Sommarlov.

I soliga dagar, i regniga dagar, i vinst och i förlust. I medvind och i motvind. Med eller utan roomservice.

Sommarlov tillsammans.

Två veckor drev jag hotellet som ligger centralt i korsningen i byn där jag bor. Utan andra anställda fick jag tjänstgöra på alla positioner. Välkomstkommittén, backofficestaff, kökstjänst med alltifrån beredning till tillagning som dukning och diskning. Städning och tvätt sköttes parallellt med servering i loungen under kvällstimmarna. Jag hann även med några timmar som privatchaufför. Under två veckor andas jag nu ut på mitt ordinarie arbete, det jag faktiskt får betalt för, och min man tar över driften för vår hotellverksamhet.

För det är så det känns. Somliga dagar. Eller i stundens hetta. När man försöker göra det lätt genom generös roomservice på sofflocket så barnen långsamt kan tugga i sig dagens viktigaste mål samtidigt som de får ta del av sommarens morgonTV som i år handlar om demokrati. Men likt diktaturer pekar de med hela handen om mackan är rullad på fel håll, om pannkakan inte är tillräckligt kall, om sugröret har fel färg och därför inte går att dricka med eller något annat en yngre människovarelse kan komma på inte passa deras tycke och smak.

Eftersom jag själv blivit curlad och därför är ganska lat gör jag inte om mitt arbete då det för mig är sak samma oavsett om mackan så skulle varit korsvikt, pannkakan 34 eller 27 grader, och oavsett sugrörets kulör har drycken samma färg och märkligt nog även samma smak. Tillslut äter ju barnen, vilket både jag och troligtvis även de visste redan från första början, även om min egen frukost för tillfället fick en sur smak.

Man handlar som aldrig förr, alla vet ju att barn växer minst en decimeter under sommarmånaderna, vilket rimligtvis borde röra sig om all mat de förtär, all glass de konsumerar under solens heta strålar och alla bad som lyckligtvis inte har en så pass hög temperatur att de riskerar att krympa.

Barnen är utan snorelvor, inget ont i knä efter hård och intensiv träning en lång säsong, ljumskarna får vila från sträckningar och gyllenbruna simmar de runt likt Ariels undervattensfamilj. Själv maxar man stegräknaren och inser att inga skor är bekväma om de samtidigt också är svala. Ens egna hudton går mer åt randig polkagris därför mjuka hudveck lägger sig och skuggar en tidigare stram hudkostym men också för att barn, väl insmorda i faktor 50+ klättrar, klänger och smetar av på den egna nakna huden lätt baddat i en betydligt skadligare faktor.

Tvättmaskinen kommer snart att kräkas ut ett sandslott toppat med krossade snäckor som legat i en liten ficka man missat att tömma på innehåll. Jag tror att vi snart släpat in så mycket sand från stranden att vi enkelt kunde byggt och fyllt en sandlåda på balkongen. Tvivlar på att butiken nedanför uppskattat dagliga orkaner sand som i vilda lekar tappats ut över räcket. Så vi låter den idén passera, även denna sommar.

Men trots slitsam tjänstgöring och nonstop fläng i äkta Duracell-anda, är ledighet tillsammans det bästa. Vi är trots allt privilegierade med hälsa, mat på bordet och varandra. Vi är alla friska om än skavanker som skaver, vi får alla bli mätta alla dagar- något som inte är självklart för många, en orättvisa utan dess like. Men framförallt har vi varandra.

 I soliga dagar, i regniga dagar, i vinst och i förlust. I medvind och i motvind. Med eller utan roomservice.

Med sand i ögonen, smulor i sängen, skrapade knän och smutsiga fötter.

Sommarlov tillsammans.

Sommarcellulit

VVS

Våga Visa Sommarcellulit.

Vintern fick ett abrupt slut och våren hann väl stressa förbi i dryga fyrtionio timmar innan sommaren fullständigt tog över.

Bilder på nymålade tånaglar nergrävda i sandstrand, glass som smälter i gassande solsken och fräkniga barn med skrapade knän som döljs under Disneyfigurer cirkulerar. Torgen fylls av färgsprakande vitaminbomber som säljs till högre pris än motsvarande på ICA, uteserveringarna dignar av bubbelberusade AW-peeps som knäppt upp alltför propra klädslar och plötsligt vill ingen gå hem till den soffa man spenderat den större delen av tiden på de senaste sju månaderna.

Precis som tidigare år börjar mannen tjata om villa med tillhörande prunkande trädgård- gärna med pool och härligt träddäck, en husvagn att dra runt på till landets alla Böda och självklart även gliringar om en cabbe. Så köper han en lott eller två därför ”plötsligt händer det” och faktiskt, oddsen att han vinner är betydligt högre än att jag vill ha villa eller mardrömmen aslitet kom-ihåg-att-tömma-bajset-hus på två hjul. En cabbe vill väl alla ha, eller? Så ja på den.

Men sommaren är mer än bara solmogna jordgubbar, rosé och ljuva briser. Det är också ågren över en sommarform som även detta år missade att leva upp till förväntningarna om #beach18, det är blekvita ben som i bästa fall tar en mer grisskär nyans lagom till att hösten gör sig påmind. Det är bikini som ger nackspärr efter flera timmar av sylvasst snöre knutet hårt för att hålla schack i bröst modell äldre. Det är badringar som snarare tynger ner än att hålla en flytande alternativt den klassiska badbollen som homosapiens med kromosomuppsättning XY bär runt på efter att ha skakat av sig ungdomens sexpack. Det är sandslott, sand i trosorna, sand på golvet i hela lägenheten, sand i barnens hår och slutligen även sandkorn i min säng. Och dessa jäkla mygg. Var kommer de ifrån?

I år har jag gett mig själv ett löfte, som jag verkligen tänker hålla- att inte bry mig. Det är nog nu. Jag ska välja de goda bitarna och sluta fokusera på det som är destruktivt. Folk har fullt upp med sina egna komplex och strider att de inte ens lägger märke till mig, så varför ska jag lägga tid på att oroa mig om att de tycker si eller så om min snart trettiofemåriga kropp som brutit runt på fyra fantastiska barn. Nä, vet ni va, nu räcker det. Dags att vända blad. Ta åt mig av det jag säger till mina barn och börja leva som jag lär. Man kommer längst med ett leende ändå.

Därför alla är vackra. Alla är olika. Olika är fint.

 

Pommes under parasoll.

En pommes. Ett parasoll.

Du. Jag.

Alla runt oss.

Blå himmel. Enstaka moln seglar förbi högt ovanför. Vi ligger huller om buller på mjuka dynor utslängda på grönt gräs som fått för mycket gödning i år och därför är så högt att vi knapps syns. Detta trots slitsam klippning tidigare i veckan. Tänk om mitt hår kunde växa i samma rasande fart så man sluppit se ut som en ofriserad pudel när hårsnodden glömts på hallmöbeln.

Det gula parasollet fladdrar lite lätt i obefintlig vind, vilket händer sällan eller aldrig i vårt södra landskap- men den som säger att Skåne är platt har inte cyklat i Brösarpsbackarna en stekhet dag. Hungrig.

Barnet, det yngsta, ligger bredvid och knaprar trött på pommes, köpta på vägen från ett ställe till detta, därför planeringen som ändå inte fanns gick i stöpet och knorrande magar behövde mat för fortsatt fred mellan alla i familjen. Och plötsligt, där mellan hennes tysta tuggande kom det tillbaka. Glädjen över allt jag har och dit jag tagit mig, orken för att fortsatta driva på framåt, lusten till kreativitet och energin som jag en tid saknat.

Samma nyfunna energi som visserligen tog slut, förhoppningsvis tillfälligt, efter plågsam ögonbryns-noppning under kvällen. Detta moment är och kommer troligtvis alltid att vara, något som gör mig helt förtvivlad av obehagskänslor.

Att vara förälder är massvis med kärlek kryddat med stunder fulla av otillräcklighet och otacksamhet. Det är etthundratusenfemhundrafyrtionio teckningar fulla av hjärta dig och puss vid varje hämtning på dagis. Men ditvägen tidigare på dagen är inte alltid helt friktionsfri. Det är roliga meddelanden och söta gif´s på Messenger uppblandat med korthuggna svar vid besvikelsen då man behövt säga nej, ställa krav eller sätta gränser. Det är upp och ner, ris och ros, bra eller anus. Allt i ett virrvarr som snurrar i 190.

När det av olika anledningar dränerat hela mig finns inget över till det lilla extra. Man överlever dagen på andras villkor och själv är man i standby.

Denna sinnesstämning yttrar sig på alla möjliga sätt. Det är nya kläder som spårlöst smugglas in innanför garderobsdörrar trots att de för mannen är lika uppenbara som Trumps överkamning. Det är tre kakor på lunchen till den vita mackan på Subway eftersom alla vet att socker ger fluffig tröst. Det är latmasken som beslutar bussfärd den sista biten till jobb samtidigt som man håller tummarna för att ingen kollega ska avslöja ens bekväma resa. Det är dåligt målande tånaglar, det är ny frisyr som ändå sätts upp i samma knut som alla andra dagar tidigare, det är gympadojjor 24/7.

Men nu bubblar det. Liksom spritter inombords. Hade det inte varit för ansiktsmasken, vilken får mig att påminna om Hannibal Lector, som stelnat efter för lång brukstid, hade jag suttit här med ett fånigt leende. Som dessutom sett än mer obehagligt ut än min Dr Kannibal utstyrsel.

Ikväll blev det, trots fullspäckad dag, hembakad rabarberpaj, nymålade tånaglar och imorgon får det återigen bli lite klack under sulan.

 

En sol. Ett barn. En parasoll. En pommes.

Mer krävdes inte.

Jag är hel.

 

Städsjukan.

Min familj. Mitt kaos. Mitt liv.

Våra fönster har nog inte blivit putsade på 2 år. Minst. För att det är tråkigt. Och då har jag plötsligt inte tid. Förra året putsade min man ett fönster, det blev så fint, alla- även barnen, såg bedriften och dess fantastiska resultat. Men trots allt beröm och beundran förblev endast detta fönster putsat.

Fyra barn, hur härliga de än må vara, drar in massor med smuts. Sonen lämnar spår av gummiploppar från konstgräsplanen i snitt 4 ggr/vecka. Äldsta dottern med sitt gigantiska hårsvall står nog för 60 % av hemmets alla skygga dammråttor. Och de små. De drar in grus i skor, i fickor, i jeansveck, och i hårbotten, hur nu det sistnämnda ens är möjligt. De spiller när de spatserar med överfulla glas där vätskan leker hela havet stormar från kök till valfritt bord. Och ett av deras mest passionerade intresse, pyssel, måhända en stillsam aktivitet, men överallt glittrar pärlor och klistermärken, för att inte tala om hopknycklade pyttesmå pappersbitar som någon bemödat sig att klippa itu femhundratjugonio gånger, ökända limrester som syns först efter att man trampat i dem och kvar blir allt ludd från strumpans undersida.

Vi brukade ha levande blommor som satte den där trivsamma och Instagramvänliga illusionen av fixat hem, men efter att mannen tröttnat på att hänga i diverse blomsterbutiker och se sitt kort betala kalasen varje lördag föreslog han uppsydda kopior. Fördelen är ju att fönsterkarmarna slipper bära upp vissna blad och gyllene pollen. Nackdelen är att jag nu måste jag polera låtsasväxterna för att de ska behålla ett någorlunda äkta utseende för de gäster som hittar till vårt hem.

Igår var en sådan dag då man synar sitt boende lite extra i sömmarna. När man känner att man borde plocka upp pappersmassan som i ett barns ögon är en flodhäst- eller var det en hund, att man borde rensa avloppet i duschen för att slippa ha begränsad schamponeringstid under strålarna innan det blir översvämning i hela badrummet, att man borde svabba golven fria från klibbiga fläckar, damma lister, torka av väggar och element som inte längre är helvita. Eller varför inte ägna tid åt att hänga upp små hemmasydda lavendelpåsar för att maskera eventuell obehaglig doft eller annat som en ordningsam husmor skulle utföra.

Nej.

Jag gjorde annat. Jag gick på dansen, den som ger mig energi att klara vardagens alla måsten. En timme där ingen bryr sig om ålder, yrke, märken på kläder, storlek på hus, bil eller bröst. Hög musik som överröstar destruktiva tankar. Rytmer som får alla gropar att skaka, därför det faktiskt är meningen och inte enbart p.g.a. avsaknad av spänst. Mina sextio välförtjänta minuter utan någon som avbryter, kräver eller ifrågasätter. Därefter äntrade jag åter in i mitt och familjens stökiga, men hemtrevliga, hotell skulle barnen kalla det, bostad är den korrekta termen och möttes av samma kaos som jag lämnat bakom mig. Jag pussade de minsta god natt, hoppade vant över alla leksaker som låg, och fortfarande ligger kvar, utspridda i ett jämnt lager på deras golv. Jag pussade de stora (såklart bara puss på kinden på äldsta dottern som växt ifrån klassiska på munnen varianten) god natt och konstaterade att ytterligare lite disk flyttat in på deras rum samtidigt som rentvätten som låg kvar i deras respektive högar inte gjort det. Jag pussade min man god natt som surmulen låtit sig nedslås av förlusten efter en sämre spelad match av det lag han växt upp med.

Det spelar ingen roll. Förlusten kanske, men inte vår oreda. För vi lever vidare idag. Oavsett röran hemma. Att mina barn lämnar spår borde vara en självklarhet och inte ett problem. De bor där. Jag bor där. Vi bor där tillsammans. Jag vill ju att det ska förbi så, länge. Då borde jag rimligtvis uppskatta deras avtryck.

Vår familj. Vårt kaos. Våra liv.

 

 

Mitt Är Ditt.

Mitt är ditt. Vårt är ert. Allt är deras.

Våren är här. Med sol, fågelsång och kasserade vinterkläder. Alla barnen har lyckats växa trots en basföda på makaroner och ketchup, uppblandat med en och annan tacos. Skorna klämmer, jackorna slutar vid armbågarna, regnställen dammiga och räcker inte längre över stövlarna.

En afton spenderas i ett klassiskt köpcenter som erbjuder klädkedjor fyllda med pastellfärgade kläder och skor med kvalité som, om vi har tur, klarar sig fram till sommaren. Mannen som till vardags har en röd ton på det hår som fortfarande växer, såg efter några långa timmar nästan gråsprängd ut.

Veliga femåringar som provar skor som är för små, för stora, inte tillräckligt glittriga, inte snabba nog eller helt enkelt bara fel därför de stod på en hylla som inte var i rätt höjd. Efter många om och men, några snälla och en och annan diskussion om varför det inte fanns solglasögon just i den butiken, fann de pjucks som de med stolthet kan bära. Gyllene dojor som för tankarna tillbaka till schlagerdängan Diggiloo, Diggiley- och andra paret som liknar något en regnbågsfärgad enhörning kunnat bajsa ut, rosaglittrigt fluffigt.

Därefter bjöds vi på den stora mössprovningen. I tre butiker. In och ut. Och tillbaka. Flera olika mössor men ändå nästan likadana. Samma modeller, samma storlek, samma färgskala, samma lilla fjäril-hjärta-blomma-Bamse-Stjärna, men där ett barn som börjar närma sig läggdags tydliggör att skillnaden trots allt är kolossal.

Mutor. Om du väljer en mössa snabbt nu, vilken som helst- bara du tar en, innan alla affärer stänger, hinner vi köpa glass på vägen hem. Hurra. Vi blev klara. Glada barn, lättad mamma, utmattad pappa.

Grabben som är måttligt intresserad av att spendera tid på att köpa kläder gjorde snabbt klart för oss att han visst äger en vårjacka. Undrar vilken han syftade på, redan förra året började senaste exemplaret se lite för pluttig ut. Men han var lycklig som slapp detta tålamodsprövande äventyr. Sen att han faktiskt inte har någon lämplig jacka blir han snart varse om.

Min äldsta tjej är enkel. Inte särskilt vanligt att en tonåring kan vara så okomplicerad. Hon följde glatt med hela kvällen, troligtvis den av oss som visade störst tålamod med småsyskonen, tyckte, tänkte och gav råd- så fin, sååå fin, OMG deeen var jäääättefin. Mitt under denna kalabalik undrade jag varför inte hon själv gick ett varv och letade nytt. Jag fick mitt svar. Skulle aldrig frågat. Det visade sig att tjejen redan spanat in ny jacka, till ett pris av månadspeng x 4. Hade hon något sparat. Nej. Hade hon en plan på att tjäna pengarna. Nej. Hade hon en annan jacka hon kunde tänka sig. Nej. Men hur ska du då göra, vinterjackan blir snart för varm. Svaret; Då tar jag dina jackor mamma.

Jag har fyra barn. Barnen är nog också det enda jag kan säga verkligen är mitt. Mina. Men inte ens det stämmer. För barnen delar jag med deras fäder, mor- och farföräldrar, deras vänner och alla andra härliga människor som fyller deras liv med kärlek och omtanke. Dessutom har man ju alltid fått höra att barn bara är till låns. Precis det jag upplever när det kommer till min garderob, mina skor, mina väskor, min sängplats, mitt vattenglas, min favorithörna i soffan, filten jag älskar, träningskläderna, mitt smink och mina parfymer. Från den dagen man kissade på stickan som med sitt blåa plus berättade att livet aldrig mer kommer vara sig likt- har inget längre bara varit mitt. Kroppen har barnen turats om att trängas i, bilen har valts med förutsättningen om att barnen ska sitta säkert och ens kunna få plats, hårborsten används flitigt och fylls med hår som i perioder har mindre trevliga inneboende, och kvällsfikat får man aldrig äta ifred trots att barnen fått exakt vad de beställde.

Mitt är ditt. Vårt är ert. Allt är deras.

Till låns.

Alla borde vi hyllas.

Och fler få synas.

Ett axplock.

Superstars, Mästarnas Mästare, Stjärnornas Stjärna, Kändishoppet, Let´s dance, Stjärnorna på slottet, Parneviks, Tina i fjällen, Renées brygga, På spåret, Så ska det låta, Så mycket bättre, och alla VIP- Hela Sverige bakar, Arga snickaren, Biggest loser, Farmen.

Jag och min man har inget gemensamt när det kommer till TV. Kanske tur att tiden för detta ändamål begränsas av barnens viljor och önskemål. Min man kan alla idrottsmän och deras prestationer. Han uppskattar svenska trudelutter uppbyggda på rim och ramsor. Han visste vem Parnevik var före hans program och vem har lyckats undgå Wahlgrens.

Är det något jag är trött på är det ovanstående.

Jag är inte road av att se tidigare medaljörer alltifrån poolens botten till bergstoppen tävla mot varandra för att klämma in ytterligare en hyllning på prishyllan som redan är välfylld- det förstår man ju när de sitter där framför videon som visar just hur fantastisk DU och DU och DU är. Till min mans stora glädje kom samma medaljörer tillbaka ännu en gång för att göra upp i jubileumssäsongen.

Det finns ju såklart värre. När en drös artister samlas på samma ställe och ska överträffa varandra med trasig bakgrund, hjärtslitande prövningar och varandras låtar i ny tappning. Även här är alla bäst och hyllningarna går inte av för hackor när tårarna strömmar nerför vinblossande kinder.

När sändningstid som tidigare handlat om helt okända människor som på riktigt är i behov av hjälp, med träning då deras liv hänger på det, eller renovering då hela familjer drabbats hårt, men där resurserna saknas i båda fallen. Då är det provocerande att senare se samma kända ansikten dyka upp i VIP-upplagorna. Och att dessutom klaga med snorig näsa och rödgråtna ögon för soffan hade fel färg känns sådär.

Mello. WTF.

Jag är medveten om att jag tillhör den lilla skara som tycker såhär, det förstår man ju eftersom programmen envist sänds år efter år. Men jag kan ändå inte låta bli att misströsta när det ständigt är samma personer som dyker upp i alla produktioner.

Det finns människor som inte bär klassiska efternamn från kändiseliten, men som trots detta drömmer om en stund i rampljuset. Som inte stått överst på prispallen och tagit emot landets applåder, som inte arbetar med mat och dryck och därför kvalar in att uppträda i sång, men som klarat sig ur svårigheter eller innehar förmågor som förtjänar att synas och hyllas. Så här kommer förslag på nästa års satsningar:

Supermoms, Mestandels mästare, Strålande Stjärna, Knattehoppet, Let us dance, Skatorna på slottet, Petterssons, Tuva i fjällen, Ritvas brygga, På äldreboendet, Så borde det låta, Säkert mycket bättre. Sen behåller vi Hela Sverige bakar, Arga snickaren, Biggest loser, Sveriges mästerkock, Idol och Talang för oss vanliga dödliga och stryker VIP.

Farmen, det kan vi väl slippa helt. Tack.

Till dess, Netflix.

 

Inställningens inferno.

När allt handlar om inställning. Och odds.

Ni vet den dagen då du knappt orkar klä på dig men ändå måste ge dig ut ett kort ärende. Den dagen då du låter håret vara oborstat, sminkad endast med resterna av gårdagens makeup som inte försvann i tvätten, mjukisbyxorna med någon fläck som på avstånd kan vara både sylt eller brunsås men som du vet är spår av chokladglassen du åt för tre dagar sedan. Den dagen- då du såklart springer på en gammal bekantskap.

Ni vet den kvällen då du och din partner varit extra mysiga mot varandra hela dagen. Utdelningen av både kramar och pussar har varit högre än på länge och lusten pyr. Barnen bäddas ner och stoppas om, duschen går varm och väldoftande lotion kletas på. Den kvällen- då barnen aldrig någonsin somnar.

Ni vet den morgonen då du står en evighet och missar tåget bara för du försöker dig på en ny frisyr som ser sådär härligt fluffig och fräsch ut på reklamen för fantastiskt schampo. När plattången fräser och håret gnyr, stylingprodukterna bäddar in både håret, hela dig och lämnar badrumsgolvet blankt när du slutligen ger upp och det överlevande hårsvallet brottas ner i en trasslig knut- Den morgonen- då håret ser strålande ut sent på kvällen.

Ni vet den tillställningen du sett fram emot en livstid, där ny klänning är inköpt, fransarna långa, brynen i perfekt båge och benen vaxade. En tillställning där stämningen kommer vara hög, middagen förtrollande och gästlistan intressant. Den tillställningen- då en ny finne bosätter sig mitt i nyllet.

Ni vet den bragden du gärna vill sätta, det fantastiska slaget som resulterar i helrunda, bowlingklotet som kraschar in i käglorna och sopar rent samtidigt som resultatskärmen skriker strike, en gyllene hole in one, eller klarröda Bullseye. Den bragden- då alla just tittade bort.

Ni vet den sommaren du bokar campingsemester i Sverige. Grillen som går varm, drinken som är kall, barnen leker med nyfunna vänner på grönt gräs i gastande solsken, glass som smälter, kinder som pryds av fräknar, shorts, sandaler, bad och ljummen bris. Den sommaren- då regnet obarmhärtigt föll dygnet runt.

Ni vet den snabba rundan på ICA du smidigt ska smyga dig förbi alla hyllor och enbart plocka jättelitet ting. Den enda men också den viktigaste ingrediensen till dagens middag har blivit bortglömd och ska nu kvickt konsumeras. När du dubbelparkerar bilen, rusar in och plöjer genom folkhavet. Den rundan- då bara en kassa är bemannad och pensionärsföreningen storhandlar.

Ni vet den måndagen då du ska starta ditt nya liv. Ett liv som ska vara lite hälsosammare, rymma lite mer träning, klämma in lite fler grönsaker, ännu lite mer sömn och självklart utesluta socker helt. Den dagen så du har för lite frukost planerad, för lite mat i medhavd matlåda, tuggar långsamt på litet päron till mellis och lagar kalorisnål kyckling utan smak och sås till middag. Den måndagen- då du senare hittas i skafferiet.

När allt handlar om inställning. Och odds.

Jag går fulklädd ofta, därför min inställning till fulkläder är positiv. Därför ökar också risken att jag springer på folk av mer eller mindre känd karaktär bärandes dessa plagg med sorglig uppsyn.

Alla med barn vet att självaste barnet klassas som bästa preventivmedel, garanterat 100% skydd. Oddsen för att få komma till minskar i takt med att barnaskaran ökar.

Nog hade jag fått till den där frisyren om jag verkligen gett det tid, men med en inställning om att sömn är det bästa och därför minimerar tidsfristen på morgonkvisten lämnar det inte utrymme för kritiska moment. Oddsen för en finare frisyr på kvällen ökar med tanke på den vind som cirkulerar i mina trakter och därför också blåser liv i morgontrött hår.

Ni kan själva resten; finnar kommer alltid olägligt, och oavsett inställning är de inte vackra eller några stämningshöjare. Bragden kommer vanligtvis när man ensam står kvar och övar, när alla andra sedan länge gett upp och intresset svalnat över vad du slutligen lyckas prestera. Sommar i Sverige är jordgubbar, myggor och regn. Så packa regnkläder! Grilla går ändå, dricka gott likaså. Barnen hittar vänner oavsett kläder och glass fungerar i alla väder. Och slutligen, det går aldrig snabbt att handla, ALDRIG, passa på att andas och dagdröm i kön. Måndagen- högoddsaren. Lycka till där.

 

Inställning. Odds.

Tänk positivt. Satsa rätt.

 

 

 

 

Det som är något värt.

När inget går att planera, därför morgondagen inte går att ta förgiven.

Ateisten i mig fick komma till tals och påminde mig om att detta är mitt liv.

Min enda chans.

Så vad är det som är något värt för mig. Vad vill jag göra med min chans, min korta tid som tickar just nu- vilken bör betyda allt för mig, men är betydelselös för andra. Det är trots allt väldigt få som ens vet att jag existerar, så varför lägga min dyrbara tid på att framstå på ett särskilt sätt eller forma mig för att passa in i ledet som köar till #Himlen enligt Instagram, när det som borde vara mest betydelsefullt och livets stora mål, är att göra det som är något värt för mig, och därigenom generera leende, alstra lycka och lämna härliga minnen till mitt sista andetag.

Vi läser dessa medryckande citat om att, gå din egen väg, lev livet, fånga dagen- sistnämnda som dessutom är en klassisk tatuering på flertalet kroppar i form av latinska ”Carpe diem” placerat i något snirkligt motiv som kändes bra just då.

Men gör vi det. På riktigt. Eller bryr vi oss fortfarande för mycket om vad andra ska tycka och tänka och därför väljer att utföra sysslor som får oss att se duktiga ut inför andra, under tiden som vår egen passion långsamt kvävs inom oss. Eller styrs vi av praktikaliteter och rädslor. När ytligheter skuggar vår vilja och vårt värde.

Glädjen, ur den kommer min energi. Oavsett vad jag väljer att ta mig för måste det ge mig glädje. Det stimulerar, omfamnar och utvecklar. Lockar till klingande skratt som är förlösande, förevigar och föder mjuka minnen vilka skapar sympati och solidaritet.

Mitt liv är inget extraordinärt, jag har inte en förmögenhet på banken- jag reser för pengarna jag spar ihop, jag har ingen karriär som ger mig fina titlar på visitkortet- därför att jag vill mer än att arbeta, mitt hem är i ordning när det inte är i oordning- därför jag vill göra roligare saker än att torka tapeter och gnugga kakelfogar. Min perfektion är obefintlig men min intention om att vara en trygg förälder, duglig partner och fin vän kompenserar.

Jag har slutat tävla, för jag kommer aldrig vinna, loppet tar nämligen aldrig slut och jag vill inte längre jaga. Först nu inser jag att jag redan har allt. Allt som är något värt. Jag har tiden, nu. Jag har hälsan, nu. Jag har modet, nu. Kärleken funnen, familjen skapad, vännerna jämte.

När inget går att planera, därför morgondagen inte går att ta förgiven.

Se värdet i det du har, hitta glädjen i vad du gör, bry dig mer om dig själv och det som är något värt för dig.

 

Fin snö, ful snö, gul snö.

Fin snö, ful snö, gul snö.

Mjuka gnistrande flingor som stilla faller mot marken. Bäddar in vår gråa tillvaro i ett glittrande vitt bolster. Dämpar, omfamnar och ger tröst under en envis mörk tid. Det är något magiskt med årets första snö. Olof kommer till liv i olika skepnader genom barnens kreativitet. Snölyktor byggs upp och lämnar ett fladdrande sken i natten. Knarrande avtryck i snön och skimrande stillhet i en värld som plockad ur en storslagen saga.

Men det är också förbannande förare som genom Facebook fördömer övriga bilister vars fordon färdas i lägre hastigheter därför väglaget inte längre är tillförlitligt. Har man själv sett resultatet av, eller rent av varit inblandad i, bilolyckor är åsikten en annan och man lämnar ett mer positivt och tacksamt avtryck på sin flitigt använda sida. Hellre en timme sen än alternativet att inte nå destinationen alls. ”Better to arrive late than ugly- or not at all”.

Det är bilrutor som ska skrapas till fingrarna tappat all sin känsel. Det ska skottas till höger och vänster eller som den bekväma väljer, kasta kilovis med grusliknande salt så drabbade hundtassar svider efter en nödvändig promenad.

Det är lager på lager till barnen kokas levande på vägen ut till någon aktivitet som hurtigt bockas av i stora snökalendern. Pulkaåkning, snögubbebygge, snöbollskrig, snögrottan, skridskoåkning på liten sjö, varm choklad med stor marshmallow, hugga gran för plötsligt infann sig julkänslan.

Och vem älskar inte att få en snöboll i nacken som smular sig ner längst ryggen och trotsigt hittar sin väg ner innanför underkläderna, att bli mulad till ansiktet går från skära rosor på kinderna till rosenrasande rött eller den klassiska i Skåne, isbollen på örat som domnar och dunkar resten av dagen.

Kapitlet om pulkaåkning. Som barn åkte jag själv alltid pulka när snön hittade sin väg till mitt kvarter några enstaka tillfällen under min uppväxt. Upp och ner för backen. Upp och ner. Man tog sig upp för backen utan att blinka och belöningen var att högst upp på toppen få skrika ”se upp i backen annars får du tusen hål i nacken” innan man kastade sig ut på denna färgglada plastbit med siktet på ett illa uppbyggt gupp som borde lämna permanenta ryggskador, för att slutligen slira runt på grusig asfalt då snön inte räckte till ett heltäckande lager.

Nu ser pulkaåkningen helt annorlunda ut. Man plöjer sin väg uppför backen med flertalet pulkor i olika häftig modell i släptåg. Har man tur är det enbart pulkor man släpar på och inga fripassagerare som klagar på kramp i benet. Väl uppe på vad som upplevs vara ett berg med en ungefärlig lutning på 90 grader som tvingar pulsen att picka på och benen att bränna samtidigt som svetten lackar genom varje por, blir pulkorna tagna omgående och finner sin väg nerför med barn som plötsligt inte längre mår dåligt/har ont någonstans/är trötta, till ljudet av genomträngande tjut som skvallrar om skräckblandad förtjusning. För en vuxen är nedfärden en kamp om att bibehålla sin värdighet- att på ett graciöst vis ta sig från toppen till botten utan att halka, ramla, rulla, snubbla eller bli påkörd av andras barn utan kontroll på sitt flygande tefat. När en lycklig tagit sig helskinnad ner möts man av barn som återigen känner av någon åkomma och därför behöver hjälp att åter komma till toppen…

Inom loppet av en helg har dessa magiska snöflingor blivit en smutsig sörja med stänk av gult som tränger in i alla skor, hittar vägar in till barn paketerade i reflexklädd overall oavsett om materialet är av bävernylon, björnpäls eller stängs genom en fantastisk dragkedja med dubbeltandad förstärkning. Det som tidigare var något fint och förtrollande är nu bara något fult och frånstötande.

Fin snö, ful snö, gul snö.

 

Att vara levande.

Att vara allt. Att vara inget.

Att vara levande.

När jag var ung hade jag en naiv bild över hur mitt vuxna liv skulle te sig. Hur jag för alltid skulle vara en och samma person i en kropp som bar spår utav erfarenhet och ålder. Med åsikter huggna i sten, att man alltid skulle köra bilar av samma märke och färg, att man varje år skulle åka till samma destination på sommarresor och vinterresor, att ens framtida arbetsplats skulle vara ditt andra hem- det du aldrig skulle flytta från och att man av vana alltid skulle välja samma affär, samma matvaror och samma kö. Denna föreställning, som skvallrar om brist på mognad, att man vid trettiofem års ålder enbart går klädd i bruna manchesterbyxor, för längesedan gett upp sminket och hur håret till största delen är av silvergrå nyans känns aningens avlägsen.

Nu, när jag är inne på mitt trettiofemte levnadsår, kan jag inte låta bli att dra på smilbanden åt dessa tidigare fördomsfulla rentav barnsliga antaganden. Det är faktiskt först nu jag upplever att jag har börjat leva på riktigt. När jag insett att jag är föränderlig. Vad jag tycker idag kan se annorlunda ut i morgon, därför jag hunnit bevittna mer. När jag dessutom accepterat att jag inte är- eller kommer bli, bäst på något, men är däremot bra på mycket. Tryggheten i att veta att jag duger som jag är och befrielsen av att ha slutat oroa mig över andra människors godkännande, därför det är endast deras åsikt- och om den inte går ihop med mig och min person klarar jag mig fint ändå, jag behöver inte längre slå knut på mig själv för att behaga andra och bli omtyckt.

Jag äger inga bruna manchester, min sminkning är samma som för tio år sedan och håret har ännu inte visat antydan till att vilja skifta kulör. Emellertid bär mitt inre och min kropp spår utav erfarenheter. Som brutit ner, som byggt upp. Gjort mig svag tillfälligt, gjort mig stark tillslut. Jag är förevigt märkt av tatueringar, ärrad efter piercingar och betalar än idag av priset på privilegiet av att ha burit på fyra barn. Grundvärderingarna är samma sedan barnsben, återkommande nu genom minstingarna som ständigt upprepar viktiga värdegrunder, men andra sinnen försöker jag hålla öppna och unga. Det finns mer än svart eller vitt. Som vuxen slåss jag inte längre mot mina egna demoner och andras tycke och tanke, nu slåss jag mot vardaglig tristess och inrutade rutiner.

Jag är stark. Jag är svag. Jag är allt. Jag är inget.

Jag är levande.