Framtidens träningstrend- YogaBoogieWoogie.

YogaBoogieWoogie, SpinningSalsa eller TyngdlyftningsTango,

Framtidens träningstrender.

Tystnaden som omringar. Tvingar dig att lyssna in andra deltagares andhämtning och enstaka stön. Ställningar vars komplexitet får höften att hoppa ur led, ryggen att tvinga skoliosen vrida åt andra hållet och fötterna att krampa. Addera då denna ständiga oro över att råka släppa gas som både ljuder och sprider. Nä, yoga är inte för mig. Jag önskar det verkligen då intrycket av denna träningsform är fantastiskt fridfull, starka kroppar som böjs kors och tvärs och avslutas med huvudstående tuppen, loppiga hunden eller surmulen solmorgon.

Flertalet utövare av träning förespråkar styrka. Att lyfta skrot och slänga sig med gummibeklädda vikter. Pumpa pecs och glo på grannens gluteus. Jag tycker denna form av träning är den tråkigaste. Enformig. Att gång på gång räkna 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12. Stopp. Igen. Och igen och igen. Och igen. Till det äntligen är över och jag lämnar i ett ganska irritabelt tillstånd. Ingen endorfinkick här inte. Den enda kick var den jag i smyg ville ge ockupanten av min favoritmaskin.

Gruppträning har för mig många fördelar. Jag kan inte hoppa över en övning utan att tjugofem andra ser att jag latar mig. Ingen vill vara lat- därför hoppar man inte över. Kanske myglar lite i intensitet, men ändå delaktig. Vanligtvis är övningarna i takt till musiken vilket gör att jag kan koppla bort det kroppen utsätts för och bara fokusera på låtvalen. Det finns alltid någon riktigt klämkäck hurtbulle som motiverar och det finns alltid någon svettig nybörjare som får mig att se mina framsteg. Men även här, i alla fall när det kommer till gruppträning med vikter och repetitioner inblandat- lessnar jag snart.

Däremot älskar jag all form av dansträning. Vilket är galet motsägelsefullt med tanke på att allt är 1-&-2, 1-2-3, eller 1-2-3-4-5-6-7-8, ja ni hänger med. Även här räknar man. Om och om igen. Men det bekommer mig inte alls. Plötsligt är det kul att röra på vinterblek Barbamammakropp. Hjärtat slår, kinderna rodnar, basen dunkar, energin kommer. Halleluja.

För att motivera sig till att ta sig ur denna bekväma tillvaro på sofflocket zappandes bland hundratals kanaler som visar likvärdigt skräp måste alternativet vara lockande. Det håller inte i längden om man inte tycker det är kul. Det håller heller inte i längden om man går dit för att andra ska tycka att man är duktig. Du ska enbart gå dit för din egen skull, och därför också välja träningsform efter vad du tycker är kul. Först då är det hållbart.

Det kommer alltid finnas påtryckningar från alla håll, då alla anser att just deras träningsform är den absolut bästa och mest självklara. Skrämmande crossfit-sekten, ballerinaBarbies med dolt nageltrång, bänkpressBabianerna som beter sig därefter eller löparLingonen som rusar vilt i skogen. Ni övertygar inte mig.

YogaBoogieWoogie, SpinningSalsa eller TyngdlyftningsTango,

Framtidens träningstrender.

Kom ihåg var ni såg det först.

Min sanning bakom andras filter.

När min sanning betraktas som ful jämte filter av rosa fluffiga moln.

Ni vet det där rosa fluffiga molnet som byggs upp parallellt som din mage växer under en graviditet. Det moln som bäddar in allt i en mjuk och mysig känsla. Gulligull och snutteplutt. Samma moln som lägger ett härligt filter på alla bedårande bebisögonblick, syskon som står uppradade i matchande kläder med lydiga leende- kusligt likt von Trapp barnen, eller en kommentar på passande forum om att föräldraskapet är den underbaraste av alla sagor.

Jag har troligtvis gått minste om detta moln. Alla gånger.

Jag är utan tvekan stolt över mina barn, de är det bästa jag gjort. Framförallt är jag ödmjukt tacksam över att jag får finnas med i deras liv.

Men någon sockervaddsliknande tillvaro har jag inte skuttat runt i. Graviditeterna har lämnat spår som fortfarande smärtar och begränsar. Bebistiden kantad av amningsstress projicerad av samhället, kräksdoftande kläder, barn som testar hur lite sömn man som vuxen kan överleva på utan komplett sammanbrott. Inte långt senare kryper man runt på golvet och torkar upp mat som kastats, letar efter snusar som barnet redan skapat ett begär till, staplar klossar som omedelbart puttas omkull samtidigt som man funderar över när man senast pratade om annat än blöjkvalité, ekologiska majskrokar och Babybjörns nya kollektion. Ändlösa dagar som delades upp i mat, vila och lek. Alla dagar likadana. Om och om igen. Med enstaka inslag av spänning- en ny tand som fick barnet ur gängorna, en ny smak på gröten, eller den bästa, hur långt kan barnet tänkas nå idag.

Många gånger kände jag skuld över min känsla av tristess när jag scrollade på sociala forum där ljuvliga bilder glimrade förbi av puttinutt, oftast med en välformulerad hyllning till miniälsklingen vilken är strategiskt placerad i en förtrollande ljussättning på en förtjusande filt med en charmerande utstyrsel. En bild som skvallrar om självklar kärlek, men som samtidigt sänker de som redan kämpar med sin känsla av otillräcklighet. Mina barn har alla skrikigt, så där otröstligt så man tillslut själv snorade och grät krokodiltårar av frustration. De vaknade ofta och steg upp tidigt, men kanske är jag ensam om att uppskatta en god natts sömn. Eller lyckan över att få tugga maten varm, för alltid prickade man middagen med en missnöjd minsting.

Jag är först människa. Jag är mest förälder. Jag har många brister. Jag kan förlora tålamodet och bli arg, skrika och härja, vara orättvis och inkonsekvent och använda tjat, hot och mutor. Jag kan tycka det är tufft, önska en paus och återhämtning. Det är OK. För jag är också kärleksfull. Jag finns, jag stöttar, jag älskar. Jag har tidigare, men kan stundtals fortfarande uppleva tillvaron som slitsam och påfrestande- trots det så hade jag aldrig velat byta, oavsett rosa, gråa eller gröna moln.

När min sanning förblir min jämte filter av rosa fluffiga moln.

Sök och du skall finna.

Fisk, Fågel eller Mittemellan.

För att vara säker på att jag hinner få smaka mina favoritgodisar, en av alla glassar, en kaka eller något annat som vi i vår familj kan betrakta som exklusivt har jag systematiskt börjat gömma det. När fem av sex inhalerar lördagsgodiset omedelbart det ställs fram, eller när glassarna går som smör i solsken, när kakorna knappt hinner svalna innan de bara är ett spår av smulor, då måste man vara uppfinningsrik.

Så i smyg har jag nu skaffat gömställen i frysen, skåpen, kylen och i väskan. Dock, har jag upptäckt, att övriga familjemedlemmar har ett sjätte sinne för att finna mina gömmor, som jag dessutom har en dålig ovana att själv glömma bort, så därför måste de med jämna mellanrum förnyas- inte familjemedlemmarna, utan gömmorna såklart!

Eftersom äpplet inte faller långt ifrån trädet har mina yngsta anammat det här med att gömma saker. De gömmer sina saker, varandras saker, mina saker, syskons saker, de gömmer varandra och sig själva. Ingenting ligger längre på rätt ställe och det är plötsligt ännu svårare att passa en tid. Först måste man hitta barnen, sen kläderna, sedan barnen, därpå skorna, senare barnen, efteråt sin mobil, igen jakt efter barnen, därnäst mössorna, därefter barnen, söka efter sin väska och slutligen barnen igen. De hittas i badkaret, under sängar, bakom fåtöljen, under köksbord, under soffbord, i en garderob, i ett köksskåp, bakom dörrar, under filtar, i sängarna, i duschen, i ett jättelitet tält.

Aldrig någonsin har de varit så tysta som när de gömmer sig. Inte ens när de sover för då kan man i alla fall ana en andhämtning. Känslan, när man redan är sen, och barnen inte förstår konsekvensen av en hysterisk förälder som kryper runt på golvet med svettpärlor i pannan, galande efter att de måste komma fram för tåget lämnar perrongen oavsett om mamma är med eller inte. Total tystnad.

Att jag glömmer bort en gömd chokladkaka är väl inte så illa, men inte kan jag glömma bort ett barn. Hur tyst det än må vara.

Jag fortsätter gömma och hoppas ingen hittar. Jag fortsätter leta och hoppas jag snabbare hittar.

Fisk, Fågel eller Mittemellan.

 

 

Förändring.

Fantastiska förändring. Förbannade förändring. Föreskriven förändring.

Min syn. Din syn. Samsyn.

Det började med dockhuset. Möbler flyttades, nya rum med ny potential skapades, familjen i plast som bodde där fick utstå den ena förändringen efter den andra. Oftast till det bättre, ibland innebar det en försämring. Men alltid med samma idoga målsättning- åstadkomma det bästa möjliga utav de förutsättningar som erbjöds.

Senare, när den fysiska styrkan infann sig, växte projektet ur dockhusets minimala väggar och tog plats på mitt rum. Blommiga väggar blev rosa, ljusblå, tomteröda, vita. Möbler fick byta plats för att några veckor senare släpas tillbaka. Pyntat, avskalat. Städat, stökigt.

Nu, flera år efter att jag lämnat mitt flickrum, har jag hunnit flytta tolv gånger, bytt arbete minst lika många gånger, byter klädstil sju gånger i veckan och frisyren hinner bara växa ut innan den klipps av igen.

Bostaden vi bor i för tillfället är den bästa vi kan hitta efter de krav som ställs just nu, men senast i torsdags fick vardagsrummet en makeover. Som ny i en för mig främmande bransch, försöker jag fortfarande hitta rätt där jag kan utvecklas till en viktig och funktionell resurs. Klädkontot och frisörbesöken kommer alltid finnas kvar som färgglada pärlor bland gråa musslor samtidigt som insidan växer på och försöker fylla ut hudkostymen.

Min man har flyttat med, packat ner och packat upp, adressändrat och inrett efter nya direktiv. Han har blivit väckt på nätterna när jag av stress gnisslat tänder och sprattlat runt i sängen under introduktionstiden på nya arbetsplatser. Han har tålmodigt lyssnat på mina redovisningar och uppsatser när jag studerade, även om han inget egentligen förstått. Och oavsett frisyr och klädval står han alltid vid min sida.

Efter flera år tillsammans, med evig variation och changemang, var hans kommentar till att en liten klocka funnit en ny plats förvånansvärt underhållande;

”Jag gillar inte förändringar.”

Fantastiska förändring. Förbannade förändring. Föreskriven förändring.

Min syn. Din syn. Samsyn.

Små barn VS Stora barn.

Små barn, små problem- Stora barn, stora problem.

När barn fyller äldre och små krav växer sig större.

Alla säger jämt små barn, små problem- stora barn, stora problem. Men ingen går direkt in på hur det karaktäriserar sig. Men skillnaderna är tydliga. Det är ju knappast så att man behöver tjata på ett stort barn om varför det är viktigt att ha jacka på sig när det är kallt ute. De bara klär på sig. Till och med vantar och mössa åker på utan tusentals tårar och tandgnissel. Inte heller upprepar du förklaringar till varför vi undviker kasta mat på golvet, eller att andra medpassagerare tycker det kan vara påfrestande om du skriker hela resan och det faktum att man låter bli att äta sand är inte heller aktuellt att diskutera. Små barn kräver upprepningar på små saker. Pyttesmå strumpor som envist snurrar sig, men ändå måste bäras. Pytteliten makaron som ingen orkar, men som rimligtvis borde ha utrymme att göra övriga sju makaroner sällskap i magen. Minimal knapp som spänner trots den bara är för utsmyckning och inte fyller någon särskild funktion. Förkrympt tandborste med pluttig tandkrämsprick som inte syns med blotta ögat men tydligen ändå är så stark i smaken att halva grannskapet hör det. Varje morgon och varje kväll. Likt en galen tupp som inte ens hönorna tycker är charmig längre.

När barn fyllt äldre och kraven växt sig stora.

Jackan de frivilligt tar på sig kostar ungefär vad tre av mina jackor sammanslaget kostar. Vantarnas och mössans värde borde bjuda på guldtråd i sömmarna, har letat- finns ej, helt vanlig björntråd. De kastar inte maten på golvet, men petar den åt sidan- proklamerar deras mättnad som varar dryga tjugotvå minuter innan man hör att kylskåpet öppnas i jakt på något som tilltalar deras kräsna smaklökar. De skriker inte på bussen, därför de helst inte vill åka den, familjetaxin som är en förälders extraknäck går varm och musiken dunkar i takt med en stressad puls hos föraren. Stora barn äter inte frivilligt sand- kanske därför de inte hänger på lekan längre, eller för att även de sett, och uppfattat, en katt lägga en kabel där. Stora barn kräver upprepningar på stora saker. Ett evigt idisslande om betydelsen av skolgång och att kunskap är makt- därför läs läxorna, deras rättigheter men lika viktigt även deras skyldigheter (som ofta tycks vara en parentes)- därför hjälps man åt och respekterar andra, känslan av att krossa glastak- därför att allting är möjligt när man väljer sitt fokus och litar på sin egen kraft och vilja.

Dessa eviga ”vaffödå” har blivit ”varför inte”. Ett utslaget glas mjölk har blivit ett glas med möglig sörja som glömts bort på någons rum. Diskussioner om läggtid håller på att transformeras till diskussioner om hur länge man får vara ute med vänner. Uttjatade barnfilmer som visas på helgen har blivit tjat om en ny serie som släppts och därför planeras ockupera Netflix 24/7.

Nog är allt problemen av olika karaktär, påfrestande och utmanande på sina olika sätt. Som förälder testas man, provoceras, utvecklas, stimuleras, älskas man. Precis som barnen förändras gör ju även vi det som föräldrar. Dina problem blir mina problem som vi löser tillsammans. Hand i hand från liten till stor.

Små barn, små problem- Stora barn, stora problem.

Eller alternativet,

Små barn, orädd utveckling- Stora barn, oändlig utveckling.

 

 

 

Vardagslyx.

Vår vanliga, segdragna vardag.

Med inslag av guldkorn.

 

Vardag.  

Imorgon, måndag. Igen. Det finns lika många måndagar som lördagar under ett år. Ändå är känslan en annan. Att det finns oändligt med måndagar och alldeles för få lördagar. Det är som om alla generöst strösslat med exklusivt VardagsSnabbväxandeFrön och resultatet har blivit ett överflöd av måndagsgrödor som växer sig större och fler. Ett ogräs som sprider sig likt ett ogenomträngligt björnbärssnår. Den taggiga sorten. Såklart. Jag vet att det bara är att bita ihop. Att ta sig över berget av vardagen- måndag, tisdag, onsdag och torsdag, hinna skymta efterlängtade fredagskvällen just som du slänger dig utför bergets topp, lycksalig passera lördagen snabbare än vinden och åter landa på marken just som klockan slår söndag. Bävan inför nästa berg som tornar upp sig framför dina fötter, sköljer över dig med samma kyla som årets första dopp. Och andra och tredje med. Okej, lika kyligt som alla dopp under hela året eftersom temperaturen envist håller sig under 24 grader.

Vardagslyx.  

Det är drömlika avsatser längs bergväggen. Mjuka grästuvor att sitta på under resan uppför, det är vindskydd, regnskydd, välförankrade linor som fångar dig i fallet varje morgon alarmet tjuter. Det är glädjeämnen som gör att man mäktar med stigningen. Klingande skratt på förmiddagsfikat, en trevlig biljettkontrollant på tåget, en middag ute på stan, ett upplyftande sms från en vän du saknar, en välbehövlig sovmorgon, en stärkande kram, härligt kli på ryggen.  

Förbli frikostig med den, vardagslyxen, mot dig själv, din familj och dina vänner, alla har behov av den, alla mår bra av den- alla behöver den i någon form för att klara av sitt berg av annars väldigt grå alldag. Var en fluffig grästuva på någon annans vardagsberg och förgyll deras resa. Stöd, uppskattning, tacksamhet, se, lyssna, känn. Att ge när du kan och få tillbaka när du behöver.  

Vänskap mitt i vardagen. 

Mina vänner är mina grästuvor, och jag deras. Somliga träffar jag ofta, en del ibland och någon enstaka väldigt sällan. Men oavsett tid som passerar och avstånd som separerar finns vi alltid för varandra. I vått och torrt. Till månen och tillbaka. Mitt nätverk har utökats från en till flera, men när det kommer till kritan- när livet inneburit svåra perioder, har det visat sig vara den samlade kraften och inte ett stort antal som räknats. Tillsammans starka. I sällskap blir många grästuvor en vacker trädgård och berget blir då något som lockar.

Vår vanliga, segdragna vardag.

Med inslag av guldkorn.

 

 

Tonårstrubbel.

Till Dig vill jag säga-

Don´t grow up, it´s a trap!

När man är ung har man bråttom att växa upp och bli vuxen. När man är vuxen har man bråttom till allt eftersom man oftast är försenad.

Jag tittar på Dig nu och försöker minnas min egen tonårstid. Vilken såklart känns oerhört avlägsen, men långtifrån glömd. Man sov större delen av dygnet, eller framtill att pappa kom dundrande med dammsugaren följt av ett tvivelaktigt skådespeleri om att han inte förstod att det störde. Man slet sig endast från Ricki Lake, dåtidens utmanare till dagens alla trollbindande serier, när bästisen kallade dig lat och blivande tjockis, för att hänga med på ännu ett tråkigt träningspass.

Det var fullständig kaos på insidan och ständig ångest över utsidan. Det var oron över att inte räcka till, att åter hamna utanför, önskan om att få höra till, om att vara omtyckt, första kärleken, stressen över att prestera i en klass full av vad som då upplevdes vara rena genier. Känslan av att avsky sin spegelbild, acne, tandställningen som på skoj kallades rälsen- det var aldrig roligt, långt hår, kort hår, brunt hår, svart hår, orange/gult/vitt hår. Skiftande klädstil från hängande manchesterbyxor till supertajta tights. Så vilse. Så fel.

Någonstans i detta kaos gjorde jag mitt första aktiva val i att ta mig från något destruktivt. En längre tids tärande skolgång fick ett slut när jag tog min ryggsäck till en ny skola. En nystart. Staden jag bodde i var trots allt liten och djungeltelegrafen utbredd. Minns för alltid den dag då Blomman på nya skolan gick fram och berättade att han kände till ryktet om den förloraren jag var på förra skolan, utsattheten som brände i min kropp. Men också den tacksamhet jag senare alltid känt när det stannade där. Mellan oss. Den låga som tidigare gjort ont slocknade och en ny eld började brinna. Min egen.

När jag tittar på Dig ser jag en helt annan tjej än den jag var. Du är trygg, har skinn på näsan och låter ingen trampa på dig. Du har starka åsikter, stark vilja och kämpaglöd. Samtidigt så mjuk. Du har aldrig förändrat dig för någon. Alltid gått din egen väg.

Jag är glad över att du fortfarande vill umgås med mig och din familj, jag är glad över att få vara delaktig, jag är glad över allt du berättar, skildrar och diskuterar.

Du ska kartlägga din egen resa i världen och jag står kvar här bredvid. Som stöd, som skydd- när du behöver och önskar. Ha inte för bråttom iväg, njut av att få maten serverad, kläderna tvättade, pengar på kontot och huset fullt av syskon som idealiserar dig.

Vuxenlivet kommer inom sinom tid, med ansvar, med krav, med mer nytta och mindre nöje.

Don´t grow up, it´s a trap!

Funderingar inför Framtiden.

Till mig att läsa om sisådär 20 år.

Livet igår, idag, imorgon. Nu. Då. Snart. Senare. Oavbrutet.

Du lägger en förmögenhet på tvål/schampo/balsam/badskum för, varje gång ett barn ska rengöras, förbrukas drygt en liter på att barnet själv ska trycka ut, tvåla in, smeta på. Senare kommer denna summa läggas på antirynkkrämer, hudföryngrande mirakeltvål och vaxning av diverse ansiktsbehåring som inom sinom tid kommer misspryda facet.

Du har ett jobb. Inte så mycket att orda om. Senare kommer du förhoppningsvis också bli bra på det du gör och har du tur även snappa upp kontorslandskapets oskrivna regler, som att inte skratta högt i tid och otid, att inte galoppera till kopieringsrummet och att inte snacka med din nyfunna vän så alla väljer att nyfiket lyssna istället för att sköta sitt.

Du hatar PMS, mensvärk, ägglossning och allt medföljande bomullsmaterial för detta ändamål. Även vikten som varje månad fläskar på två kilo vatten som veckan efter får dig att springa på toaletten stup i kvarten. Senare kommer klimakteriet. Kan nog bli min största utmaning i livet. Åtminstone är det vad erfarenheter säger. Naturläkemedel för att vara någorlunda trevlig delar av dagen, hysteriska gråtattacker för att skosnöret går upp, rödflammande svettningar som övergår i genomfrusen snögubbe.

Du äter rent för mycket godis. Det är godis för att det är gott, för att det är fredagsmys, för att det är lördagsgodis, för att det är söndagsrester, vi hittar också klassisk måndagsdepp och självklara biosnacks. Senare kommer priset av detta- diabetes, obesitet, hjärt- och kärlsjukdomar, därför hoppas jag att du någonstans längst vägen tröttnar på reptilhjärnans eviga begär. Eller håll tummarna för att du har bra gener.

Du har barn som både sprider glädje och driver dig till vansinne. Senare kommer du att glädja dem genom att respektera deras privatliv och att de blivit vuxna, lämnat boet, står på egna ben och känner på vad världen kan erbjuda, samtidigt driva dem till vansinne de gånger du glömmer bort detta uppenbara och gör intrång i deras otium med hundratals frågor och näsvis nyfikenhet.

Du städar, lagar mat, handlar, diskar och tvättar. Senare kommer du städa, laga mat, handla, diska och tvätta. Somliga saker ändras aldrig. Oavsett ålder.

Livet händer just nu. Gör det minnesvärt.

Längdlotteriet.

Millimeter, Centimeter, Meter, Gigant.

Jag drömde om att bli jockey, en pytteliten nätt person som skulle flyga fram på hästryggen dagarna i ända. Men så blev det inte. Mitt längdlotteri delade frikostigt ut 184 centimeter. Och matchande vikt. Så barnavårdscentralens superduperviktiga längd- och viktkurva sprängdes bokstavligen på både längden och bredden. Tala om att få drömmar krossade.

Nackdelarna är många, bara ta något så banalt som kläder. Både ärmar, byxben och längden på tröjor är sannolikt alltid för kort. Ärmarna döljer jag genom att dra upp tröjan till armvecket vilket även ger ett hurtigt, och lite svettigt, intryck. Byxlängden kamoufleras av skor med högt skaft eller att byxor som används tillsammans med sneakers matchas med ett obligatoriskt motionslystet sätt i stil med #MinaSportigaByxorSkaVisaHalvaVadenHej&Hå. Men magtröjor- det är inte klass på det när man är inne på sitt trettiofemte levnadsår. Linnen under tröja, byxor med hög linning, lång kofta för att inte avslöja tatueringen på ryggen när man sätter sig, ställer sig, böjer sig, sträcker sig, andas.

Men värsta är nog om man, mot alla odds, beställer en klänning i modell kort. Då snackar vi kort! Kan liknas vid en tröja där passformen är tvivelaktig. Höfterna hamnar uppe i midjan och längden slutar strax ovan där den långa rumpan slutar. Det är omöjligt att bära upp. Oavsett hur självsäker du må vara. Maxiklänning- där snackar vi knälång!

Man avslöjar begynnande skallighet på vänner långt innan de själva gör den makabra upptäckten. Man får alltid hjälpa lillatanten lyfta ner matvarorna från affärens hyllor. I skolan, när man tvingades till dans under gymnastiklektionerna, fick jag ersätta de pojkar som lägligt nog hade stukat någon tå/fot/finger under rasten före gympalektionen- jag kan inte dansa pardans idag, något jag beskyller mina idrottslärare för. Jag har ständig koll på näsan, eller snarare dess innehåll, då mina medmänniskor har full insyn när de tittar upp och jag vill gärna inte få någon att tappa aptiten.

Under gymnasiet, när man började ta sig till storstan för efterlängtat uteliv, skrämde min vän upp mig genom att berätta att stadstjejerna ofta bråkade, och då alltid med den längsta och största- vilket skulle vara jag. Flera helger i rad var jag livrädd för att någon skulle ge sig på mig, innan jag insåg att det var en fördom hon tagit med sig från den by hon växt upp i.

Sittplatsen på flygplanet är minimal, likaså på bussen. Och tåget. Alla knäböj man tvingas till när man tar selfies med sina små vänner (med stora hjärtan!). Dessa vänner, som för övrigt fortfarande kan åka med barnbiljett på bussen, får ungdomligt nog alltid visa leg på Systemet och slipper leta efter en skön hoodie i lagom storlek på herravdelningen.  Och detta ständiga påstående; ”Du är bra på basket, visst”. Nej, jag är faktiskt riktigt dålig- trots att jag liknar en giraff.

 Men visst finns det fördelar!

Man kan gå genom ett folkhav utan klaustrofobi och samtidigt se den konsert man kom sent till. Man får alltid de bästa chipsen, för få når påsarna högst upp, de som ännu inte blivit krossade till smulor och som fortfarande kan doppas i dipp utan att fingrarna blir kladdiga. Man får, oavsett ni vill erkänna det eller inte- det är ju trots allt baserat på forskning, en särskild pondus just bara för att man är längre. Addera då tolv centimeter på klackarna och osäkerheten hos folk (män…) med mindervärdeskomplex lyser tydligt. Dessutom finns det fler centimeter att fördela sina kilon mellan, så mängden mat kan ju förbli generös!

Jag förlorade en dröm i längdlotteriet, men jag vann hundraåttiofyra centimeter.

Millimeter, Centimeter, Meter, Gigant.

Småbarnssömn – Sussa Sött.

Sagor, sånger, vyssa, vagga, lampa tänd, lampa släckt, dörren öppen, dörren stängd, törstig- trots dryck för fyra minuter sedan-upp och dricka, kissnödig- trots toalettbesök för tre minuter sedan- upp och kissa. Någon hittar ett minimalt sår som omedelbart behöver handpåläggning och ett plåster med Disneymotiv. Någon hittar en nagelflisa som sticks och självklart måste elimineras med hjälp av saxen med Mumintrollet på. Tjugotre frågor om allt mellan himmel och jord hinner ställas genom dörrspringan som snart gått från att stå på glänt till att gapa vidöppet. Men då, just som man förtvivlat söker efter en portion färsk tålamod tar frågorna slut. Det blir tyst. Och där ligger de, fullkomligt avslappnade långt ner under täcket och ser gudomliga ut. Små varma kinder. Små näpna pussmunnar. Rufsigt hår som kommer att behöva dryga fem deciliter spraybalsam med söt doft i morgon för att lyckas dra igenom borsten. All frustration är som bortblåst och hjärtat svämmar över av kärlek. Sussa sött.

DÅ:

Jag gjorde det klassiska FörstaBarnetNattningsMisstaget. Jag låg bredvid min äldsta dotter tills hon slutligen somnade så djupt att jag kunde lirka ut min arm, hasa över sängen, rulla ner på golvet och smyga ut- noga med vilka plankor jag valde at placera fötterna på, ett felsteg som gav ifrån sig ett nästintill obefintligt knarr resulterade i ett klarvaket barn.

Därefter kom som bekant barn nr2 och tiden var lite mer knapp. När nr2 var pytteliten somnade även han under barn nr1´s nattningsprocedur. Men efterhand som han växte och tillslut hade egen säng, där jag med stor möda lyckades vika ihop benen och klämma ner mig, skulle också han ha sällskap till John Blund tacksamt tog över. Först lillebror, sedan storasyster. Flera gånger i veckan somnade jag före barnet jag väntade ut och det barnet som i sin tur väntade på mig kom och frågade om det inte var hennes tur snart. ”Ehh… jo, såklart”- jäklar, en timme har gått. ”Du ska ligga här inne preciiiiis lika länge som du låg hos lillebror” Adjö egentid. Sussa sött.

NU:

Tvillingar. Flera år efter att första barnet, även andra, avslutat sin utdragna nattning, och nu endast önskar sova själv med stängd dörr, hade jag bestämt mig för att inte spendera ytterligare hundratals kvällar väntandes på barn som febrilt kämpar med att hålla sig vakna på olika sätt, slutligen ger upp och somnar. Med fyra barn finns det saker som måste göras efter deras nattning, för att överhuvudtaget ha chans att kvala in som duglig förälder 2018- typ som att baka, tjata läxor för stängda öron, torka fotlister eller annat spännande, därför ser jag med fördel att nattningsfasen hålls kort.

Vi hade tur. Dessa små har somnat nöjda med varandra som sällskap från första natten. Från början- äta, rapa, sova. Senare- äta, rapa, leka, sova. En process som flera år varit hyfsad smärtfri har nu förlängts av diverse finurliga knep som bara en, två, femåringar kan klura ut. Behov man inte kan neka dem, frågor som kräver sina genomtänkta svar, pussar och kramar men inte önskar vara utan. Och jag inser, jag kan bara bestämma att jag vill ha dem i säng klockan 20. Sen är det bara deras vilja som styr när de äntligen kommer till ro.

Väck inte den björn som sover.

Sussa sött.