Höstvägar.

Höstvägar.

Små lummiga skogsstigar som slingrar sig kors och tvärs.

Doften av blöt jord. Regndroppar som stilla faller mot mjuk mark.

Stanna upp och betrakta.

När vet man egentligen om man knatar på rätt stig, om vad som är rätt väg. Vad känner man när man går där. Välbefinnande. Bekräftelse. Harmoni. Framgång. Balans. Trygghet. Troligtvis olika. Därför väljer vi olika vägar att gå. Branta, fulla med oförutsägbara fällor, plana, igenväxta, breda, steniga, mjuka. Min stig vill jag ska innehålla allt. Utom tristess. När jag blir uttråkad, vilket är tufft för min man, då planerar jag flytt, bokar semestrar, vill renovera, köpa ny inredning, möblera om, kollar utbildningar, tjatar om hund, klipper av mig håret, tröstshoppar kläder, och tillslut- när energin tar slut, parkerar jag mig i soffan och tycker livet är innehållslöst och grått. Kollar en komedi, tuggar snask, somnar och vaknar till en ny dag som återigen har mening och glänser av klädsamma färgskiftningar. Så en väg som är lagom stenig, med mjuka partier, men alltid lite lutning och motstånd.

Min väg. Mitt brokiga CV. Mina framgångar och mina misslyckanden.

Oavsett väg så stanna aldrig. Bli inte fast i något destruktivt, bli inte bitter när du kan påverka, titta upp, framåt, målmedvetet. Och när vägarna korsas, när du står vid ditt vägskäl, välj då också din fortsättning baserat på dina drömmar och vad som fyller din kopp. Ditt liv och din lycka är ditt ansvar, stå aldrig still och vänta. Utveckla dig själv, om du inte är nöjd. Byt arbetsplats, om du inte är nöjd. Börja träna, om du inte är nöjd. Flytta, om du inte är nöjd. Bara gör det. Men förstå att inget kommer gratis, det finns inga genvägar, allt har sitt pris.

Vill du ha det- Ta det. Och all lycka längst vägen.

Hösten är redan här. Vilken stig ska du välja.

Doften av blöt jord. Regndroppar som stilla faller mot mjuk mark.

Stanna upp och betrakta. Välj.

 

Tillägnat min Mamma. Därför det aldrig är försent.

Förändring.

Fantastiska förändring. Förbannade förändring. Föreskriven förändring.

Min syn. Din syn. Samsyn.

Det började med dockhuset. Möbler flyttades, nya rum med ny potential skapades, familjen i plast som bodde där fick utstå den ena förändringen efter den andra. Oftast till det bättre, ibland innebar det en försämring. Men alltid med samma idoga målsättning- åstadkomma det bästa möjliga utav de förutsättningar som erbjöds.

Senare, när den fysiska styrkan infann sig, växte projektet ur dockhusets minimala väggar och tog plats på mitt rum. Blommiga väggar blev rosa, ljusblå, tomteröda, vita. Möbler fick byta plats för att några veckor senare släpas tillbaka. Pyntat, avskalat. Städat, stökigt.

Nu, flera år efter att jag lämnat mitt flickrum, har jag hunnit flytta tolv gånger, bytt arbete minst lika många gånger, byter klädstil sju gånger i veckan och frisyren hinner bara växa ut innan den klipps av igen.

Bostaden vi bor i för tillfället är den bästa vi kan hitta efter de krav som ställs just nu, men senast i torsdags fick vardagsrummet en makeover. Som ny i en för mig främmande bransch, försöker jag fortfarande hitta rätt där jag kan utvecklas till en viktig och funktionell resurs. Klädkontot och frisörbesöken kommer alltid finnas kvar som färgglada pärlor bland gråa musslor samtidigt som insidan växer på och försöker fylla ut hudkostymen.

Min man har flyttat med, packat ner och packat upp, adressändrat och inrett efter nya direktiv. Han har blivit väckt på nätterna när jag av stress gnisslat tänder och sprattlat runt i sängen under introduktionstiden på nya arbetsplatser. Han har tålmodigt lyssnat på mina redovisningar och uppsatser när jag studerade, även om han inget egentligen förstått. Och oavsett frisyr och klädval står han alltid vid min sida.

Efter flera år tillsammans, med evig variation och changemang, var hans kommentar till att en liten klocka funnit en ny plats förvånansvärt underhållande;

”Jag gillar inte förändringar.”

Fantastiska förändring. Förbannade förändring. Föreskriven förändring.

Min syn. Din syn. Samsyn.

Fritidens Förfall

Hejdå strama plagg

Hej slitna mjukis

Semester. Ferie. Lov. Ledighet. Vila.

Långsamma morgnar och sena kvällar utsträckt på soffan stirrandes på en serie som alla redan hunnit se och därför också avslöjat de bästa bitarna eller ett krampaktigt tag om den fyra kilo tunga bok som beskriver andra människors innehållsrika historia.

Jag inser att jag 1, är omodernt ointresserad av serier och 2, får nog av teknik på mitt arbete och därför bojkottar alla avlastande hjälpmedel som läsplattor och ljudböcker. Jag väljer alltid bok framför TV och gillar den tystnad biblioteket erbjuder när man går där och bläddrar bland hundratals sidor i jakten på nästa gripande skildring.

Ledigheten planeras efter barnens alla skollov och med det bryts alla fasta rutiner. Ingen måste upp tidigt, inga träningar sena kvällar och alla aktiviteters matcher komprimeras dessvärre under terminernas enstaka helger och lämnar därför luckor i kalendern.

Familjen sover längre, vilar mer, unnar sig flertalet powernaps. Kroppen som tidigare var kvick och flink blir seg och slö. Huvudet tungt och svaren dröjande. All stress och alla vardagliga måsten rinner ur och lämnar kvar ett tomt och ineffektivt skal.

Som om det inte vore nog med att man för sig likt en grottmänniska efter några dagars ledighet så börjar även det yttre fallera. Håret som misshandlats med alltför många schamponeringar under arbetsveckorna ska få vila och hitta sin balans, ögonbrynen som tagit stryk av hastig hantering ska få växa ut för att sedan plockas efter konstens alla regler till en vacker båge, just nu påminner de mer om en utav Robin Hoods alla krokiga pilar snarare än hans båge. Hyn blossar, inte likt tomtens röda väderbitna kinder, utan blossar med inflammerat varningsljus efter diverse chokladpraliner och sockerfyllda tilltugg som förtärts med största glädje under denna ledighet. Naglarna behöver omsorg och kosten kryddas med kärlek. Rent spontant hade ett besök utav den intensiva skaran Fab 5 gjort sig väl om de även förbarmat sig över vilsekommen kvinna.

På måndag är det åter arbete. Plikt och ambition. Kroppen ska slipas och huvudet skärpas. Ordning och reda, rutin och struktur. Upp och hoppa.

Hejdå slitna mjukis

Hej strama plagg

 

 

Fem smulor är fler än fyra barn.

Klockan tickar som fortast när man stänger ner skärmen på jobb och rusar mot tåget. Alltid med andan i halsen. Alltid med tankarna på sjutton olika platser samtidigt. Slutförde jag uppgifterna, sparade jag dokumentet, skickade jag mailet jag lovat, vad ska jag laga till middag, hur gick det på dotters prov, kommer sonen komma ihåg att ta med lamporna till cykeln då det är mörkt efter träning, när ska jag hinna träffa bästa vännen nästa gång, utvecklingssamtal på dagis, när var nu det- fan, vinterdäcken måste snart på.

Jag hann med tåget. Ren och skär lycka varje gång. Märkligt att jag vid detta laget, efter att ha sprungit efter tåg i 15 år, fortfarande har urusel kondition. Mina medresenärer bjuds dagligen på svettig panna, tung men hastig andning och ytterkläder som osmidigt halas av. Nåja, jag hann iallafall. Gläds med mig.

Jag kom hem först. Denna tystnad. Som inte beror på att någon utför bus i största hemlighet. Eller att någon surar på sitt rum. Utan bara helt enkelt denna ljuva ensamma tystnaden. Ro i själen. Återhämtning.

Det första jag gör är att ha ihjäl ett gosedjur. En liten katt med oproportionerligt långa ben och kort svans som lämnats åt sitt öde strax innanför dörrmattan. Tur ingen såg att jag trampade på stackaren. Då hade det definitivt inte varit tyst. Jag tar mig förbi katten, sparkar undan sonens jacka och skolväska, registrerar en hel hög med smulor längs min väg och avslutar med att trampa i en klibbig fläck på köksgolvet. Det slår mig. Arbetsdagen tog inte slut nyss. Den har just börjat…