Fem smulor är fler än fyra barn.

Klockan tickar som fortast när man stänger ner skärmen på jobb och rusar mot tåget. Alltid med andan i halsen. Alltid med tankarna på sjutton olika platser samtidigt. Slutförde jag uppgifterna, sparade jag dokumentet, skickade jag mailet jag lovat, vad ska jag laga till middag, hur gick det på dotters prov, kommer sonen komma ihåg att ta med lamporna till cykeln då det är mörkt efter träning, när ska jag hinna träffa bästa vännen nästa gång, utvecklingssamtal på dagis, när var nu det- fan, vinterdäcken måste snart på.

Jag hann med tåget. Ren och skär lycka varje gång. Märkligt att jag vid detta laget, efter att ha sprungit efter tåg i 15 år, fortfarande har urusel kondition. Mina medresenärer bjuds dagligen på svettig panna, tung men hastig andning och ytterkläder som osmidigt halas av. Nåja, jag hann iallafall. Gläds med mig.

Jag kom hem först. Denna tystnad. Som inte beror på att någon utför bus i största hemlighet. Eller att någon surar på sitt rum. Utan bara helt enkelt denna ljuva ensamma tystnaden. Ro i själen. Återhämtning.

Det första jag gör är att ha ihjäl ett gosedjur. En liten katt med oproportionerligt långa ben och kort svans som lämnats åt sitt öde strax innanför dörrmattan. Tur ingen såg att jag trampade på stackaren. Då hade det definitivt inte varit tyst. Jag tar mig förbi katten, sparkar undan sonens jacka och skolväska, registrerar en hel hög med smulor längs min väg och avslutar med att trampa i en klibbig fläck på köksgolvet. Det slår mig. Arbetsdagen tog inte slut nyss. Den har just börjat…

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *