Funderingar inför Framtiden.

Till mig att läsa om sisådär 20 år.

Livet igår, idag, imorgon. Nu. Då. Snart. Senare. Oavbrutet.

Du lägger en förmögenhet på tvål/schampo/balsam/badskum för, varje gång ett barn ska rengöras, förbrukas drygt en liter på att barnet själv ska trycka ut, tvåla in, smeta på. Senare kommer denna summa läggas på antirynkkrämer, hudföryngrande mirakeltvål och vaxning av diverse ansiktsbehåring som inom sinom tid kommer misspryda facet.

Du har ett jobb. Inte så mycket att orda om. Senare kommer du förhoppningsvis också bli bra på det du gör och har du tur även snappa upp kontorslandskapets oskrivna regler, som att inte skratta högt i tid och otid, att inte galoppera till kopieringsrummet och att inte snacka med din nyfunna vän så alla väljer att nyfiket lyssna istället för att sköta sitt.

Du hatar PMS, mensvärk, ägglossning och allt medföljande bomullsmaterial för detta ändamål. Även vikten som varje månad fläskar på två kilo vatten som veckan efter får dig att springa på toaletten stup i kvarten. Senare kommer klimakteriet. Kan nog bli min största utmaning i livet. Åtminstone är det vad erfarenheter säger. Naturläkemedel för att vara någorlunda trevlig delar av dagen, hysteriska gråtattacker för att skosnöret går upp, rödflammande svettningar som övergår i genomfrusen snögubbe.

Du äter rent för mycket godis. Det är godis för att det är gott, för att det är fredagsmys, för att det är lördagsgodis, för att det är söndagsrester, vi hittar också klassisk måndagsdepp och självklara biosnacks. Senare kommer priset av detta- diabetes, obesitet, hjärt- och kärlsjukdomar, därför hoppas jag att du någonstans längst vägen tröttnar på reptilhjärnans eviga begär. Eller håll tummarna för att du har bra gener.

Du har barn som både sprider glädje och driver dig till vansinne. Senare kommer du att glädja dem genom att respektera deras privatliv och att de blivit vuxna, lämnat boet, står på egna ben och känner på vad världen kan erbjuda, samtidigt driva dem till vansinne de gånger du glömmer bort detta uppenbara och gör intrång i deras otium med hundratals frågor och näsvis nyfikenhet.

Du städar, lagar mat, handlar, diskar och tvättar. Senare kommer du städa, laga mat, handla, diska och tvätta. Somliga saker ändras aldrig. Oavsett ålder.

Livet händer just nu. Gör det minnesvärt.

Längdlotteriet.

Millimeter, Centimeter, Meter, Gigant.

Jag drömde om att bli jockey, en pytteliten nätt person som skulle flyga fram på hästryggen dagarna i ända. Men så blev det inte. Mitt längdlotteri delade frikostigt ut 184 centimeter. Och matchande vikt. Så barnavårdscentralens superduperviktiga längd- och viktkurva sprängdes bokstavligen på både längden och bredden. Tala om att få drömmar krossade.

Nackdelarna är många, bara ta något så banalt som kläder. Både ärmar, byxben och längden på tröjor är sannolikt alltid för kort. Ärmarna döljer jag genom att dra upp tröjan till armvecket vilket även ger ett hurtigt, och lite svettigt, intryck. Byxlängden kamoufleras av skor med högt skaft eller att byxor som används tillsammans med sneakers matchas med ett obligatoriskt motionslystet sätt i stil med #MinaSportigaByxorSkaVisaHalvaVadenHej&Hå. Men magtröjor- det är inte klass på det när man är inne på sitt trettiofemte levnadsår. Linnen under tröja, byxor med hög linning, lång kofta för att inte avslöja tatueringen på ryggen när man sätter sig, ställer sig, böjer sig, sträcker sig, andas.

Men värsta är nog om man, mot alla odds, beställer en klänning i modell kort. Då snackar vi kort! Kan liknas vid en tröja där passformen är tvivelaktig. Höfterna hamnar uppe i midjan och längden slutar strax ovan där den långa rumpan slutar. Det är omöjligt att bära upp. Oavsett hur självsäker du må vara. Maxiklänning- där snackar vi knälång!

Man avslöjar begynnande skallighet på vänner långt innan de själva gör den makabra upptäckten. Man får alltid hjälpa lillatanten lyfta ner matvarorna från affärens hyllor. I skolan, när man tvingades till dans under gymnastiklektionerna, fick jag ersätta de pojkar som lägligt nog hade stukat någon tå/fot/finger under rasten före gympalektionen- jag kan inte dansa pardans idag, något jag beskyller mina idrottslärare för. Jag har ständig koll på näsan, eller snarare dess innehåll, då mina medmänniskor har full insyn när de tittar upp och jag vill gärna inte få någon att tappa aptiten.

Under gymnasiet, när man började ta sig till storstan för efterlängtat uteliv, skrämde min vän upp mig genom att berätta att stadstjejerna ofta bråkade, och då alltid med den längsta och största- vilket skulle vara jag. Flera helger i rad var jag livrädd för att någon skulle ge sig på mig, innan jag insåg att det var en fördom hon tagit med sig från den by hon växt upp i.

Sittplatsen på flygplanet är minimal, likaså på bussen. Och tåget. Alla knäböj man tvingas till när man tar selfies med sina små vänner (med stora hjärtan!). Dessa vänner, som för övrigt fortfarande kan åka med barnbiljett på bussen, får ungdomligt nog alltid visa leg på Systemet och slipper leta efter en skön hoodie i lagom storlek på herravdelningen.  Och detta ständiga påstående; ”Du är bra på basket, visst”. Nej, jag är faktiskt riktigt dålig- trots att jag liknar en giraff.

 Men visst finns det fördelar!

Man kan gå genom ett folkhav utan klaustrofobi och samtidigt se den konsert man kom sent till. Man får alltid de bästa chipsen, för få når påsarna högst upp, de som ännu inte blivit krossade till smulor och som fortfarande kan doppas i dipp utan att fingrarna blir kladdiga. Man får, oavsett ni vill erkänna det eller inte- det är ju trots allt baserat på forskning, en särskild pondus just bara för att man är längre. Addera då tolv centimeter på klackarna och osäkerheten hos folk (män…) med mindervärdeskomplex lyser tydligt. Dessutom finns det fler centimeter att fördela sina kilon mellan, så mängden mat kan ju förbli generös!

Jag förlorade en dröm i längdlotteriet, men jag vann hundraåttiofyra centimeter.

Millimeter, Centimeter, Meter, Gigant.

Åldersnojan.

Ålder, åldras, ålderdom.

Tanken på att jag har ett barn som fyller 14 år om tjugo dagar är svindlande. Det betyder ju att jag hunnit uppnå den ålder som man, när man var lite yngre, fördomsfullt placerade i samma fack som bruna manchesterbyxor, läsglasögon och ständigt köande på ICA.

Talade med en kollega tidigare idag, vi kan kalla oss jämngamla då åren suddas ut ju äldre man blir och gränserna mellan årgångar blir transparenta, om just detta. Vår ålder. I mångas ögon fortfarande unga, men för många inräknade bland de äldre, i våra ögon – VadFanHände. Plötsligt står vi i ett kontorsrum på vår gemensamma arbetsplats och garvar högt åt ålderns likheter gällande tycke och smak och en ömsesidig inbillning om att vara yngre tills vi ser oss i helkroppsspegeln i den kompakta elevatorn. En hiss med de mest avslöjande lysrör jag någonsin tvingats uppleva, betydligt värre än någon billig klädkedjas ångestframkallade iskalla provrumsljus, och som verkligen får en lättskrämd stackare att reagera på spegelbilden som stint stirrar tillbaka. Trötta ögon, illa uppsatt hår, jeans som inte sitter som på skyltdockan och ärligt talat, halsduken runt halsen som jag envisas med att bära som ett statement över kyliga lokaler drar ju knappast ner intrycket av ålderdom.

Med en skrämmande tanke om att min bästa tid i livet redan varit får mig att tänka tillbaka…

Vi börjar från början, på dagis, som man faktiskt kallade förskolan förr. Känslan över att bli övergiven, kanske starkt uttryckt men jag var ett sådant barn som slets från sin förälder med tårarna sprutande likt en geiser, av sin mjuka mamma för att umgås med stränga dagisfröken med krokiga näsan, skräcken över att bli utpekad som den som fes i kuddrummet eller alla dessa tjuvnyp man fått (och gett) eftersom minibarn ännu inte kan uttrycka sig bättre.

Vidare tar vi oss till undervisningsanstalten. Ständig ångest genom skolåren över läxor, utanförskap, utebliven kärlek från sötaste killen, klädkoder, acne och tandställningen. Uteliv där man dansade friskt eller sjukt hängde över toaletten därför man ännu inte lärt sig alkoholens baksida.

Vad som då kändes som en livstid senare, men som i själva verket var inom loppet av enstaka månader, nytt toaletthäng då ett litet frö växte i min mage, foglossning som resulterade i vaggande ank-gång, gigantiska bröst och höfter som vidgades för glatta livet. Sömnlösa nätter, hundratusentals bajsblöjor, ett evigt dragande på barnvagnen som sista gången var så stor och tung att jag kreverade inför varje backe (den var ju full av barn, matkassar, skolväskor, och dagens särskilt utvalda gosedjur), tusentals näsdukar till hundratals snorelvor och denna ständiga paranoia över löss och att de byggt bo i min hårborste.

Självklart finns det oändligt med skratt, fantastiska minnen, kärlek och vidunderlig vänskap instoppat under alla år som frigjort glädje, berört och betytt. Samtidigt som jag är övertygad om att livet framåt också kommer innehålla svårigheter, uppförsbackar och motgångar- så är jag nu trygg, just därför att jag är äldre och har samlat på mig några års livserfarenhet, och vet att jag klarar allt jag tar mig för.

Att jag bara behöver vara duktig för min egen skull, att jag säger nej när jag inte vill, att jag har ett värde. Kanske är det först nu, när jag har denna kännedom om mig själv, jag kan börja leva fullt ut och på så vis uppnå det bästa. Den bästa tiden behöver inte alls vara redan på dagis, under tonåren, eller som tjugofem bast, de bästa åren kan vara varje år, varje dag, varje timme, om du väljer att göra dem till det. Så oavsett vad lyftanordningens reflekterande glasskiva på jobb förmedlar, så har inte den bästa tiden varit. Den pågår. Igår, idag, i morgon.

Åldersnoja, bite me.

 

Liv & Lust

Krav, ansvar, längtan, drömmar, önskningar, utmattning, glädje, stress, otillräcklighet, behov, återhämtning, plikter.

En storm av känslor som styr över mina vardagliga beslut och val. Signaler mellan uttröttade synapser som kämpar tillsammans med dess kropp för att räcka till.

En dag i taget. Ett steg i taget. Ett andetag i taget.

Framåt.

 

Livet:

Kretsar runt barnens intresse och välbefinnande. En tonåring som fortfarande vill dela med sig av sina tankar och upplevelser. Tillit och ett öppet sinne. En son som inte är stor men inte heller liten, som ena dagen vill känna ansvar och andra dagen bli omhändertagen. Två tjejer i storlek 116 som varenda dag kämpar hårt med att frigöra sig från oss och bli självständiga. Det är ett ständigt ifrågasättande av regler och gränser. Små steg utanför ramen som rymmer värderingar och normer. Det är okej. Det är inte okej. Varför. Varför. Varför. Kläder och ting som passade fint igår är idag för små, för korta, för trånga, tråkigt, fel, nej, absolut inte. Tvära kast mellan skratt och gråt och en lugn harmonisk stund har jag inte känt av på länge.

Känslosvall mellan delad glädje över barnens framgångar och det tuffare som stöttning och uppmuntran genom barnens motgångar.

En balanserad kost gnager ständigt på samvetet. Sockerfritt, ekologiskt, perfekt planerad utifrån proteiner och kolhydrater. Vitaminrikt och färgglatt. Inget hel-, halv-, eller kvartsfabrikat. Odlat i egna lådor i kolonilotten som bytt ägare bara för att ge barnen bättre kost.

Jag jobbar heltid. Har alltid gjort. Nej förresten, det fanns en ju en tid då jag pluggade och glamoröst pendlade mellan 80-110 procent, men då fylldes resterande av dygnets få timmar med skolarbete. Med andra ord, mina barn spenderar en hel del tid i kommunens nedgångna lokaler.

Dammråttor i olika kaliber ska jagas och förgöras, badrum ska skrubbas av den klena med hjälp av MrMuscle och kläder ska rengöras efter Vanish alla regler- gnuggas på blåbärsfläck, läggas i blöt i balja eller bara rakt in i maskinen- för perfekt resultat.

Kvällar och helger fylls med skolmöten, träningar- egna och andras, matcher, barnkalas, extraknäck som taxiförare så barnen kan hinna till kompisen, leklandet eller bion i tid.

 

Lusten:

Den som brinner långt in. Den som sipprar ut när ingen kräver. Längtan om utveckling. Drömmar om upplevelser. Lyckan över att få utrymme att skapa. Spela musik. Måla. Rita. Det som bara är mitt. Som jag väjer att bära inom mig för en tröstande känsla av välbehag när utmaningarna blir för många, eller som jag väljer att dela med familjen och vänner. Det som får tårarna att torka, skrattet att bubbla och det som alstrar energi. Det man girigt vill ha mer av men som livet begränsar.

Livslust:

Jämvikt. Där livet och lusten båda ryms. Där man tar sig igenom utmaningar och i slutändan känner sig stärkt. Där det positiva väger tyngre än det negativa. Där leken och glädjen är större än arbetet för att nå dit. Där ansvar och frihet, glädje och sorg, utmattning och återhämtning alltid kommer kampera sida vid sida. Där jag tillåter mig att kapitulera och känna mig besegrad inför all perfektion jag inte kan leva upp till och istället väljer att se det jag gör bra. Där jag, trots samvetskval, stress och ständig känsla av otillräcklighet, släpper ner garden och försvaret mot den störste kritikern av dem alla, mig själv, och finner balansen.

Livet och Lusten. En dag i taget. Ett steg i taget. Ett andetag i taget.

Framåt.

Livslust.