Den sanna vardagen.

Avskalat. Naket. Jag.

Inte mer. Inte mindre. Bara jag. Och det måste räcka.

Alarmet tjuter mitt i mörkret och skönhetssömnen uteblev ännu en natt. Med dreglet fortfarande hängande i mungipan och kuddens avtryck tydligt på kinden, där hudens spänst sedan länge tappat sin glow, smyger man upp och släpar in sin redan förberedda klädhög i badrummet. Två minuter kissa, sju minuter duscha, fyra minuter torka, smörja, deodoranta, två minuter påklädning, två minuter tandborstning enligt konstens alla regler och slutligen borsten genom håret.

Barnen ska upp och kriget är igång. Det vanliga gnisslet med obekväma kläder, en tova i håret som vägrar slätas ut, tandkrämen som de använt vid tandborstningen senast kvällen innan är plötsligt giftigt stark och var fan ligger gosedjuren som ska göra sällskap på vilan…

Halvspringer oftast till tågstationen, inte helt ovanligt med en eller flera sandkorn i skorna eftersom något barn tömt ut delar av förskolans sandlåda mitt på hallgolvet. Sand älskar strumpor vars innehåll är en stressad och småklibbig fot.

Pendlingen behöver vi ju knappast lägga tid på att kommentera. Vem är inte införstådd med att Skånetrafiken har 1. Ständiga elfel, signalfel eller andra oväntade fel, 2. Alltför få vagnset så sittplats är knappast en garanti- inte heller en minimal ståplats på just det tåget, 3. Fel på temperaturen så att man inte helt sällan står upp och trängs med främlingar utan någon som helst hänsyn till varken integritet eller personlig sfär, högröd i ansiktet med svetten rinnande längs ryggvecken.

Väl hemma igen efter en arbetsdag som man faktiskt har tur att få betalt för är det nästa arbetspass som drar igång. Förklädet på, matlagning som med handen på hjärtat hade behövt mer tid och kärlek, men oavsett ansträngning så är det alltid någon som tycker det har fel färg eller smak. Disken efter vareviga måltid och saneringen av middagsstationen är utan överdrift det tråkigaste som finns. Tror inte det hade spelat någon roll hur stora tallrikar barnen än haft så är hade det ändå varit kladd och spill.

Vi har en bil. Två heltidsjobb. Fyra barn. Sex olika aktiviteter. Ganska ofta kolliderar vår strukturerade logistik och flaskhalsen är just bilen och det faktum att denna är hett eftertraktad. Igår stod jag utan. Optimistiskt tänkte jag att mitt ärende ändå bara var en liten runda förbi lokala affären för att fylla på gapande kylskåpshyllor. Jag tar cykeln!

Hur tänkte jag där. Vi är en stor familj, att ”handla lite” existerar inte. Att bara handla lilla lördagsgodispåsen innebär en fylld papperspåse att släpa på. Såklart blev det mer än jag föreställt mig, och eftersom jag lydigt lärt mig att kolla efter klipp då mannen är arbetsskadad efter flera unga år i butik, gjorde jag även några sådana. Och lasset växte.

Det känns inte glamoröst att vingla på en överfylld cykel i ettans växel uppför en backe som aldrig tar slut. Man är inte snygg när man pustar och svär över potthål som får ryggkotorna att spela kastanjett.

Min vardag är sällan lattefrulle på stans eftertraktade fik. Svettig ostmacka framför datorn och kranvatten är min sanning. Vardagen är oftast klädd i svart och vitt, sneakers och håret samlat i knut. Inga röda läppar, höga klackar och böljande lockar.

Jag är stressad, glömmer saker och även ord mitt i en mening. Barnen har roligt åt mina ibland osammanhängande beskrivningar och tokiga förklaringar. Jag fuläter ur skafferiet under tiden jag lagar mat till familjen och jag sparkar in smulor under soffan för att slippa se dem till jag orkar dra fram dammsugaren. Jag tror inte jag är unik. Tvärtom. Även om filter och envisa kommentarer om vilket mysigt, härligt och rikt liv andra lever visas upp. Det är mysmåndag, mysfrukost, mys efter fys, mysmiddag och pysgulle. Mitt liv är stress, otillräcklighet, svett och en tår eller två. En stor skopa kärlek och varma kramar finns också, självklart. Skratt, bus och härligheter.

Men generellt tycker jag att vi måste bli bättre på att vara lika öppna där vi brister som vi är med våra rikedomar. Att tillåtas vara grå utan skuld. Att få vara trött utan hurtiga kommentarer.

Men framförallt att få lov vara äkta utan att det lämnar spår av känslan att vara ofullständig.

 

Min vardag. Min sanning.

fulfinstarksvagdu&jag.

Mamma 2.0

Mamma 2.0.

En uppgradering. Liksom all övrig modern teknik.

Det är Schoolsoft, InfoMentor, klassblogg, digitala veckobrev, hemsidor och informationsplattformer av alla de slag. Självklart med en inloggning som är ovanligt unik och ett lösenord som inte går att uttala utan att någon ackompanjerar med en svårslagen beatbox. Jag arbetar dagligen vid datorn och dess ändlösa möjligheter, men när det kommer till detta- att kommunicera digitalt med skolor och förskoleverksamhet är jag troligtvis den största bakåtsträvare som skådats.

Jag är värdelös på att memorera alla lösenord och dessa inloggningar med mitt namn omkullkastat kors och tvärs. Jag är utan tvekan ökänd på alla barns arbetsplatser då jag ständigt kontaktar ansvarig och ber om nytt, superduperlångt och oerhört invecklat, lösenord.

När mina stora barn var pyttesmå rödrosiga förskolebarn var systemet enkelt. Man fick en lapp i barnens fack, tog med denna hem, fyllde i, vanligtvis med hjälp av en antik blyertspenna som i värsta fall behövde vässas något, kommande veckors behov av barnomsorg. Starttid och sluttid. Retur till facket.

Vid sjukdom hade man redan numret till den automatiska telefonsvarare, stående på ett bord i ett nedsläckt kontor någonstans i förskolans byggnad, inprogrammerat på speeddial.  Så att man snabbt kunde mumla vem man var, vilket barn man ansvarade för och varför detta barn inte skulle dyka upp med sin snorelva hängande på läppen. Inom 30 sekunder sov alla lugnt vidare totalt ovetande om dagens moderna hysteriska utbrott där man yrvaken och genomsvettig inte lyckas logga in när klockan närmar sig deadline för godkända sjukanmälningar innan ogiltig frånvaro och prick i protokollet infinner sig.

Vem lyckas komma ihåg dessa uppgifter när ungen kräker ner både sig, säng och hundratretton gosedjur nedtryckta runt kudden likt en skyddsmur. Inte jag.

Nu är trots allt hösten här, även om vädret mer påminner om svensk sommar, den som uteblev till förmån för den sommaren som fick gräset att bli gult och stickigt, och terminerna har dragit igång. Hittills har min man och jag fått fyra påminnelser om att lägga in tiderna på våra yngsta barn i deras digitala informationsverktyg. Hittills har vi försökt lägga in dessa efterfrågade tiderna fyra gånger men likväl misslyckats då skaparen av detta underlag förmodligen hatar föräldrar. Undrar om det kommer en dag då förskolepersonalen faktiskt tror på att våra barn endast ska gästspela på avdelningen en dag i månaden.

Mitt envisa magsår svider just nu över det faktum att jag lätt missar saker som inte står med stora bokstäver på gigantiska lappar, gärna med neonfärgare pilar riktade mot budskapet, på förskolan. Kom precis på, och blev ännu lite mer stressad, över det faktum att jag inte har koll på studiedagarna. När är det stängt?!

På båda mina stora barns föräldramöten, tidigare denna veckan, kröp jag ut med skämsmössan tung på huvudet. Alla andra som deltog verkade oerhört aktiva på de olika forum som finns tillgängliga medan jag fortfarande inte lyckats logga in. Fan.

Därför ska det bli bättring i år. Jag har antecknat alla inloggningsuppgifter till all världens digitala kanaler så jag kan följa mina barn i hasorna utan utrymme till att barnen ska kunna överraska mig med utflykter som kräver matsäck eller försäljningar som ska, genom föräldrars engagemang, dra in cash till barnens kommande klassresor. Jag ska ha stenkoll på beting, lärarnas namn, ålder och hemadress, nationella provdatum, dagliga uppdateringar i form av bilder när mina små målar med fingerfärg eller jagar varandra med en pinne i den lilla dunge barnen väljer att kalla ”skogen”. Jag ska bli Mamma 2.0.

Så, var la jag nu den jäkla lappen…