Min sanning bakom andras filter.

När min sanning betraktas som ful jämte filter av rosa fluffiga moln.

Ni vet det där rosa fluffiga molnet som byggs upp parallellt som din mage växer under en graviditet. Det moln som bäddar in allt i en mjuk och mysig känsla. Gulligull och snutteplutt. Samma moln som lägger ett härligt filter på alla bedårande bebisögonblick, syskon som står uppradade i matchande kläder med lydiga leende- kusligt likt von Trapp barnen, eller en kommentar på passande forum om att föräldraskapet är den underbaraste av alla sagor.

Jag har troligtvis gått minste om detta moln. Alla gånger.

Jag är utan tvekan stolt över mina barn, de är det bästa jag gjort. Framförallt är jag ödmjukt tacksam över att jag får finnas med i deras liv.

Men någon sockervaddsliknande tillvaro har jag inte skuttat runt i. Graviditeterna har lämnat spår som fortfarande smärtar och begränsar. Bebistiden kantad av amningsstress projicerad av samhället, kräksdoftande kläder, barn som testar hur lite sömn man som vuxen kan överleva på utan komplett sammanbrott. Inte långt senare kryper man runt på golvet och torkar upp mat som kastats, letar efter snusar som barnet redan skapat ett begär till, staplar klossar som omedelbart puttas omkull samtidigt som man funderar över när man senast pratade om annat än blöjkvalité, ekologiska majskrokar och Babybjörns nya kollektion. Ändlösa dagar som delades upp i mat, vila och lek. Alla dagar likadana. Om och om igen. Med enstaka inslag av spänning- en ny tand som fick barnet ur gängorna, en ny smak på gröten, eller den bästa, hur långt kan barnet tänkas nå idag.

Många gånger kände jag skuld över min känsla av tristess när jag scrollade på sociala forum där ljuvliga bilder glimrade förbi av puttinutt, oftast med en välformulerad hyllning till miniälsklingen vilken är strategiskt placerad i en förtrollande ljussättning på en förtjusande filt med en charmerande utstyrsel. En bild som skvallrar om självklar kärlek, men som samtidigt sänker de som redan kämpar med sin känsla av otillräcklighet. Mina barn har alla skrikigt, så där otröstligt så man tillslut själv snorade och grät krokodiltårar av frustration. De vaknade ofta och steg upp tidigt, men kanske är jag ensam om att uppskatta en god natts sömn. Eller lyckan över att få tugga maten varm, för alltid prickade man middagen med en missnöjd minsting.

Jag är först människa. Jag är mest förälder. Jag har många brister. Jag kan förlora tålamodet och bli arg, skrika och härja, vara orättvis och inkonsekvent och använda tjat, hot och mutor. Jag kan tycka det är tufft, önska en paus och återhämtning. Det är OK. För jag är också kärleksfull. Jag finns, jag stöttar, jag älskar. Jag har tidigare, men kan stundtals fortfarande uppleva tillvaron som slitsam och påfrestande- trots det så hade jag aldrig velat byta, oavsett rosa, gråa eller gröna moln.

När min sanning förblir min jämte filter av rosa fluffiga moln.

Muffinsmage & morotsmidja.

Gymmet.

Något jag besöker några gånger i veckan. Sällan jag tycker det är kul. Jag gör det utan att tala om det särskilt mycket. Behöver inga likes på diverse sociala medier för att visa att jag ska/har varit/kommer senare/tungt/långt/länge/ja jävlar- vilket pass. (Och en bifogad liten bild på efterföljande nyttiga avokadomiddag). Inte för mig. Jag är Skuggan på gymmet. Syns inte, hörs inte, fullkomligt anonym. Och nöjd med det.

När jag är där kan jag inte undgå att fundera över, och roa mig med tanken, på detta kompani av stereotyper som samlas på ett gym.

Backslicken- som hänger i grupp för att känna sig stark, i nytvättade, strukna och väldoftande träningskläder. Pratar mer än de pumpar.

Nybörjaren– som tveksamt lyfter, tyst och försynt rör sin runt i lokalen och försöker lära, härma och efterlikna övningar som ser ut att ge resultat.

MrBiceps- oftast testosteronstinn kille som fått pump i kulan på armen och därför glömmer bort att även rumpa, lår och rippad ryggtavla är klädsamt.

StarkaMamman- kvinnan med några kilo plus som inte själv ser hur vacker hon är. Med en styrka som ingen MrBiceps ens kommer i närheten av, bara genom att prioritera sig själv, unna sig tid till att återhämta den kropp som varit till låns och nu behöver samma omtanke som de barn den burit och hållit trygg.

BelgienBlue– muskler mer än kroppen självt naturligt kan producera. Oftast iklädd urtvättade linne, mjukisshorts och brottardojjor. Självklart oknytna, annars blir väl fötterna stasade.

Bästisarna– tjejerna som gör allt ihop. Byter om, lyfter, torkar svett, dricker, joggar i matchande hastighet på löpbanden intill varandra, skrattar åt samma skämt, blir generade samtidigt, börjar, slutar, repeterar i synk. Samma Nike-skor, samma frissa.

Vardagshjälten– den som går dit, går hem. Kommer tillbaka. År ut och år in. Lyfter samma vikter. Springer samma längd i samma hastighet. Använder samma maskiner. Troget. Mäter sig inte med någon. Håller formen, konditionen och löftet till sig själv.

Sminkdockan– snygg som få, aldrig svettig, perfekt makeup och utstyrsel. Håller sig i form troligtvis genom att fladdra mycket på ögonlock tyngda av ditklistrade fransar, lyfta shaken med jordgubbssliskigt proteinpulver och genom att svankande knyta skorna 20 ggr per träningstillfälle.

Åldersnojjan- Du vet det inte själv-än, men vi andra vet.

Oavsett stereotyp eller kroppsform-gör det av rätt anledning. Gör det för dig själv. Gör det för att vara stark. Fysiskt och mentalt. Kroppen ska hålla länge. Den ska bära dig genom livet. Hjärtat ska pumpa till ditt sista andetag.

Älska dig själv.