron, torka fotlister eller annat spännande, därför ser jag med fördel att nattningsfasen hålls kort.

Vi hade tur. Dessa små har somnat nöjda med varandra som sällskap från första natten. Från början- äta, rapa, sova. Senare- äta, rapa, leka, sova. En process som flera år varit hyfsad smärtfri har nu förlängts av diverse finurliga knep som bara en, två, femåringar kan klura ut. Behov man inte kan neka dem, frågor som kräver sina genomtänkta svar, pussar och kramar men inte önskar vara utan. Och jag inser, jag kan bara bestämma att jag vill ha dem i säng klockan 20. Sen är det bara deras vilja som styr när de äntligen kommer till ro.

Väck inte den björn som sover.

Sussa sött.

Tiden På Tellus.

Där man balanserar på kall och mörk asfalt, någonstans mellan himlen och helvetet. Tiden på Tellus. De man skapat och de man kommer lämna kvar, om man har tur, efter att man blåst ut de hundra brinnande ljusen på gräddtårtan. Barnen.

Och de skillnader de gjort på mitt liv.

Nr1. Fick jag tillsammans med dåvarande, en finfin tjej, kort efter att jag firat min tjugoårsdag. Dagar, nätter och veckor flöt ihop förutom söndagen som alltid innebar samtal från jämnåriga vänner som behövde ventilera lördagsnattens äventyr. De dansade nätter igenom, jag ammade. Samma planet, olika liv.

Nr2. Lillebror. Min enda son. Under de 40 veckorna han hölls trygg inuti min mage, lugnt guppande omkring, var livet utanför allt annat än just tryggt och lugnt. Nu hade dessutom några av mina vänner runt mig hunnit fastna i en relation och fått sina första kärleksbarn, vilket gav efterlängtad förståelse för min avsaknad på diverse glammiga tillställningar, men min höga närvaro på babycafé, babygympa, babygrupper och allt annat med ordet baby inklämt. Ledsamt nog blev jag först ut med att genomgå en krävande separation där barn var inblandade. Fortfarande många som levde som sprudlande singlar, en del hittades nu inuti den guldskimrande babybubblan, jag ensamstående. Samma planet, olika liv.

Nr3+4. Flera år senare. Livet hade åter hittat sin harmoni och barnen 1 och 2 växt så det knakat. Vännerna, de som redan funnits där flera år och tröstat, stöttat, skrattat, kramat, vet jag kommer finnas kvar i hjärta och tanke livet ut. Ni är fantastiska och jag önskar det fanns mer tid till att skapa nya varma minnen. Otroligt nog visade det sig att jag även skulle få nöjet att vara först ut som mamma till tvillingar i min umgängeskrets. Jag, precis som alla som står inför något nytt, hade ingen aning om vad som väntade mig. Och det går inte heller att återge känslor, situationer och erfarenheter på ett fullständigt sätt. För att förstå, måste det upplevas. Några levde kvar som ofrivilliga singlar, många blomstrade med familj i standardformat, enstaka enastående ensamstående, jag existerade i en miniatyrversion av Familjen Annorlunda. Samma planet, olika liv.

Allt jag gått igenom för barnen, på grund av barnen och tillsammans med barnen, är upplevelser som gett mig kännedom om mig själv, om barnen och om livet i stort. Allt är skört och sårbart. Allt är nytt och främmande. Allt är gammalt och slentrian. Vad som betyder något är hur vi hanterar medgång och motgång. Vänskap och kärlek. Du. Jag. Vi. Alla.

Jag vet att flera omkring mig kommer att få uppleva förändringen av sitt första barn, somliga kommer tvingas genomgå en slitsam separation och några få kommer upptäcka hur livet struktureras av dubbel nedkomst. På samma planet, och bara i min umgängeskrets, ryms så många olika versioner av det som snabbspolat är: födas, barndom, tonåring, vuxen, åldring, dinosaur, ängel.

För allt vi går igenom. För allt vi upplever. Som individer. I gemenskap. Innanför. Utanför. Min tid på Tellus har hittills, tack vare barnen, fått mig att växa, precis som dem, utvecklas, precis som dem, och berikats med gränslös kärlek, genom dem. Barnen.

Och de skillnader de gjort på mitt liv.

Stånk & Stön

Lukt. Arom. Stank. Os. Odör.

V.I.T.T.R.I.N.G

 

När jag, med känsligt doftsinne likt en hund och klassisk bacillskräck efter år inom vården, frivilligt stänger in mig i ett pyttelitet rum tillsammans med en hel drös okända människor. I små tajta kläder. Då vet du att jag har hittat till lokala gymmets spinningklass. Alltså varför gör jag detta?

Efter månader av långtråkig styrketräning måste jag få upp konditionen, det är nästintill pinsamt när man dagligen blir så smärtsamt påmind om dess bristvara varje gång man väljer trappan upp till sin våning (4) på arbetsplatsen och därefter knappt kan andas. Liksom svårt att försiktigt smyga in i detta tysta kontorslandskap när man önskar att någon kunde bistå med lite andningshjälp. Men nu ska det bli ändring på det! Mitt liv, mina val- ännu en slogan som intensivt cirkulerar efter nyår. Jag har fortfarande inte bestämt mig för om jag tränar för att bestraffa min kropp jag hatar eller för att belöna min kropp jag älskar. Men den ska prövas oavsett.

Det värsta med spinning är inte den brännande känslan i benen, eller en puls som maxar till svetten sprutar, eller illamåendet som kommer som ett brev på posten (då inte utdelat av PostNord). Inte heller den obekväma sadeln eller musiken som sällan faller mig i smaken. Det värsta är just det jag var inne på tidigare. Du stängs in gymmets minsta rum, kompakt med cyklar som man knappt kan ta sig mellan utan att smeka dess cyklist när man kämpande plöjer sig genom havet av vevande pedaler med både mage och rumpa indraget, mot bästa platsen- den längst in i hörnan, nära AC ´n. Alltid fullbokat vilket betyder att vi är en JÄTTEMÅNGA som ska andas samma luft. Som snart blir tung av fuktig andhämtning. Men det värsta med stort V, som faktiskt kan få mig att vilja bryta och lämna salen under ett pass är dofterna som cirkulerar. Någon som ätit en för stor middag för nära inpå passet och därför sprider sin matos från magens botten helt utan genans. Eller dessa vadderade cykelbyxorna som för längesedan borde tvättats, vädrats och därefter bränts på bål därför lukten är så obehaglig att jag får rysningar i hårbotten. Gamla tröjor, strumpor, hårband som stinker svett. När uppstötningsodören når mig kan jag inget mer än att vrida ytterst lite på huvudet, för hur jag än gör krockar jag med en annan, ny, och inte alltid bättre doft.

Jag undrar hur övriga reagerat om jag 1. Sprayat doftsprej med diskret med ljuvlig essens, 2. Burit gasmask eller 3. Släpat ut min cykel utanför rummet och bara tittat in genom fönstret under passets gång…

Ja men vad är det ordspråket säger, man kan inte få allt. Nä, tänk om det stämde, jag behöver ju faktiskt inte få uppleva allas dofter, lyssna på alla stön av utmattning (hoppas jag…) varje pass, alltid. Sådan generositet kan ni behålla för er själva, eller dela med nära och kära innanför hemmets fyra väggar. Jag nöjer mig gott och väl med enbart doften från din andedräkt vid utandning som gärna får ha en svag ton av mint. Inte kaffe.

Tack på förhand.

Åldersnojan.

Ålder, åldras, ålderdom.

Tanken på att jag har ett barn som fyller 14 år om tjugo dagar är svindlande. Det betyder ju att jag hunnit uppnå den ålder som man, när man var lite yngre, fördomsfullt placerade i samma fack som bruna manchesterbyxor, läsglasögon och ständigt köande på ICA.

Talade med en kollega tidigare idag, vi kan kalla oss jämngamla då åren suddas ut ju äldre man blir och gränserna mellan årgångar blir transparenta, om just detta. Vår ålder. I mångas ögon fortfarande unga, men för många inräknade bland de äldre, i våra ögon – VadFanHände. Plötsligt står vi i ett kontorsrum på vår gemensamma arbetsplats och garvar högt åt ålderns likheter gällande tycke och smak och en ömsesidig inbillning om att vara yngre tills vi ser oss i helkroppsspegeln i den kompakta elevatorn. En hiss med de mest avslöjande lysrör jag någonsin tvingats uppleva, betydligt värre än någon billig klädkedjas ångestframkallade iskalla provrumsljus, och som verkligen får en lättskrämd stackare att reagera på spegelbilden som stint stirrar tillbaka. Trötta ögon, illa uppsatt hår, jeans som inte sitter som på skyltdockan och ärligt talat, halsduken runt halsen som jag envisas med att bära som ett statement över kyliga lokaler drar ju knappast ner intrycket av ålderdom.

Med en skrämmande tanke om att min bästa tid i livet redan varit får mig att tänka tillbaka…

Vi börjar från början, på dagis, som man faktiskt kallade förskolan förr. Känslan över att bli övergiven, kanske starkt uttryckt men jag var ett sådant barn som slets från sin förälder med tårarna sprutande likt en geiser, av sin mjuka mamma för att umgås med stränga dagisfröken med krokiga näsan, skräcken över att bli utpekad som den som fes i kuddrummet eller alla dessa tjuvnyp man fått (och gett) eftersom minibarn ännu inte kan uttrycka sig bättre.

Vidare tar vi oss till undervisningsanstalten. Ständig ångest genom skolåren över läxor, utanförskap, utebliven kärlek från sötaste killen, klädkoder, acne och tandställningen. Uteliv där man dansade friskt eller sjukt hängde över toaletten därför man ännu inte lärt sig alkoholens baksida.

Vad som då kändes som en livstid senare, men som i själva verket var inom loppet av enstaka månader, nytt toaletthäng då ett litet frö växte i min mage, foglossning som resulterade i vaggande ank-gång, gigantiska bröst och höfter som vidgades för glatta livet. Sömnlösa nätter, hundratusentals bajsblöjor, ett evigt dragande på barnvagnen som sista gången var så stor och tung att jag kreverade inför varje backe (den var ju full av barn, matkassar, skolväskor, och dagens särskilt utvalda gosedjur), tusentals näsdukar till hundratals snorelvor och denna ständiga paranoia över löss och att de byggt bo i min hårborste.

Självklart finns det oändligt med skratt, fantastiska minnen, kärlek och vidunderlig vänskap instoppat under alla år som frigjort glädje, berört och betytt. Samtidigt som jag är övertygad om att livet framåt också kommer innehålla svårigheter, uppförsbackar och motgångar- så är jag nu trygg, just därför att jag är äldre och har samlat på mig några års livserfarenhet, och vet att jag klarar allt jag tar mig för.

Att jag bara behöver vara duktig för min egen skull, att jag säger nej när jag inte vill, att jag har ett värde. Kanske är det först nu, när jag har denna kännedom om mig själv, jag kan börja leva fullt ut och på så vis uppnå det bästa. Den bästa tiden behöver inte alls vara redan på dagis, under tonåren, eller som tjugofem bast, de bästa åren kan vara varje år, varje dag, varje timme, om du väljer att göra dem till det. Så oavsett vad lyftanordningens reflekterande glasskiva på jobb förmedlar, så har inte den bästa tiden varit. Den pågår. Igår, idag, i morgon.

Åldersnoja, bite me.

 

Mörkrets Makter.

Tionde januari.

Mörk morgon, förmiddag, eftermiddag, kommande kväll och becksvart natt.

Solen stängs ute av tunga gråa regnmoln som envist håller ihop likt ett svettigt sammansvetsat handbollsförsvar av världsklass. Inget ska igenom. Särskilt inte solens gastande och värmande strålar.

Regn och rusk är vanligtvis väderlek som tilltalar mig. Den är lugnande och förlåtande. Regniga dagar bjuder på värmande filtar, spännande och utvecklande lektyr, tända ljus, avkoppling och långkok. Solen stressar och kräver. Vem blir brunast snabbast, vem hittar till stranden tidigast på året, först på morgonen eller pressar flest antal timmar i sträck, utelek och sandslott, hopptorn och kallsupar, grillen ska gå varm och ölen vara kall. Aktiv och hurtig, spänstig och fräknig.

Men just nu är jag mättad av allt grått, kallt, mörkt och blekt. Borta är färgglada dansande löv, värmen mot ansiktet, ljuset på morgonkvisten och solkyssta kinder. För tillfället upplevs årets januarimånad som särskilt tuff. December och jullovets högt önskvärda vinterlek uteblev med sina synnerligen få knastrande iskristaller. Inga magiskt upplysta landskap och skimrande gator, få skratt i pulkabacken dagen då de trehundraåttionio flingorna faktiskt föll och kvar är dunjackorna med en, inte särskilt angenäm, doft från instängda fjädrar efter alltför många regndroppar.

Jag knaprar vitamin D som aldrig förr och lyxar till det med läskande smoothies. Läslampan intalar jag mig är solen och soffans följsamma kuddar förvandlas till sanddynor. Jag dagdrömmer om saltstänk från ljumna vågor, sand mellan nakna tår och glass som smälter av solens strålar. Hela kroppen skriker efter ljuset och det liv som föds av det. Blommor, färger, dofter, fågelsång och sena kvällar skådandes solens, för den dagen, sista suck.

Tionde januari.

Hög tid att mörkret drar sin sista suck.

Fritidens Förfall

Hejdå strama plagg

Hej slitna mjukis

Semester. Ferie. Lov. Ledighet. Vila.

Långsamma morgnar och sena kvällar utsträckt på soffan stirrandes på en serie som alla redan hunnit se och därför också avslöjat de bästa bitarna eller ett krampaktigt tag om den fyra kilo tunga bok som beskriver andra människors innehållsrika historia.

Jag inser att jag 1, är omodernt ointresserad av serier och 2, får nog av teknik på mitt arbete och därför bojkottar alla avlastande hjälpmedel som läsplattor och ljudböcker. Jag väljer alltid bok framför TV och gillar den tystnad biblioteket erbjuder när man går där och bläddrar bland hundratals sidor i jakten på nästa gripande skildring.

Ledigheten planeras efter barnens alla skollov och med det bryts alla fasta rutiner. Ingen måste upp tidigt, inga träningar sena kvällar och alla aktiviteters matcher komprimeras dessvärre under terminernas enstaka helger och lämnar därför luckor i kalendern.

Familjen sover längre, vilar mer, unnar sig flertalet powernaps. Kroppen som tidigare var kvick och flink blir seg och slö. Huvudet tungt och svaren dröjande. All stress och alla vardagliga måsten rinner ur och lämnar kvar ett tomt och ineffektivt skal.

Som om det inte vore nog med att man för sig likt en grottmänniska efter några dagars ledighet så börjar även det yttre fallera. Håret som misshandlats med alltför många schamponeringar under arbetsveckorna ska få vila och hitta sin balans, ögonbrynen som tagit stryk av hastig hantering ska få växa ut för att sedan plockas efter konstens alla regler till en vacker båge, just nu påminner de mer om en utav Robin Hoods alla krokiga pilar snarare än hans båge. Hyn blossar, inte likt tomtens röda väderbitna kinder, utan blossar med inflammerat varningsljus efter diverse chokladpraliner och sockerfyllda tilltugg som förtärts med största glädje under denna ledighet. Naglarna behöver omsorg och kosten kryddas med kärlek. Rent spontant hade ett besök utav den intensiva skaran Fab 5 gjort sig väl om de även förbarmat sig över vilsekommen kvinna.

På måndag är det åter arbete. Plikt och ambition. Kroppen ska slipas och huvudet skärpas. Ordning och reda, rutin och struktur. Upp och hoppa.

Hejdå slitna mjukis

Hej strama plagg

 

 

Bonusrelationer.

Bonus-, plast-, styv-, låtsas-, extra-…

Kärt barn har många namn.

För mig är det familj. Med extra allt. Med massor av kärlek.

 

Hans säng- 160 maximala centimeter tillägnat endast honom.

Min säng- 120 minimala centimeter som delades mellan mig och två barn som varenda natt kröp ner och tryckte sig nära. Med egen kudde, olika antal gosedjur och nappar som lämnade djupa avtryck efter flertalet timmars felplacering under min rygg, armar, nacke eller kind.

Han ensam.

Jag ensamstående.

Från den dagen min nuvarande man tilläts sova över av mina barn, då för snart 10 år sedan, sov han nog knappt en blund det första året. Från att ha haft en stor säng utan att behöva dela, till att klämma ner sig i min vilken inom loppet av enstaka timmar fylldes med klibbiga fötter, fluffiga gosedjur, barn som doftade sött bubbelgum från något av de otal Bamseflaskorna på badkarskanten, barn som sov på längden, bredden, snedden.

Men han klagade inte. Han har aldrig antytt att barnen någonsin varit i vägen, tagit plats från honom, prioriterats före eller älskats mer.

NU

Igår var fars dag. Även jag läste hyllningar till egna pappor och vänners barns pappor. Vad jag vill hylla är bonusföräldrar. Alla ni som villkorslöst älskar ett eller flera barn som genom vuxnas beslut hamnat på samma stig som du. Och som helhjärtat får fortsätta vandra där. Hand i hand med tryggheten från dig och uppfylld av känslan av att vara älskad och betydelsefull för många.

Att älska sina egna barn är självklart. Att älska någon annans barn är storartat.

Vår säng- 210 vanliga centimeter som alltid har plats för alla våra nu fyra barn. Och deras kuddar. På längden, bredden, snedden.

-Finns hjärterum-Finns stjärterum-

HURRA för alla bonusföräldrar

 

Egentid.

Träningstider, matchtider, förskoletider, skoltider, tågtider, arbetstider, familjetid, kvalitetstid, övertid, jultid, kalastider, kiosktider, tandläkartider. Kalendern är fullklottrad med tider som styr mitt liv. Dagligen. Timme in och timme ut. På minuten. Tåget lämnar perrongen 06.25. Med eller utan mig. Alarmet tjuter 05.25. Upp. NU.

Jag minns min uppväxt som tyst. Rofylld. Min bror instängd på sitt rum med hörlurarna klistrade runt huvudet. Min mamma vid köksbordet, läsandes i en bok innehållandes en historia skriven på oändligt med sidor och min pappa på kökssoffan stilla snarkande efter middagen. Själv satt jag ofta i stora fåtöljen och tittade på namnlösa fiskar som planlöst simmade runt i akvariet. Ingen stress. Inget stök. Tyst. Stilla.

Den tystnaden, stillheten och timmar med egna tankar är något som funnits och format mig och därför också blivit ett behov för mig. Utan detta försvinner en del av mig som utgör min grund.

Min tillväxt, som jag väljer att kalla livet idag- som ständigt berikas med nya lärdomar och med en strävan efter högre, längre och bättre, är allt annat än stillsam. Tyst. Och stressfri. Den är allt jag själv inte var, utan har blivit. Ett år i taget, ett barn i taget. En omvandling som jag bidragit till och vars konsekvenser jag nu tvingas hantera. Logistik. Pusslande. Delar mig på mitten för att kunna vara överallt samtidigt för att hinna se, höra, förstå, allt mina barn, familj och vänner vill dela med mig.

Ofta tappar jag bort mig själv längst vägen. Blir en maskin som springer på standby.

Min tid måste få vara viktig. Min egen tid. Bara jag. Malin. Hur jag vill. Med mina tankar. Tyst. Stillsamt. Rofyllt. För att hitta tillbaka till grunden. Mitt jag. För att orka springa. För att orka se, lyssna och ge stöd. För att orka vara Malin.

Att jag vill vara ensam är inte detsamma som att jag vill vara utan dig. Det är att jag behöver vara med mig.

-Egentid-