Städsjukan.

Min familj. Mitt kaos. Mitt liv.

Våra fönster har nog inte blivit putsade på 2 år. Minst. För att det är tråkigt. Och då har jag plötsligt inte tid. Förra året putsade min man ett fönster, det blev så fint, alla- även barnen, såg bedriften och dess fantastiska resultat. Men trots allt beröm och beundran förblev endast detta fönster putsat.

Fyra barn, hur härliga de än må vara, drar in massor med smuts. Sonen lämnar spår av gummiploppar från konstgräsplanen i snitt 4 ggr/vecka. Äldsta dottern med sitt gigantiska hårsvall står nog för 60 % av hemmets alla skygga dammråttor. Och de små. De drar in grus i skor, i fickor, i jeansveck, och i hårbotten, hur nu det sistnämnda ens är möjligt. De spiller när de spatserar med överfulla glas där vätskan leker hela havet stormar från kök till valfritt bord. Och ett av deras mest passionerade intresse, pyssel, måhända en stillsam aktivitet, men överallt glittrar pärlor och klistermärken, för att inte tala om hopknycklade pyttesmå pappersbitar som någon bemödat sig att klippa itu femhundratjugonio gånger, ökända limrester som syns först efter att man trampat i dem och kvar blir allt ludd från strumpans undersida.

Vi brukade ha levande blommor som satte den där trivsamma och Instagramvänliga illusionen av fixat hem, men efter att mannen tröttnat på att hänga i diverse blomsterbutiker och se sitt kort betala kalasen varje lördag föreslog han uppsydda kopior. Fördelen är ju att fönsterkarmarna slipper bära upp vissna blad och gyllene pollen. Nackdelen är att jag nu måste jag polera låtsasväxterna för att de ska behålla ett någorlunda äkta utseende för de gäster som hittar till vårt hem.

Igår var en sådan dag då man synar sitt boende lite extra i sömmarna. När man känner att man borde plocka upp pappersmassan som i ett barns ögon är en flodhäst- eller var det en hund, att man borde rensa avloppet i duschen för att slippa ha begränsad schamponeringstid under strålarna innan det blir översvämning i hela badrummet, att man borde svabba golven fria från klibbiga fläckar, damma lister, torka av väggar och element som inte längre är helvita. Eller varför inte ägna tid åt att hänga upp små hemmasydda lavendelpåsar för att maskera eventuell obehaglig doft eller annat som en ordningsam husmor skulle utföra.

Nej.

Jag gjorde annat. Jag gick på dansen, den som ger mig energi att klara vardagens alla måsten. En timme där ingen bryr sig om ålder, yrke, märken på kläder, storlek på hus, bil eller bröst. Hög musik som överröstar destruktiva tankar. Rytmer som får alla gropar att skaka, därför det faktiskt är meningen och inte enbart p.g.a. avsaknad av spänst. Mina sextio välförtjänta minuter utan någon som avbryter, kräver eller ifrågasätter. Därefter äntrade jag åter in i mitt och familjens stökiga, men hemtrevliga, hotell skulle barnen kalla det, bostad är den korrekta termen och möttes av samma kaos som jag lämnat bakom mig. Jag pussade de minsta god natt, hoppade vant över alla leksaker som låg, och fortfarande ligger kvar, utspridda i ett jämnt lager på deras golv. Jag pussade de stora (såklart bara puss på kinden på äldsta dottern som växt ifrån klassiska på munnen varianten) god natt och konstaterade att ytterligare lite disk flyttat in på deras rum samtidigt som rentvätten som låg kvar i deras respektive högar inte gjort det. Jag pussade min man god natt som surmulen låtit sig nedslås av förlusten efter en sämre spelad match av det lag han växt upp med.

Det spelar ingen roll. Förlusten kanske, men inte vår oreda. För vi lever vidare idag. Oavsett röran hemma. Att mina barn lämnar spår borde vara en självklarhet och inte ett problem. De bor där. Jag bor där. Vi bor där tillsammans. Jag vill ju att det ska förbi så, länge. Då borde jag rimligtvis uppskatta deras avtryck.

Vår familj. Vårt kaos. Våra liv.

 

 

Framtidens träningstrend- YogaBoogieWoogie.

YogaBoogieWoogie, SpinningSalsa eller TyngdlyftningsTango,

Framtidens träningstrender.

Tystnaden som omringar. Tvingar dig att lyssna in andra deltagares andhämtning och enstaka stön. Ställningar vars komplexitet får höften att hoppa ur led, ryggen att tvinga skoliosen vrida åt andra hållet och fötterna att krampa. Addera då denna ständiga oro över att råka släppa gas som både ljuder och sprider. Nä, yoga är inte för mig. Jag önskar det verkligen då intrycket av denna träningsform är fantastiskt fridfull, starka kroppar som böjs kors och tvärs och avslutas med huvudstående tuppen, loppiga hunden eller surmulen solmorgon.

Flertalet utövare av träning förespråkar styrka. Att lyfta skrot och slänga sig med gummibeklädda vikter. Pumpa pecs och glo på grannens gluteus. Jag tycker denna form av träning är den tråkigaste. Enformig. Att gång på gång räkna 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12. Stopp. Igen. Och igen och igen. Och igen. Till det äntligen är över och jag lämnar i ett ganska irritabelt tillstånd. Ingen endorfinkick här inte. Den enda kick var den jag i smyg ville ge ockupanten av min favoritmaskin.

Gruppträning har för mig många fördelar. Jag kan inte hoppa över en övning utan att tjugofem andra ser att jag latar mig. Ingen vill vara lat- därför hoppar man inte över. Kanske myglar lite i intensitet, men ändå delaktig. Vanligtvis är övningarna i takt till musiken vilket gör att jag kan koppla bort det kroppen utsätts för och bara fokusera på låtvalen. Det finns alltid någon riktigt klämkäck hurtbulle som motiverar och det finns alltid någon svettig nybörjare som får mig att se mina framsteg. Men även här, i alla fall när det kommer till gruppträning med vikter och repetitioner inblandat- lessnar jag snart.

Däremot älskar jag all form av dansträning. Vilket är galet motsägelsefullt med tanke på att allt är 1-&-2, 1-2-3, eller 1-2-3-4-5-6-7-8, ja ni hänger med. Även här räknar man. Om och om igen. Men det bekommer mig inte alls. Plötsligt är det kul att röra på vinterblek Barbamammakropp. Hjärtat slår, kinderna rodnar, basen dunkar, energin kommer. Halleluja.

För att motivera sig till att ta sig ur denna bekväma tillvaro på sofflocket zappandes bland hundratals kanaler som visar likvärdigt skräp måste alternativet vara lockande. Det håller inte i längden om man inte tycker det är kul. Det håller heller inte i längden om man går dit för att andra ska tycka att man är duktig. Du ska enbart gå dit för din egen skull, och därför också välja träningsform efter vad du tycker är kul. Först då är det hållbart.

Det kommer alltid finnas påtryckningar från alla håll, då alla anser att just deras träningsform är den absolut bästa och mest självklara. Skrämmande crossfit-sekten, ballerinaBarbies med dolt nageltrång, bänkpressBabianerna som beter sig därefter eller löparLingonen som rusar vilt i skogen. Ni övertygar inte mig.

YogaBoogieWoogie, SpinningSalsa eller TyngdlyftningsTango,

Framtidens träningstrender.

Kom ihåg var ni såg det först.