Åldersnojan.

Ålder, åldras, ålderdom.

Tanken på att jag har ett barn som fyller 14 år om tjugo dagar är svindlande. Det betyder ju att jag hunnit uppnå den ålder som man, när man var lite yngre, fördomsfullt placerade i samma fack som bruna manchesterbyxor, läsglasögon och ständigt köande på ICA.

Talade med en kollega tidigare idag, vi kan kalla oss jämngamla då åren suddas ut ju äldre man blir och gränserna mellan årgångar blir transparenta, om just detta. Vår ålder. I mångas ögon fortfarande unga, men för många inräknade bland de äldre, i våra ögon – VadFanHände. Plötsligt står vi i ett kontorsrum på vår gemensamma arbetsplats och garvar högt åt ålderns likheter gällande tycke och smak och en ömsesidig inbillning om att vara yngre tills vi ser oss i helkroppsspegeln i den kompakta elevatorn. En hiss med de mest avslöjande lysrör jag någonsin tvingats uppleva, betydligt värre än någon billig klädkedjas ångestframkallade iskalla provrumsljus, och som verkligen får en lättskrämd stackare att reagera på spegelbilden som stint stirrar tillbaka. Trötta ögon, illa uppsatt hår, jeans som inte sitter som på skyltdockan och ärligt talat, halsduken runt halsen som jag envisas med att bära som ett statement över kyliga lokaler drar ju knappast ner intrycket av ålderdom.

Med en skrämmande tanke om att min bästa tid i livet redan varit får mig att tänka tillbaka…

Vi börjar från början, på dagis, som man faktiskt kallade förskolan förr. Känslan över att bli övergiven, kanske starkt uttryckt men jag var ett sådant barn som slets från sin förälder med tårarna sprutande likt en geiser, av sin mjuka mamma för att umgås med stränga dagisfröken med krokiga näsan, skräcken över att bli utpekad som den som fes i kuddrummet eller alla dessa tjuvnyp man fått (och gett) eftersom minibarn ännu inte kan uttrycka sig bättre.

Vidare tar vi oss till undervisningsanstalten. Ständig ångest genom skolåren över läxor, utanförskap, utebliven kärlek från sötaste killen, klädkoder, acne och tandställningen. Uteliv där man dansade friskt eller sjukt hängde över toaletten därför man ännu inte lärt sig alkoholens baksida.

Vad som då kändes som en livstid senare, men som i själva verket var inom loppet av enstaka månader, nytt toaletthäng då ett litet frö växte i min mage, foglossning som resulterade i vaggande ank-gång, gigantiska bröst och höfter som vidgades för glatta livet. Sömnlösa nätter, hundratusentals bajsblöjor, ett evigt dragande på barnvagnen som sista gången var så stor och tung att jag kreverade inför varje backe (den var ju full av barn, matkassar, skolväskor, och dagens särskilt utvalda gosedjur), tusentals näsdukar till hundratals snorelvor och denna ständiga paranoia över löss och att de byggt bo i min hårborste.

Självklart finns det oändligt med skratt, fantastiska minnen, kärlek och vidunderlig vänskap instoppat under alla år som frigjort glädje, berört och betytt. Samtidigt som jag är övertygad om att livet framåt också kommer innehålla svårigheter, uppförsbackar och motgångar- så är jag nu trygg, just därför att jag är äldre och har samlat på mig några års livserfarenhet, och vet att jag klarar allt jag tar mig för.

Att jag bara behöver vara duktig för min egen skull, att jag säger nej när jag inte vill, att jag har ett värde. Kanske är det först nu, när jag har denna kännedom om mig själv, jag kan börja leva fullt ut och på så vis uppnå det bästa. Den bästa tiden behöver inte alls vara redan på dagis, under tonåren, eller som tjugofem bast, de bästa åren kan vara varje år, varje dag, varje timme, om du väljer att göra dem till det. Så oavsett vad lyftanordningens reflekterande glasskiva på jobb förmedlar, så har inte den bästa tiden varit. Den pågår. Igår, idag, i morgon.

Åldersnoja, bite me.

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *