Pommes under parasoll.

En pommes. Ett parasoll.

Du. Jag.

Alla runt oss.

Blå himmel. Enstaka moln seglar förbi högt ovanför. Vi ligger huller om buller på mjuka dynor utslängda på grönt gräs som fått för mycket gödning i år och därför är så högt att vi knapps syns. Detta trots slitsam klippning tidigare i veckan. Tänk om mitt hår kunde växa i samma rasande fart så man sluppit se ut som en ofriserad pudel när hårsnodden glömts på hallmöbeln.

Det gula parasollet fladdrar lite lätt i obefintlig vind, vilket händer sällan eller aldrig i vårt södra landskap- men den som säger att Skåne är platt har inte cyklat i Brösarpsbackarna en stekhet dag. Hungrig.

Barnet, det yngsta, ligger bredvid och knaprar trött på pommes, köpta på vägen från ett ställe till detta, därför planeringen som ändå inte fanns gick i stöpet och knorrande magar behövde mat för fortsatt fred mellan alla i familjen. Och plötsligt, där mellan hennes tysta tuggande kom det tillbaka. Glädjen över allt jag har och dit jag tagit mig, orken för att fortsatta driva på framåt, lusten till kreativitet och energin som jag en tid saknat.

Samma nyfunna energi som visserligen tog slut, förhoppningsvis tillfälligt, efter plågsam ögonbryns-noppning under kvällen. Detta moment är och kommer troligtvis alltid att vara, något som gör mig helt förtvivlad av obehagskänslor.

Att vara förälder är massvis med kärlek kryddat med stunder fulla av otillräcklighet och otacksamhet. Det är etthundratusenfemhundrafyrtionio teckningar fulla av hjärta dig och puss vid varje hämtning på dagis. Men ditvägen tidigare på dagen är inte alltid helt friktionsfri. Det är roliga meddelanden och söta gif´s på Messenger uppblandat med korthuggna svar vid besvikelsen då man behövt säga nej, ställa krav eller sätta gränser. Det är upp och ner, ris och ros, bra eller anus. Allt i ett virrvarr som snurrar i 190.

När det av olika anledningar dränerat hela mig finns inget över till det lilla extra. Man överlever dagen på andras villkor och själv är man i standby.

Denna sinnesstämning yttrar sig på alla möjliga sätt. Det är nya kläder som spårlöst smugglas in innanför garderobsdörrar trots att de för mannen är lika uppenbara som Trumps överkamning. Det är tre kakor på lunchen till den vita mackan på Subway eftersom alla vet att socker ger fluffig tröst. Det är latmasken som beslutar bussfärd den sista biten till jobb samtidigt som man håller tummarna för att ingen kollega ska avslöja ens bekväma resa. Det är dåligt målande tånaglar, det är ny frisyr som ändå sätts upp i samma knut som alla andra dagar tidigare, det är gympadojjor 24/7.

Men nu bubblar det. Liksom spritter inombords. Hade det inte varit för ansiktsmasken, vilken får mig att påminna om Hannibal Lector, som stelnat efter för lång brukstid, hade jag suttit här med ett fånigt leende. Som dessutom sett än mer obehagligt ut än min Dr Kannibal utstyrsel.

Ikväll blev det, trots fullspäckad dag, hembakad rabarberpaj, nymålade tånaglar och imorgon får det återigen bli lite klack under sulan.

 

En sol. Ett barn. En parasoll. En pommes.

Mer krävdes inte.

Jag är hel.

 

Alla borde vi hyllas.

Och fler få synas.

Ett axplock.

Superstars, Mästarnas Mästare, Stjärnornas Stjärna, Kändishoppet, Let´s dance, Stjärnorna på slottet, Parneviks, Tina i fjällen, Renées brygga, På spåret, Så ska det låta, Så mycket bättre, och alla VIP- Hela Sverige bakar, Arga snickaren, Biggest loser, Farmen.

Jag och min man har inget gemensamt när det kommer till TV. Kanske tur att tiden för detta ändamål begränsas av barnens viljor och önskemål. Min man kan alla idrottsmän och deras prestationer. Han uppskattar svenska trudelutter uppbyggda på rim och ramsor. Han visste vem Parnevik var före hans program och vem har lyckats undgå Wahlgrens.

Är det något jag är trött på är det ovanstående.

Jag är inte road av att se tidigare medaljörer alltifrån poolens botten till bergstoppen tävla mot varandra för att klämma in ytterligare en hyllning på prishyllan som redan är välfylld- det förstår man ju när de sitter där framför videon som visar just hur fantastisk DU och DU och DU är. Till min mans stora glädje kom samma medaljörer tillbaka ännu en gång för att göra upp i jubileumssäsongen.

Det finns ju såklart värre. När en drös artister samlas på samma ställe och ska överträffa varandra med trasig bakgrund, hjärtslitande prövningar och varandras låtar i ny tappning. Även här är alla bäst och hyllningarna går inte av för hackor när tårarna strömmar nerför vinblossande kinder.

När sändningstid som tidigare handlat om helt okända människor som på riktigt är i behov av hjälp, med träning då deras liv hänger på det, eller renovering då hela familjer drabbats hårt, men där resurserna saknas i båda fallen. Då är det provocerande att senare se samma kända ansikten dyka upp i VIP-upplagorna. Och att dessutom klaga med snorig näsa och rödgråtna ögon för soffan hade fel färg känns sådär.

Mello. WTF.

Jag är medveten om att jag tillhör den lilla skara som tycker såhär, det förstår man ju eftersom programmen envist sänds år efter år. Men jag kan ändå inte låta bli att misströsta när det ständigt är samma personer som dyker upp i alla produktioner.

Det finns människor som inte bär klassiska efternamn från kändiseliten, men som trots detta drömmer om en stund i rampljuset. Som inte stått överst på prispallen och tagit emot landets applåder, som inte arbetar med mat och dryck och därför kvalar in att uppträda i sång, men som klarat sig ur svårigheter eller innehar förmågor som förtjänar att synas och hyllas. Så här kommer förslag på nästa års satsningar:

Supermoms, Mestandels mästare, Strålande Stjärna, Knattehoppet, Let us dance, Skatorna på slottet, Petterssons, Tuva i fjällen, Ritvas brygga, På äldreboendet, Så borde det låta, Säkert mycket bättre. Sen behåller vi Hela Sverige bakar, Arga snickaren, Biggest loser, Sveriges mästerkock, Idol och Talang för oss vanliga dödliga och stryker VIP.

Farmen, det kan vi väl slippa helt. Tack.

Till dess, Netflix.

 

Det som är något värt.

När inget går att planera, därför morgondagen inte går att ta förgiven.

Ateisten i mig fick komma till tals och påminde mig om att detta är mitt liv.

Min enda chans.

Så vad är det som är något värt för mig. Vad vill jag göra med min chans, min korta tid som tickar just nu- vilken bör betyda allt för mig, men är betydelselös för andra. Det är trots allt väldigt få som ens vet att jag existerar, så varför lägga min dyrbara tid på att framstå på ett särskilt sätt eller forma mig för att passa in i ledet som köar till #Himlen enligt Instagram, när det som borde vara mest betydelsefullt och livets stora mål, är att göra det som är något värt för mig, och därigenom generera leende, alstra lycka och lämna härliga minnen till mitt sista andetag.

Vi läser dessa medryckande citat om att, gå din egen väg, lev livet, fånga dagen- sistnämnda som dessutom är en klassisk tatuering på flertalet kroppar i form av latinska ”Carpe diem” placerat i något snirkligt motiv som kändes bra just då.

Men gör vi det. På riktigt. Eller bryr vi oss fortfarande för mycket om vad andra ska tycka och tänka och därför väljer att utföra sysslor som får oss att se duktiga ut inför andra, under tiden som vår egen passion långsamt kvävs inom oss. Eller styrs vi av praktikaliteter och rädslor. När ytligheter skuggar vår vilja och vårt värde.

Glädjen, ur den kommer min energi. Oavsett vad jag väljer att ta mig för måste det ge mig glädje. Det stimulerar, omfamnar och utvecklar. Lockar till klingande skratt som är förlösande, förevigar och föder mjuka minnen vilka skapar sympati och solidaritet.

Mitt liv är inget extraordinärt, jag har inte en förmögenhet på banken- jag reser för pengarna jag spar ihop, jag har ingen karriär som ger mig fina titlar på visitkortet- därför att jag vill mer än att arbeta, mitt hem är i ordning när det inte är i oordning- därför jag vill göra roligare saker än att torka tapeter och gnugga kakelfogar. Min perfektion är obefintlig men min intention om att vara en trygg förälder, duglig partner och fin vän kompenserar.

Jag har slutat tävla, för jag kommer aldrig vinna, loppet tar nämligen aldrig slut och jag vill inte längre jaga. Först nu inser jag att jag redan har allt. Allt som är något värt. Jag har tiden, nu. Jag har hälsan, nu. Jag har modet, nu. Kärleken funnen, familjen skapad, vännerna jämte.

När inget går att planera, därför morgondagen inte går att ta förgiven.

Se värdet i det du har, hitta glädjen i vad du gör, bry dig mer om dig själv och det som är något värt för dig.