Familjär Frukost.

Äntligen helgmorgon.

Doften av nygräddade bullar fyller vårt hem. Grönsakerna perfekt uppskurna. Osten, kalkonen, smöret, marmeladerna. Yoghurt och flingor. Allt står framme. Ljusen tända.

Efter att ha kallat på barnen sju gånger har hälften dykt upp. Lagom missnöjda över att tvingats överge soffan och uttjatad Barnkanal sitter de där med surmulen min.

Efter ytterligare två ”frukost” i högre tonskala hittar sonen sin plats och slutligen kommer den tröttaste av dem alla, tonåringen. Knappast pigg, inte särskilt glad.

Snabbt förstår jag att det saknas en, för morgonen, favoritbulle. Det fanns bara tre och självklart önskar alla fyra barnen äta just den varianten idag. Ingen av de övriga fem sorterna frestar. Nu finns där inget att äta, enligt ett barn. Någon fick smör under sitt pålägg och det var en katastrof utan dess like. Den eftertraktade bullen slängs tvärsöver bordet av rödgråtet barn. Ett barn klagar över ostskivan, för liten, för stor, för små hål, för stora hål, för gul, den är ful… och går inte längre att äta. Tack och lov tuggar åtminstone ett barn på, utan att opponera sig över gurkans ojämna skivor, yoghurten som smakar jordgubbe och inte hallon, att det är fågelfrö i bullarna eller hur någon just tog det glas någon annan planerat dricka ur senare.

Efter trettioåtta minuter är det över. Barnen har hittat tillbaka till sina tidigare aktiviteter och kvar ligger spåren efter meningsskiljaktigheter, klassisk syskonkärlek och föräldrarnas försök till mysig morgonstund.

Bullarna ligger i högar av smulor. Osten ligger svettig med antydan till skidbacke. Marmeladburkarna är klibbigare än smält sockervadd. Mjölkringar efter utspilld och inte ordentligt upptorkad dryck. Grönsakerna får Bosse, familjens kanin, tugga vidare på. Familjens, för tillfället, nöjdaste medlem.

Äntligen helgmorgon.

 

Fem smulor är fler än fyra barn.

Klockan tickar som fortast när man stänger ner skärmen på jobb och rusar mot tåget. Alltid med andan i halsen. Alltid med tankarna på sjutton olika platser samtidigt. Slutförde jag uppgifterna, sparade jag dokumentet, skickade jag mailet jag lovat, vad ska jag laga till middag, hur gick det på dotters prov, kommer sonen komma ihåg att ta med lamporna till cykeln då det är mörkt efter träning, när ska jag hinna träffa bästa vännen nästa gång, utvecklingssamtal på dagis, när var nu det- fan, vinterdäcken måste snart på.

Jag hann med tåget. Ren och skär lycka varje gång. Märkligt att jag vid detta laget, efter att ha sprungit efter tåg i 15 år, fortfarande har urusel kondition. Mina medresenärer bjuds dagligen på svettig panna, tung men hastig andning och ytterkläder som osmidigt halas av. Nåja, jag hann iallafall. Gläds med mig.

Jag kom hem först. Denna tystnad. Som inte beror på att någon utför bus i största hemlighet. Eller att någon surar på sitt rum. Utan bara helt enkelt denna ljuva ensamma tystnaden. Ro i själen. Återhämtning.

Det första jag gör är att ha ihjäl ett gosedjur. En liten katt med oproportionerligt långa ben och kort svans som lämnats åt sitt öde strax innanför dörrmattan. Tur ingen såg att jag trampade på stackaren. Då hade det definitivt inte varit tyst. Jag tar mig förbi katten, sparkar undan sonens jacka och skolväska, registrerar en hel hög med smulor längs min väg och avslutar med att trampa i en klibbig fläck på köksgolvet. Det slår mig. Arbetsdagen tog inte slut nyss. Den har just börjat…

 

Förbannat Försenad.

Tick tack tick tack…

Jag är nästan alltid försenad. Och genomsvettig när jag slutligen kan låsa dörren. Det som annars tar någon minut att göra ensam tar med denna barnaskara en evigheters evighet. Bara att ta sig över tröskeln ut är en kamp. Någon tröja har blivit knölig och därför slängs jacka, tröja, mössa och slutligen även barnet sig själv på golvet. En sko har blivit för liten. Men märkligt nog passar sommarens sandaler i mindre storlek. Håret ska borstas tusen tag, varken mer eller mindre på äldsta dottern. Långsamma tag dessutom, står hon där framför spegeln medan mitt magsår växer sig större. Sonen kommer iklädd shorts och anser att solen värmer även under vinterhalvåret. Gå och byt är du snäll. Där fick jag nog mitt första gråa hårstrå. Bäst att kolla senare. Fast kanske lika bra att låta bli, vill jag verkligen hitta det?!

Varje gång vår familj ska göra oss i ordning samtidigt säger mannen alltid samma sak; ”Du får duscha först- du är ändå klar sist”. Och så blir det. Sanningen är ju bara den att när sedan han står i en varm avkopplande dusch, och inbillar sig att jag gör tusentals avancerade procedurer som kvinnor (vem?) utför, springer jag mig på nytt svettig under morgonrocken kämpandes med kläder som alltid sticks, kliar eller klämmer och sällan vill bäras utav små barn med stor vilja, minimala flätor eller tjugotre tofsar ska friseras på samma huvud och självklart nagellack- gärna elva färger på tio naglar. Lagom till att kampen avslutats stiger mannen ut ur duschen och tittar frågande på mig; Är du inte klar än?

När jag sedan äntligen får utrymme till att sminka mig blir jag avbruten minst åtta gånger. Någon vill prova, vill visa, pillar olovligt på dyra produkter eller är FÄRDIG efter toalettbesök som utan minsta genans utförts till höger om mig. Tiden rusar iväg och håret hinner jag knappast med idag heller, men vem älskar inte handdukstorrt hår och självfall åt alla möjliga håll. Jag slipper åtminstone hitta ett eventuellt grått hår…

Kläderna hoppar jag i samtidigt som jag känner hur sminket smälter och hinner tänka att nästa gång ska jag planera bättre. Ett par utbrott, mina, och ett par tårar, inte mina, senare låses dörren bakom mig. Punktligt nog i samma ögonblick som vi borde varit framme vid nästa destination- anledningen till hela familjens makeover och min pulsökning.

Eftersom vi inte ens hinner köpa med en simpel blomma från närmaste ICA hoppas jag att ett gott humör räcker. Ska bara hitta det längst vägen. Sminket torkar, någorlunda på rätt plats i facet, och håret… alltså vad fan.

Pulsen lägger sig. Något barn sjunger. Det goda humöret hittas. Vi kom iväg.

… klockan går.

 

Höstlovshysteri.

Visionen;

Fem dagar i en stuga mitt i skogen. Strax intill en vacker sjö. Omringad av färgsprakande lövträd och gigantisk gräsmatta för bollspel. Familjespel och brasa. Lugna timmar. Andas.

Verkligheten;

Minstingarna har räknat ner dagarna fram till idag med start för en månad sedan. Under bilresan till stugan räknade de ner minuterna. Ni vill inte veta hur lång tid resan tog.

Fyra barn och två vuxna, tillsammans med oändligt med packning, stuvas in i en mindre 7-sitsig modell. Takboxen håller på att explodera. Barn trängs mellan matvaror, gosedjur, sängkläder, gummistövlar, pumpor och metspön. Nu är vi på väg. Äntligen. Snart kan jag andas.

Halvvägs vänder vi om. Nyckeln till takboxen är kvarglömd. ”Mamma, hur lång tid är det kvar nuuuuu?” En och en halv timme efter att vi gjorde vår första start är vi nu återigen på väg! Hurra, solen skiner.

73, 68, 57, 44, sovpaus, 29, 27, 23, 19, 14, 11, 9, 8, 7, 6, 5, 4, 3, 2, 1..1..1..1… minut kvar. FRAMME!!

Bildörrarna öppnas och ut faller barn och all packning. Allt släpas in i stugan, kylen, skafferiet, hallen och sovrummen fylls. Aldrig förr har minstingarna velat bädda med sådan entusiasm som nu. Troligtvis sovsäckarna som känns extra lockande.

Tre bråk, femhundrafyrtio tårar och ett par sura miner senare är allt på plats inne i stugan, så gott det nu går med fyra barn.

Vi hänger på Halloweenmodet om att kreera våra egna pumor. Fem stycken bjässar som säkert vunnit pris för att ha varit störst och hårdast på någon marknad står vi och sliter med. Något barn kväljer över doften, något barn kastar allt innanmätet bredvid skräppåsen istället för i den, något barn tappar intresset och vill in i sovsäcken. Kvar sitter jag och min man. Det blev i alla fall fem lyktor, av varierande design.

Ytterligare tjafs mellan trötta syskon, ytterligare tårar och tillsägelser. Pannkaksmiddag. Lugnet faller. Brasan tänds.

Vetskapen;

Att det aldrig blir som man tänkt sig. Men det behöver inte betyda att det blir sämre. Vi är i stugan mitt i skogen, strax intill en vacker sjö. Träden omkring oss bär löv i underbara färger. Gräsmattan är minst sagt gigantisk och bollen kom vi ihåg att packa. Familjespelen är med och brasan är tänd. Så långt stämmer allt. Det är det senare som fallerar- lugna timmar. Vem försökte jag lura, när var mitt liv lugnt senast? Lyckligtvis andas jag oavsett, det är ju trots allt signaler och reflexer som styr och tvingar mig till att kippa efter syre. Inte min tillfälliga eufori.

Jag ser mig om, familjen är samlad. Den viktigaste visionen av dem alla!

Jag andas…

 

Liv & Lust

Krav, ansvar, längtan, drömmar, önskningar, utmattning, glädje, stress, otillräcklighet, behov, återhämtning, plikter.

En storm av känslor som styr över mina vardagliga beslut och val. Signaler mellan uttröttade synapser som kämpar tillsammans med dess kropp för att räcka till.

En dag i taget. Ett steg i taget. Ett andetag i taget.

Framåt.

 

Livet:

Kretsar runt barnens intresse och välbefinnande. En tonåring som fortfarande vill dela med sig av sina tankar och upplevelser. Tillit och ett öppet sinne. En son som inte är stor men inte heller liten, som ena dagen vill känna ansvar och andra dagen bli omhändertagen. Två tjejer i storlek 116 som varenda dag kämpar hårt med att frigöra sig från oss och bli självständiga. Det är ett ständigt ifrågasättande av regler och gränser. Små steg utanför ramen som rymmer värderingar och normer. Det är okej. Det är inte okej. Varför. Varför. Varför. Kläder och ting som passade fint igår är idag för små, för korta, för trånga, tråkigt, fel, nej, absolut inte. Tvära kast mellan skratt och gråt och en lugn harmonisk stund har jag inte känt av på länge.

Känslosvall mellan delad glädje över barnens framgångar och det tuffare som stöttning och uppmuntran genom barnens motgångar.

En balanserad kost gnager ständigt på samvetet. Sockerfritt, ekologiskt, perfekt planerad utifrån proteiner och kolhydrater. Vitaminrikt och färgglatt. Inget hel-, halv-, eller kvartsfabrikat. Odlat i egna lådor i kolonilotten som bytt ägare bara för att ge barnen bättre kost.

Jag jobbar heltid. Har alltid gjort. Nej förresten, det fanns en ju en tid då jag pluggade och glamoröst pendlade mellan 80-110 procent, men då fylldes resterande av dygnets få timmar med skolarbete. Med andra ord, mina barn spenderar en hel del tid i kommunens nedgångna lokaler.

Dammråttor i olika kaliber ska jagas och förgöras, badrum ska skrubbas av den klena med hjälp av MrMuscle och kläder ska rengöras efter Vanish alla regler- gnuggas på blåbärsfläck, läggas i blöt i balja eller bara rakt in i maskinen- för perfekt resultat.

Kvällar och helger fylls med skolmöten, träningar- egna och andras, matcher, barnkalas, extraknäck som taxiförare så barnen kan hinna till kompisen, leklandet eller bion i tid.

 

Lusten:

Den som brinner långt in. Den som sipprar ut när ingen kräver. Längtan om utveckling. Drömmar om upplevelser. Lyckan över att få utrymme att skapa. Spela musik. Måla. Rita. Det som bara är mitt. Som jag väjer att bära inom mig för en tröstande känsla av välbehag när utmaningarna blir för många, eller som jag väljer att dela med familjen och vänner. Det som får tårarna att torka, skrattet att bubbla och det som alstrar energi. Det man girigt vill ha mer av men som livet begränsar.

Livslust:

Jämvikt. Där livet och lusten båda ryms. Där man tar sig igenom utmaningar och i slutändan känner sig stärkt. Där det positiva väger tyngre än det negativa. Där leken och glädjen är större än arbetet för att nå dit. Där ansvar och frihet, glädje och sorg, utmattning och återhämtning alltid kommer kampera sida vid sida. Där jag tillåter mig att kapitulera och känna mig besegrad inför all perfektion jag inte kan leva upp till och istället väljer att se det jag gör bra. Där jag, trots samvetskval, stress och ständig känsla av otillräcklighet, släpper ner garden och försvaret mot den störste kritikern av dem alla, mig själv, och finner balansen.

Livet och Lusten. En dag i taget. Ett steg i taget. Ett andetag i taget.

Framåt.

Livslust.

 

Muffinsmage & morotsmidja.

Gymmet.

Något jag besöker några gånger i veckan. Sällan jag tycker det är kul. Jag gör det utan att tala om det särskilt mycket. Behöver inga likes på diverse sociala medier för att visa att jag ska/har varit/kommer senare/tungt/långt/länge/ja jävlar- vilket pass. (Och en bifogad liten bild på efterföljande nyttiga avokadomiddag). Inte för mig. Jag är Skuggan på gymmet. Syns inte, hörs inte, fullkomligt anonym. Och nöjd med det.

När jag är där kan jag inte undgå att fundera över, och roa mig med tanken, på detta kompani av stereotyper som samlas på ett gym.

Backslicken- som hänger i grupp för att känna sig stark, i nytvättade, strukna och väldoftande träningskläder. Pratar mer än de pumpar.

Nybörjaren– som tveksamt lyfter, tyst och försynt rör sin runt i lokalen och försöker lära, härma och efterlikna övningar som ser ut att ge resultat.

MrBiceps- oftast testosteronstinn kille som fått pump i kulan på armen och därför glömmer bort att även rumpa, lår och rippad ryggtavla är klädsamt.

StarkaMamman- kvinnan med några kilo plus som inte själv ser hur vacker hon är. Med en styrka som ingen MrBiceps ens kommer i närheten av, bara genom att prioritera sig själv, unna sig tid till att återhämta den kropp som varit till låns och nu behöver samma omtanke som de barn den burit och hållit trygg.

BelgienBlue– muskler mer än kroppen självt naturligt kan producera. Oftast iklädd urtvättade linne, mjukisshorts och brottardojjor. Självklart oknytna, annars blir väl fötterna stasade.

Bästisarna– tjejerna som gör allt ihop. Byter om, lyfter, torkar svett, dricker, joggar i matchande hastighet på löpbanden intill varandra, skrattar åt samma skämt, blir generade samtidigt, börjar, slutar, repeterar i synk. Samma Nike-skor, samma frissa.

Vardagshjälten– den som går dit, går hem. Kommer tillbaka. År ut och år in. Lyfter samma vikter. Springer samma längd i samma hastighet. Använder samma maskiner. Troget. Mäter sig inte med någon. Håller formen, konditionen och löftet till sig själv.

Sminkdockan– snygg som få, aldrig svettig, perfekt makeup och utstyrsel. Håller sig i form troligtvis genom att fladdra mycket på ögonlock tyngda av ditklistrade fransar, lyfta shaken med jordgubbssliskigt proteinpulver och genom att svankande knyta skorna 20 ggr per träningstillfälle.

Åldersnojjan- Du vet det inte själv-än, men vi andra vet.

Oavsett stereotyp eller kroppsform-gör det av rätt anledning. Gör det för dig själv. Gör det för att vara stark. Fysiskt och mentalt. Kroppen ska hålla länge. Den ska bära dig genom livet. Hjärtat ska pumpa till ditt sista andetag.

Älska dig själv.

Separation- med smak av en simpel munk.

Besvikelse, misslyckande, sorg, rädsla, svek, ånger, bråk, meningsskiljaktigheter, smutskastning, beskyllningar.

Vi var överens om att en separation var en god idé. Vi var överens om att vi skulle se till barnens bästa. Vi var överens om att vi skulle hjälpas åt. Vi var överens om att vi skulle hantera det lugnt, sakligt och som vänner.

Jag var då 23 år och tillsammans hade vi två barn. Det är snart elva år sedan. Och det gick inte alls som vi tänkt oss, trots att det var vad vi båda ville.

Att en människa kan rymma så många känslor. På en och samma gång. Och ändå hålla ihop. Lättnad över att beslutet var taget, rädslan över ett nytt oskrivet kapitel, skuldkänslor gentemot barnen som tvingas flytta mellan deras första och största kärlekar och ständigt tvingas hantera saknad, besvikelsen över en sönderslagen familj, svartsjukan av att inte längre vara någons finaste, hjärtesorg över de minnen som fortfarande värmde. Parallellt som en spänning och styrka växte, att känna jag kan, jag klarar, jag orkar. Jag kan fortfarande skratta, jag klarar allt jag måste, jag orkar för barnen behöver mig.

Många år har passerat. Många år är kvar.

Denna man, som jag för länge sedan separerade ifrån, kom förbi igår. För att lämna av munkar- till mig och till barnen. Sockrade, chokladdragerade, fyllda med gott och ljuvligt väldoftande. Och det slog mig, där jag stod och åt min äppelmunk- vi är i mål.

Någonstans på vägen hittade vi balansen. Vi jobbar med varandra och inte mot varandra. Vi ser till barnens bästa. Vi hjälps åt. Vi hanterar uppkomna svårigheter lugnt, sakligt och som vänner.

Jag är idag 34 år och tillsammans har vi två barn. Vi separerade för snart elva år sedan. Och det gick inte alls som vi tänkt oss- men resultatet blev ändå precis vad vi ville.

I mål. Med smak av en simpel munk.

 

Tonårstider.

Klockan skvallrar envist om att detta lilla barn tycker att natten tar slut 05.00. Fortfarande nattsvart ute, men det verkar inte övertyga till längre sömn. Bara att stiga upp. Lämna min varma säng, mina drömmar och min längtan om sovmorgon.

Jag minns tidiga timmar i ett illa upplyst rum, byggandes med klossar, gungandes i gungstol, läsande, sjungande, kramandes. Vi var här. Just då. Tillsammans. Vi mot den mörka världen utanför. Min ängel.

”När du blir större- då kommer du vilja sova länge. Då ska även jag göra det”- Dåtid.

Nu

Klockan skvallrar envist om att detta tonårsbarn tycker natten börjar 05.00. Det börjar snart ljusna ute men det verkar inte övertyga till långdragen morgonrutin. Bara att stänga hennes dörr. Låta henne ligga kvar i sin varma säng, hennes drömmar och hennes krav på sovmorgon.

Det blir sena timmar i ett illa upplyst rum, uppdaterandes av status, #instagrambilder, raklång över sängen, chattandes, skrattandes, musiken dånar. Du är här, just nu, i starten av ditt vuxna liv, jag står bredvid och ser dig växa. Fortfarande tillsammans. Fortfarande vi mot den mörka världen utanför. Fortfarande min ängel.

”När klockan är 10.00 – då får du stiga upp. Då vill jag inte vänta längre på dig vid frukostbordet” – Nutid.

-LOVE-

 

Vareviga Varannan.

Jag först. Börja inte med mig. Jag vill. Jag vill inte. Jag ska. Jag ska inte. Orättvist. Rättvist. Min tur. Din tur.

Vareviga varannan.

Mitt liv är till största delen uppbyggt av innehåll som delas upp i varannan gång, varannan dag, varannan vecka, varannan jul/nyår/påsk/midsommar, varannan VAB.

Det är syskon som ska samsas, det är ett ex som ska vara nöjd med rättvis fördelning över barn som lever i dubbla hem, det är en familj som ska överleva trots flertalet starka viljor- som vanligtvis drar åt olika håll och som en fredsmäklare hade betraktat som sitt livsprojekt.

Det börjar direkt på morgonen med vems tur det är att väckas först, kläs på först, vems jäkla tur det är att borsta tänderna på först och hur var det nu, vems tur är det att sitta i mitten i Max firmabil… Sen är det ju samma visa, omvänt, vid läggning. Addera då vem som först ska duscha och i vems säng kvällssagan ska läsas.

Mina stora barn bor här varannan vecka. Måndag till måndag. År in och år ut. Förutom denna solklara uppdelning av barnens närvaro och efterlängtade gemensamma samvaro, finns en väldigt rättvis fördelning över årets storhelger som skapades samma tidpunkt som vi separerade. En kopia var. Vartannat år julafton, vartannat år juldagen, vartannat år nyårsafton, vartannat år midsommarafton. Och även påsken är finfint uppdelad.

Övriga diskussioner som ständigt hänvisas till rättvisa-varannan är, bästa hörnan i soffan, vems tur att träna bästa tiden på kvällen, vem som ska få årets långa sommarledighet (en sju veckors kombinerad semesterdagar/föräldradagar evighetslångt sommarlov- som hittills alltid tillfallit Max, men som ändå avvägs noggrant i diskussioner), vems tur att vabba, ta disken, ta hand om tvättkorgen som fylls snabbare än tvättmaskinen centrifugerar, eller troligtvis den mest känsliga av dem alla- vem som får köra barnen på matcher och cuper- vi vill båda alltid gå men småsyskon som inte vill lägga all sin fritid i en svettig idrottshall eller på blåsig fotbollsplan tvingar oss till uppdelning, varannan gång.

Flera gånger i veckan blir jag snurrig av att komma ihåg vems tur det är, vem som ska sätta stjärnan i toppen på granen detta år och vem som blandade smeten sist vi bakade. Ofta försöker jag tala om att livet inte är svart eller vitt och att rättvisa sällan skådas. Att ett tänk likt- det jämnar ut sig, var storsint, en kompromiss- är att föredra. Men ingen verkar anamma detta och jag själv försöker bibehålla husfriden och minimera de redan väldigt många konflikter som passerar dagligen, genom att memorera och hålla isär turordningen. Och egentligen, är en kompromiss att önska- en medelväg där ingen blir riktigt nöjd…

Ena gången vinner du. Andra gången förlorar du. Upp och Ner. Seger eller nederlag. Min tur. Din tur.

Vareviga varannan.

 

Superwoman.

Rum i korridor till subventionerat pris enligt landstingets taxa. Gemensam dusch och tv-rum. Frukost, lunch och middag ingår i hyran. Välkommen till BB, föreningen för dig som studerar till förälder.

Två sängar på hjul. En barnbalja på hjul. Två skära bebisar. En blek mamma. En blek pappa. Vakuum.

Jag balanserade mitt i sängen på vita- och blårandiga lakan med ett barn på varje arm. Ännu ett tappert försök till att dubbelamma. Vinterblek mage vars skinn var tänjt som aldrig förr låg i prydliga rader på tvären och påminde mig starkt om Bidendum, mer känd som Michelingubben. Brösten som ökat i storlek och förändrat sin form de senaste månaderna hängde ut under tröjan, ömmande av mjölkproduktion och bebishunger. Över mjukisbyxornas linning tittade de praktiska trosorna fram- formgivna av minst en meter bomullstyg i hudfärgad beige nyans, sådana som sväljer både maxibindan och rumpan som numer få erkänna sig besegrad och kasat ner över baksida lår. Svetten lackade i pannan, rann längst ryggen och lämnade inbillad doft i det trånga rummet.

In stiger en läkare tillsammans med ett helt gäng studenter. Med två barn i famnen som kräset lekte med lunchen var det omöjligt för mig att täcka över den kropp jag inte längre kunde identifiera som min. Blottad satt jag där under tiden läkaren högljutt skildrade min journal och studenterna lyssnade mer eller mindre uppmärksamt. Någon gäspade. Någon tittade ogenerat. Någon ställde frågor. Någon log. Hon avslutade ronden med en kommentar som jag, först efter att samlingen lämnat, förstod. ”Lycka till nu, Superwoman”.

Sen kom jag på det. Skrynklig, ovanför brösten och genomsvettig av hormonell obalans, hade min tröja lagt sig tillrätta. En kornblå T-shirt med det gul- och röda Supermannen märket.

När de lämnat miniatyrrummet började jag gråta. Jag gjorde det mycket den första tiden. Jag grät av lycka. Jag grät av utmattning. Jag grät av glädje. Jag grät av enslighet. Jag grät av barn som växte för fort. Jag grät av min egen underdimensionerade garderob- rättare sagt, själva innehållet i den. Jag grät ensam, i sällskap, ute, inne. För alla som frågade hur jag mådde- för alla som inte frågade hur jag mådde. Livet handlade om att få två bebisar att somna samtidigt, vakna samtidigt, äta samtidigt. Kräks och läckande blöjor. Storsyskon som behövde tid, engagemang och bekräftelse. Praktiska lösningar om hur man bäst tröstade två barn som grät samtidigt. Hur man snabbast klädde på två barn som inte ville vänta på någon annan. Hur man matade dubbelt, nattade dubbelt, bar dubbelt.

Aldrig förr hade jag behövt leta efter lekplatser som tvunget behövde vara inhägnade. De var två. Jag var en. Alltid sprang de åt olika håll. Matematik och procentuell problemlösning användes flitigt för att kvickt räkna ut vilket barn som sprang mot flest faror- det fick man hämta först. Jag kunde glömma ”Babyrytmik” som hölls i en kyrka inredd i klassisk nygotisk stil från sent 1800-tal. Stentrappor, ojämnt stengolv, lockade och pockade på nyfikna barn. De var två. Jag var en. Omöjligt att skydda ömtåliga barn om båda föll samtidigt. Även långdragna cafébesök uteblev, oftast saknades barnstolar och tvillingvagnen var sällan ett uppskattat inslag bland inventarierna.

Någonstans längst vägen förändrades spiralen. Jag slutade gråta. Jag blev trygg. Jag räckte till. Även till fyra barn. Jag mer än överlevde dagen. Jag började leva igen.Jag gav mig själv tid till att återhämta min kropp som varit till låns och nu behövde samma omtanke som de barn den burit och skyddat. Styrkan infann sig. Hållningen blev åter rak och med den orkade jag även hålla huvudet högt. Jag hade tagit tillbaka kontrollen över min vardag. Rutiner skapades med plats åt alla och stabilitet infann sig. Lugn. Säker. Harmonisk.

Mamma till fyra. Stark och stolt. En riktig Superwoman- precis som Du.