Att vara levande.

Att vara allt. Att vara inget.

Att vara levande.

När jag var ung hade jag en naiv bild över hur mitt vuxna liv skulle te sig. Hur jag för alltid skulle vara en och samma person i en kropp som bar spår utav erfarenhet och ålder. Med åsikter huggna i sten, att man alltid skulle köra bilar av samma märke och färg, att man varje år skulle åka till samma destination på sommarresor och vinterresor, att ens framtida arbetsplats skulle vara ditt andra hem- det du aldrig skulle flytta från och att man av vana alltid skulle välja samma affär, samma matvaror och samma kö. Denna föreställning, som skvallrar om brist på mognad, att man vid trettiofem års ålder enbart går klädd i bruna manchesterbyxor, för längesedan gett upp sminket och hur håret till största delen är av silvergrå nyans känns aningens avlägsen.

Nu, när jag är inne på mitt trettiofemte levnadsår, kan jag inte låta bli att dra på smilbanden åt dessa tidigare fördomsfulla rentav barnsliga antaganden. Det är faktiskt först nu jag upplever att jag har börjat leva på riktigt. När jag insett att jag är föränderlig. Vad jag tycker idag kan se annorlunda ut i morgon, därför jag hunnit bevittna mer. När jag dessutom accepterat att jag inte är- eller kommer bli, bäst på något, men är däremot bra på mycket. Tryggheten i att veta att jag duger som jag är och befrielsen av att ha slutat oroa mig över andra människors godkännande, därför det är endast deras åsikt- och om den inte går ihop med mig och min person klarar jag mig fint ändå, jag behöver inte längre slå knut på mig själv för att behaga andra och bli omtyckt.

Jag äger inga bruna manchester, min sminkning är samma som för tio år sedan och håret har ännu inte visat antydan till att vilja skifta kulör. Emellertid bär mitt inre och min kropp spår utav erfarenheter. Som brutit ner, som byggt upp. Gjort mig svag tillfälligt, gjort mig stark tillslut. Jag är förevigt märkt av tatueringar, ärrad efter piercingar och betalar än idag av priset på privilegiet av att ha burit på fyra barn. Grundvärderingarna är samma sedan barnsben, återkommande nu genom minstingarna som ständigt upprepar viktiga värdegrunder, men andra sinnen försöker jag hålla öppna och unga. Det finns mer än svart eller vitt. Som vuxen slåss jag inte längre mot mina egna demoner och andras tycke och tanke, nu slåss jag mot vardaglig tristess och inrutade rutiner.

Jag är stark. Jag är svag. Jag är allt. Jag är inget.

Jag är levande.