Mamma 2.0

Mamma 2.0.

En uppgradering. Liksom all övrig modern teknik.

Det är Schoolsoft, InfoMentor, klassblogg, digitala veckobrev, hemsidor och informationsplattformer av alla de slag. Självklart med en inloggning som är ovanligt unik och ett lösenord som inte går att uttala utan att någon ackompanjerar med en svårslagen beatbox. Jag arbetar dagligen vid datorn och dess ändlösa möjligheter, men när det kommer till detta- att kommunicera digitalt med skolor och förskoleverksamhet är jag troligtvis den största bakåtsträvare som skådats.

Jag är värdelös på att memorera alla lösenord och dessa inloggningar med mitt namn omkullkastat kors och tvärs. Jag är utan tvekan ökänd på alla barns arbetsplatser då jag ständigt kontaktar ansvarig och ber om nytt, superduperlångt och oerhört invecklat, lösenord.

När mina stora barn var pyttesmå rödrosiga förskolebarn var systemet enkelt. Man fick en lapp i barnens fack, tog med denna hem, fyllde i, vanligtvis med hjälp av en antik blyertspenna som i värsta fall behövde vässas något, kommande veckors behov av barnomsorg. Starttid och sluttid. Retur till facket.

Vid sjukdom hade man redan numret till den automatiska telefonsvarare, stående på ett bord i ett nedsläckt kontor någonstans i förskolans byggnad, inprogrammerat på speeddial.  Så att man snabbt kunde mumla vem man var, vilket barn man ansvarade för och varför detta barn inte skulle dyka upp med sin snorelva hängande på läppen. Inom 30 sekunder sov alla lugnt vidare totalt ovetande om dagens moderna hysteriska utbrott där man yrvaken och genomsvettig inte lyckas logga in när klockan närmar sig deadline för godkända sjukanmälningar innan ogiltig frånvaro och prick i protokollet infinner sig.

Vem lyckas komma ihåg dessa uppgifter när ungen kräker ner både sig, säng och hundratretton gosedjur nedtryckta runt kudden likt en skyddsmur. Inte jag.

Nu är trots allt hösten här, även om vädret mer påminner om svensk sommar, den som uteblev till förmån för den sommaren som fick gräset att bli gult och stickigt, och terminerna har dragit igång. Hittills har min man och jag fått fyra påminnelser om att lägga in tiderna på våra yngsta barn i deras digitala informationsverktyg. Hittills har vi försökt lägga in dessa efterfrågade tiderna fyra gånger men likväl misslyckats då skaparen av detta underlag förmodligen hatar föräldrar. Undrar om det kommer en dag då förskolepersonalen faktiskt tror på att våra barn endast ska gästspela på avdelningen en dag i månaden.

Mitt envisa magsår svider just nu över det faktum att jag lätt missar saker som inte står med stora bokstäver på gigantiska lappar, gärna med neonfärgare pilar riktade mot budskapet, på förskolan. Kom precis på, och blev ännu lite mer stressad, över det faktum att jag inte har koll på studiedagarna. När är det stängt?!

På båda mina stora barns föräldramöten, tidigare denna veckan, kröp jag ut med skämsmössan tung på huvudet. Alla andra som deltog verkade oerhört aktiva på de olika forum som finns tillgängliga medan jag fortfarande inte lyckats logga in. Fan.

Därför ska det bli bättring i år. Jag har antecknat alla inloggningsuppgifter till all världens digitala kanaler så jag kan följa mina barn i hasorna utan utrymme till att barnen ska kunna överraska mig med utflykter som kräver matsäck eller försäljningar som ska, genom föräldrars engagemang, dra in cash till barnens kommande klassresor. Jag ska ha stenkoll på beting, lärarnas namn, ålder och hemadress, nationella provdatum, dagliga uppdateringar i form av bilder när mina små målar med fingerfärg eller jagar varandra med en pinne i den lilla dunge barnen väljer att kalla ”skogen”. Jag ska bli Mamma 2.0.

Så, var la jag nu den jäkla lappen…

Tonårstrubbel.

Till Dig vill jag säga-

Don´t grow up, it´s a trap!

När man är ung har man bråttom att växa upp och bli vuxen. När man är vuxen har man bråttom till allt eftersom man oftast är försenad.

Jag tittar på Dig nu och försöker minnas min egen tonårstid. Vilken såklart känns oerhört avlägsen, men långtifrån glömd. Man sov större delen av dygnet, eller framtill att pappa kom dundrande med dammsugaren följt av ett tvivelaktigt skådespeleri om att han inte förstod att det störde. Man slet sig endast från Ricki Lake, dåtidens utmanare till dagens alla trollbindande serier, när bästisen kallade dig lat och blivande tjockis, för att hänga med på ännu ett tråkigt träningspass.

Det var fullständig kaos på insidan och ständig ångest över utsidan. Det var oron över att inte räcka till, att åter hamna utanför, önskan om att få höra till, om att vara omtyckt, första kärleken, stressen över att prestera i en klass full av vad som då upplevdes vara rena genier. Känslan av att avsky sin spegelbild, acne, tandställningen som på skoj kallades rälsen- det var aldrig roligt, långt hår, kort hår, brunt hår, svart hår, orange/gult/vitt hår. Skiftande klädstil från hängande manchesterbyxor till supertajta tights. Så vilse. Så fel.

Någonstans i detta kaos gjorde jag mitt första aktiva val i att ta mig från något destruktivt. En längre tids tärande skolgång fick ett slut när jag tog min ryggsäck till en ny skola. En nystart. Staden jag bodde i var trots allt liten och djungeltelegrafen utbredd. Minns för alltid den dag då Blomman på nya skolan gick fram och berättade att han kände till ryktet om den förloraren jag var på förra skolan, utsattheten som brände i min kropp. Men också den tacksamhet jag senare alltid känt när det stannade där. Mellan oss. Den låga som tidigare gjort ont slocknade och en ny eld började brinna. Min egen.

När jag tittar på Dig ser jag en helt annan tjej än den jag var. Du är trygg, har skinn på näsan och låter ingen trampa på dig. Du har starka åsikter, stark vilja och kämpaglöd. Samtidigt så mjuk. Du har aldrig förändrat dig för någon. Alltid gått din egen väg.

Jag är glad över att du fortfarande vill umgås med mig och din familj, jag är glad över att få vara delaktig, jag är glad över allt du berättar, skildrar och diskuterar.

Du ska kartlägga din egen resa i världen och jag står kvar här bredvid. Som stöd, som skydd- när du behöver och önskar. Ha inte för bråttom iväg, njut av att få maten serverad, kläderna tvättade, pengar på kontot och huset fullt av syskon som idealiserar dig.

Vuxenlivet kommer inom sinom tid, med ansvar, med krav, med mer nytta och mindre nöje.

Don´t grow up, it´s a trap!

Liv & Lust

Krav, ansvar, längtan, drömmar, önskningar, utmattning, glädje, stress, otillräcklighet, behov, återhämtning, plikter.

En storm av känslor som styr över mina vardagliga beslut och val. Signaler mellan uttröttade synapser som kämpar tillsammans med dess kropp för att räcka till.

En dag i taget. Ett steg i taget. Ett andetag i taget.

Framåt.

 

Livet:

Kretsar runt barnens intresse och välbefinnande. En tonåring som fortfarande vill dela med sig av sina tankar och upplevelser. Tillit och ett öppet sinne. En son som inte är stor men inte heller liten, som ena dagen vill känna ansvar och andra dagen bli omhändertagen. Två tjejer i storlek 116 som varenda dag kämpar hårt med att frigöra sig från oss och bli självständiga. Det är ett ständigt ifrågasättande av regler och gränser. Små steg utanför ramen som rymmer värderingar och normer. Det är okej. Det är inte okej. Varför. Varför. Varför. Kläder och ting som passade fint igår är idag för små, för korta, för trånga, tråkigt, fel, nej, absolut inte. Tvära kast mellan skratt och gråt och en lugn harmonisk stund har jag inte känt av på länge.

Känslosvall mellan delad glädje över barnens framgångar och det tuffare som stöttning och uppmuntran genom barnens motgångar.

En balanserad kost gnager ständigt på samvetet. Sockerfritt, ekologiskt, perfekt planerad utifrån proteiner och kolhydrater. Vitaminrikt och färgglatt. Inget hel-, halv-, eller kvartsfabrikat. Odlat i egna lådor i kolonilotten som bytt ägare bara för att ge barnen bättre kost.

Jag jobbar heltid. Har alltid gjort. Nej förresten, det fanns en ju en tid då jag pluggade och glamoröst pendlade mellan 80-110 procent, men då fylldes resterande av dygnets få timmar med skolarbete. Med andra ord, mina barn spenderar en hel del tid i kommunens nedgångna lokaler.

Dammråttor i olika kaliber ska jagas och förgöras, badrum ska skrubbas av den klena med hjälp av MrMuscle och kläder ska rengöras efter Vanish alla regler- gnuggas på blåbärsfläck, läggas i blöt i balja eller bara rakt in i maskinen- för perfekt resultat.

Kvällar och helger fylls med skolmöten, träningar- egna och andras, matcher, barnkalas, extraknäck som taxiförare så barnen kan hinna till kompisen, leklandet eller bion i tid.

 

Lusten:

Den som brinner långt in. Den som sipprar ut när ingen kräver. Längtan om utveckling. Drömmar om upplevelser. Lyckan över att få utrymme att skapa. Spela musik. Måla. Rita. Det som bara är mitt. Som jag väjer att bära inom mig för en tröstande känsla av välbehag när utmaningarna blir för många, eller som jag väljer att dela med familjen och vänner. Det som får tårarna att torka, skrattet att bubbla och det som alstrar energi. Det man girigt vill ha mer av men som livet begränsar.

Livslust:

Jämvikt. Där livet och lusten båda ryms. Där man tar sig igenom utmaningar och i slutändan känner sig stärkt. Där det positiva väger tyngre än det negativa. Där leken och glädjen är större än arbetet för att nå dit. Där ansvar och frihet, glädje och sorg, utmattning och återhämtning alltid kommer kampera sida vid sida. Där jag tillåter mig att kapitulera och känna mig besegrad inför all perfektion jag inte kan leva upp till och istället väljer att se det jag gör bra. Där jag, trots samvetskval, stress och ständig känsla av otillräcklighet, släpper ner garden och försvaret mot den störste kritikern av dem alla, mig själv, och finner balansen.

Livet och Lusten. En dag i taget. Ett steg i taget. Ett andetag i taget.

Framåt.

Livslust.