Förändring.

Fantastiska förändring. Förbannade förändring. Föreskriven förändring.

Min syn. Din syn. Samsyn.

Det började med dockhuset. Möbler flyttades, nya rum med ny potential skapades, familjen i plast som bodde där fick utstå den ena förändringen efter den andra. Oftast till det bättre, ibland innebar det en försämring. Men alltid med samma idoga målsättning- åstadkomma det bästa möjliga utav de förutsättningar som erbjöds.

Senare, när den fysiska styrkan infann sig, växte projektet ur dockhusets minimala väggar och tog plats på mitt rum. Blommiga väggar blev rosa, ljusblå, tomteröda, vita. Möbler fick byta plats för att några veckor senare släpas tillbaka. Pyntat, avskalat. Städat, stökigt.

Nu, flera år efter att jag lämnat mitt flickrum, har jag hunnit flytta tolv gånger, bytt arbete minst lika många gånger, byter klädstil sju gånger i veckan och frisyren hinner bara växa ut innan den klipps av igen.

Bostaden vi bor i för tillfället är den bästa vi kan hitta efter de krav som ställs just nu, men senast i torsdags fick vardagsrummet en makeover. Som ny i en för mig främmande bransch, försöker jag fortfarande hitta rätt där jag kan utvecklas till en viktig och funktionell resurs. Klädkontot och frisörbesöken kommer alltid finnas kvar som färgglada pärlor bland gråa musslor samtidigt som insidan växer på och försöker fylla ut hudkostymen.

Min man har flyttat med, packat ner och packat upp, adressändrat och inrett efter nya direktiv. Han har blivit väckt på nätterna när jag av stress gnisslat tänder och sprattlat runt i sängen under introduktionstiden på nya arbetsplatser. Han har tålmodigt lyssnat på mina redovisningar och uppsatser när jag studerade, även om han inget egentligen förstått. Och oavsett frisyr och klädval står han alltid vid min sida.

Efter flera år tillsammans, med evig variation och changemang, var hans kommentar till att en liten klocka funnit en ny plats förvånansvärt underhållande;

”Jag gillar inte förändringar.”

Fantastiska förändring. Förbannade förändring. Föreskriven förändring.

Min syn. Din syn. Samsyn.

Vardagslyx.

Vår vanliga, segdragna vardag.

Med inslag av guldkorn.

 

Vardag.  

Imorgon, måndag. Igen. Det finns lika många måndagar som lördagar under ett år. Ändå är känslan en annan. Att det finns oändligt med måndagar och alldeles för få lördagar. Det är som om alla generöst strösslat med exklusivt VardagsSnabbväxandeFrön och resultatet har blivit ett överflöd av måndagsgrödor som växer sig större och fler. Ett ogräs som sprider sig likt ett ogenomträngligt björnbärssnår. Den taggiga sorten. Såklart. Jag vet att det bara är att bita ihop. Att ta sig över berget av vardagen- måndag, tisdag, onsdag och torsdag, hinna skymta efterlängtade fredagskvällen just som du slänger dig utför bergets topp, lycksalig passera lördagen snabbare än vinden och åter landa på marken just som klockan slår söndag. Bävan inför nästa berg som tornar upp sig framför dina fötter, sköljer över dig med samma kyla som årets första dopp. Och andra och tredje med. Okej, lika kyligt som alla dopp under hela året eftersom temperaturen envist håller sig under 24 grader.

Vardagslyx.  

Det är drömlika avsatser längs bergväggen. Mjuka grästuvor att sitta på under resan uppför, det är vindskydd, regnskydd, välförankrade linor som fångar dig i fallet varje morgon alarmet tjuter. Det är glädjeämnen som gör att man mäktar med stigningen. Klingande skratt på förmiddagsfikat, en trevlig biljettkontrollant på tåget, en middag ute på stan, ett upplyftande sms från en vän du saknar, en välbehövlig sovmorgon, en stärkande kram, härligt kli på ryggen.  

Förbli frikostig med den, vardagslyxen, mot dig själv, din familj och dina vänner, alla har behov av den, alla mår bra av den- alla behöver den i någon form för att klara av sitt berg av annars väldigt grå alldag. Var en fluffig grästuva på någon annans vardagsberg och förgyll deras resa. Stöd, uppskattning, tacksamhet, se, lyssna, känn. Att ge när du kan och få tillbaka när du behöver.  

Vänskap mitt i vardagen. 

Mina vänner är mina grästuvor, och jag deras. Somliga träffar jag ofta, en del ibland och någon enstaka väldigt sällan. Men oavsett tid som passerar och avstånd som separerar finns vi alltid för varandra. I vått och torrt. Till månen och tillbaka. Mitt nätverk har utökats från en till flera, men när det kommer till kritan- när livet inneburit svåra perioder, har det visat sig vara den samlade kraften och inte ett stort antal som räknats. Tillsammans starka. I sällskap blir många grästuvor en vacker trädgård och berget blir då något som lockar.

Vår vanliga, segdragna vardag.

Med inslag av guldkorn.

 

 

Funderingar inför Framtiden.

Till mig att läsa om sisådär 20 år.

Livet igår, idag, imorgon. Nu. Då. Snart. Senare. Oavbrutet.

Du lägger en förmögenhet på tvål/schampo/balsam/badskum för, varje gång ett barn ska rengöras, förbrukas drygt en liter på att barnet själv ska trycka ut, tvåla in, smeta på. Senare kommer denna summa läggas på antirynkkrämer, hudföryngrande mirakeltvål och vaxning av diverse ansiktsbehåring som inom sinom tid kommer misspryda facet.

Du har ett jobb. Inte så mycket att orda om. Senare kommer du förhoppningsvis också bli bra på det du gör och har du tur även snappa upp kontorslandskapets oskrivna regler, som att inte skratta högt i tid och otid, att inte galoppera till kopieringsrummet och att inte snacka med din nyfunna vän så alla väljer att nyfiket lyssna istället för att sköta sitt.

Du hatar PMS, mensvärk, ägglossning och allt medföljande bomullsmaterial för detta ändamål. Även vikten som varje månad fläskar på två kilo vatten som veckan efter får dig att springa på toaletten stup i kvarten. Senare kommer klimakteriet. Kan nog bli min största utmaning i livet. Åtminstone är det vad erfarenheter säger. Naturläkemedel för att vara någorlunda trevlig delar av dagen, hysteriska gråtattacker för att skosnöret går upp, rödflammande svettningar som övergår i genomfrusen snögubbe.

Du äter rent för mycket godis. Det är godis för att det är gott, för att det är fredagsmys, för att det är lördagsgodis, för att det är söndagsrester, vi hittar också klassisk måndagsdepp och självklara biosnacks. Senare kommer priset av detta- diabetes, obesitet, hjärt- och kärlsjukdomar, därför hoppas jag att du någonstans längst vägen tröttnar på reptilhjärnans eviga begär. Eller håll tummarna för att du har bra gener.

Du har barn som både sprider glädje och driver dig till vansinne. Senare kommer du att glädja dem genom att respektera deras privatliv och att de blivit vuxna, lämnat boet, står på egna ben och känner på vad världen kan erbjuda, samtidigt driva dem till vansinne de gånger du glömmer bort detta uppenbara och gör intrång i deras otium med hundratals frågor och näsvis nyfikenhet.

Du städar, lagar mat, handlar, diskar och tvättar. Senare kommer du städa, laga mat, handla, diska och tvätta. Somliga saker ändras aldrig. Oavsett ålder.

Livet händer just nu. Gör det minnesvärt.

Tiden På Tellus.

Där man balanserar på kall och mörk asfalt, någonstans mellan himlen och helvetet. Tiden på Tellus. De man skapat och de man kommer lämna kvar, om man har tur, efter att man blåst ut de hundra brinnande ljusen på gräddtårtan. Barnen.

Och de skillnader de gjort på mitt liv.

Nr1. Fick jag tillsammans med dåvarande, en finfin tjej, kort efter att jag firat min tjugoårsdag. Dagar, nätter och veckor flöt ihop förutom söndagen som alltid innebar samtal från jämnåriga vänner som behövde ventilera lördagsnattens äventyr. De dansade nätter igenom, jag ammade. Samma planet, olika liv.

Nr2. Lillebror. Min enda son. Under de 40 veckorna han hölls trygg inuti min mage, lugnt guppande omkring, var livet utanför allt annat än just tryggt och lugnt. Nu hade dessutom några av mina vänner runt mig hunnit fastna i en relation och fått sina första kärleksbarn, vilket gav efterlängtad förståelse för min avsaknad på diverse glammiga tillställningar, men min höga närvaro på babycafé, babygympa, babygrupper och allt annat med ordet baby inklämt. Ledsamt nog blev jag först ut med att genomgå en krävande separation där barn var inblandade. Fortfarande många som levde som sprudlande singlar, en del hittades nu inuti den guldskimrande babybubblan, jag ensamstående. Samma planet, olika liv.

Nr3+4. Flera år senare. Livet hade åter hittat sin harmoni och barnen 1 och 2 växt så det knakat. Vännerna, de som redan funnits där flera år och tröstat, stöttat, skrattat, kramat, vet jag kommer finnas kvar i hjärta och tanke livet ut. Ni är fantastiska och jag önskar det fanns mer tid till att skapa nya varma minnen. Otroligt nog visade det sig att jag även skulle få nöjet att vara först ut som mamma till tvillingar i min umgängeskrets. Jag, precis som alla som står inför något nytt, hade ingen aning om vad som väntade mig. Och det går inte heller att återge känslor, situationer och erfarenheter på ett fullständigt sätt. För att förstå, måste det upplevas. Några levde kvar som ofrivilliga singlar, många blomstrade med familj i standardformat, enstaka enastående ensamstående, jag existerade i en miniatyrversion av Familjen Annorlunda. Samma planet, olika liv.

Allt jag gått igenom för barnen, på grund av barnen och tillsammans med barnen, är upplevelser som gett mig kännedom om mig själv, om barnen och om livet i stort. Allt är skört och sårbart. Allt är nytt och främmande. Allt är gammalt och slentrian. Vad som betyder något är hur vi hanterar medgång och motgång. Vänskap och kärlek. Du. Jag. Vi. Alla.

Jag vet att flera omkring mig kommer att få uppleva förändringen av sitt första barn, somliga kommer tvingas genomgå en slitsam separation och några få kommer upptäcka hur livet struktureras av dubbel nedkomst. På samma planet, och bara i min umgängeskrets, ryms så många olika versioner av det som snabbspolat är: födas, barndom, tonåring, vuxen, åldring, dinosaur, ängel.

För allt vi går igenom. För allt vi upplever. Som individer. I gemenskap. Innanför. Utanför. Min tid på Tellus har hittills, tack vare barnen, fått mig att växa, precis som dem, utvecklas, precis som dem, och berikats med gränslös kärlek, genom dem. Barnen.

Och de skillnader de gjort på mitt liv.

Fritidens Förfall

Hejdå strama plagg

Hej slitna mjukis

Semester. Ferie. Lov. Ledighet. Vila.

Långsamma morgnar och sena kvällar utsträckt på soffan stirrandes på en serie som alla redan hunnit se och därför också avslöjat de bästa bitarna eller ett krampaktigt tag om den fyra kilo tunga bok som beskriver andra människors innehållsrika historia.

Jag inser att jag 1, är omodernt ointresserad av serier och 2, får nog av teknik på mitt arbete och därför bojkottar alla avlastande hjälpmedel som läsplattor och ljudböcker. Jag väljer alltid bok framför TV och gillar den tystnad biblioteket erbjuder när man går där och bläddrar bland hundratals sidor i jakten på nästa gripande skildring.

Ledigheten planeras efter barnens alla skollov och med det bryts alla fasta rutiner. Ingen måste upp tidigt, inga träningar sena kvällar och alla aktiviteters matcher komprimeras dessvärre under terminernas enstaka helger och lämnar därför luckor i kalendern.

Familjen sover längre, vilar mer, unnar sig flertalet powernaps. Kroppen som tidigare var kvick och flink blir seg och slö. Huvudet tungt och svaren dröjande. All stress och alla vardagliga måsten rinner ur och lämnar kvar ett tomt och ineffektivt skal.

Som om det inte vore nog med att man för sig likt en grottmänniska efter några dagars ledighet så börjar även det yttre fallera. Håret som misshandlats med alltför många schamponeringar under arbetsveckorna ska få vila och hitta sin balans, ögonbrynen som tagit stryk av hastig hantering ska få växa ut för att sedan plockas efter konstens alla regler till en vacker båge, just nu påminner de mer om en utav Robin Hoods alla krokiga pilar snarare än hans båge. Hyn blossar, inte likt tomtens röda väderbitna kinder, utan blossar med inflammerat varningsljus efter diverse chokladpraliner och sockerfyllda tilltugg som förtärts med största glädje under denna ledighet. Naglarna behöver omsorg och kosten kryddas med kärlek. Rent spontant hade ett besök utav den intensiva skaran Fab 5 gjort sig väl om de även förbarmat sig över vilsekommen kvinna.

På måndag är det åter arbete. Plikt och ambition. Kroppen ska slipas och huvudet skärpas. Ordning och reda, rutin och struktur. Upp och hoppa.

Hejdå slitna mjukis

Hej strama plagg

 

 

Bonusrelationer.

Bonus-, plast-, styv-, låtsas-, extra-…

Kärt barn har många namn.

För mig är det familj. Med extra allt. Med massor av kärlek.

 

Hans säng- 160 maximala centimeter tillägnat endast honom.

Min säng- 120 minimala centimeter som delades mellan mig och två barn som varenda natt kröp ner och tryckte sig nära. Med egen kudde, olika antal gosedjur och nappar som lämnade djupa avtryck efter flertalet timmars felplacering under min rygg, armar, nacke eller kind.

Han ensam.

Jag ensamstående.

Från den dagen min nuvarande man tilläts sova över av mina barn, då för snart 10 år sedan, sov han nog knappt en blund det första året. Från att ha haft en stor säng utan att behöva dela, till att klämma ner sig i min vilken inom loppet av enstaka timmar fylldes med klibbiga fötter, fluffiga gosedjur, barn som doftade sött bubbelgum från något av de otal Bamseflaskorna på badkarskanten, barn som sov på längden, bredden, snedden.

Men han klagade inte. Han har aldrig antytt att barnen någonsin varit i vägen, tagit plats från honom, prioriterats före eller älskats mer.

NU

Igår var fars dag. Även jag läste hyllningar till egna pappor och vänners barns pappor. Vad jag vill hylla är bonusföräldrar. Alla ni som villkorslöst älskar ett eller flera barn som genom vuxnas beslut hamnat på samma stig som du. Och som helhjärtat får fortsätta vandra där. Hand i hand med tryggheten från dig och uppfylld av känslan av att vara älskad och betydelsefull för många.

Att älska sina egna barn är självklart. Att älska någon annans barn är storartat.

Vår säng- 210 vanliga centimeter som alltid har plats för alla våra nu fyra barn. Och deras kuddar. På längden, bredden, snedden.

-Finns hjärterum-Finns stjärterum-

HURRA för alla bonusföräldrar

 

Familjär Frukost.

Äntligen helgmorgon.

Doften av nygräddade bullar fyller vårt hem. Grönsakerna perfekt uppskurna. Osten, kalkonen, smöret, marmeladerna. Yoghurt och flingor. Allt står framme. Ljusen tända.

Efter att ha kallat på barnen sju gånger har hälften dykt upp. Lagom missnöjda över att tvingats överge soffan och uttjatad Barnkanal sitter de där med surmulen min.

Efter ytterligare två ”frukost” i högre tonskala hittar sonen sin plats och slutligen kommer den tröttaste av dem alla, tonåringen. Knappast pigg, inte särskilt glad.

Snabbt förstår jag att det saknas en, för morgonen, favoritbulle. Det fanns bara tre och självklart önskar alla fyra barnen äta just den varianten idag. Ingen av de övriga fem sorterna frestar. Nu finns där inget att äta, enligt ett barn. Någon fick smör under sitt pålägg och det var en katastrof utan dess like. Den eftertraktade bullen slängs tvärsöver bordet av rödgråtet barn. Ett barn klagar över ostskivan, för liten, för stor, för små hål, för stora hål, för gul, den är ful… och går inte längre att äta. Tack och lov tuggar åtminstone ett barn på, utan att opponera sig över gurkans ojämna skivor, yoghurten som smakar jordgubbe och inte hallon, att det är fågelfrö i bullarna eller hur någon just tog det glas någon annan planerat dricka ur senare.

Efter trettioåtta minuter är det över. Barnen har hittat tillbaka till sina tidigare aktiviteter och kvar ligger spåren efter meningsskiljaktigheter, klassisk syskonkärlek och föräldrarnas försök till mysig morgonstund.

Bullarna ligger i högar av smulor. Osten ligger svettig med antydan till skidbacke. Marmeladburkarna är klibbigare än smält sockervadd. Mjölkringar efter utspilld och inte ordentligt upptorkad dryck. Grönsakerna får Bosse, familjens kanin, tugga vidare på. Familjens, för tillfället, nöjdaste medlem.

Äntligen helgmorgon.

 

Fem smulor är fler än fyra barn.

Klockan tickar som fortast när man stänger ner skärmen på jobb och rusar mot tåget. Alltid med andan i halsen. Alltid med tankarna på sjutton olika platser samtidigt. Slutförde jag uppgifterna, sparade jag dokumentet, skickade jag mailet jag lovat, vad ska jag laga till middag, hur gick det på dotters prov, kommer sonen komma ihåg att ta med lamporna till cykeln då det är mörkt efter träning, när ska jag hinna träffa bästa vännen nästa gång, utvecklingssamtal på dagis, när var nu det- fan, vinterdäcken måste snart på.

Jag hann med tåget. Ren och skär lycka varje gång. Märkligt att jag vid detta laget, efter att ha sprungit efter tåg i 15 år, fortfarande har urusel kondition. Mina medresenärer bjuds dagligen på svettig panna, tung men hastig andning och ytterkläder som osmidigt halas av. Nåja, jag hann iallafall. Gläds med mig.

Jag kom hem först. Denna tystnad. Som inte beror på att någon utför bus i största hemlighet. Eller att någon surar på sitt rum. Utan bara helt enkelt denna ljuva ensamma tystnaden. Ro i själen. Återhämtning.

Det första jag gör är att ha ihjäl ett gosedjur. En liten katt med oproportionerligt långa ben och kort svans som lämnats åt sitt öde strax innanför dörrmattan. Tur ingen såg att jag trampade på stackaren. Då hade det definitivt inte varit tyst. Jag tar mig förbi katten, sparkar undan sonens jacka och skolväska, registrerar en hel hög med smulor längs min väg och avslutar med att trampa i en klibbig fläck på köksgolvet. Det slår mig. Arbetsdagen tog inte slut nyss. Den har just börjat…

 

Höstlovshysteri.

Visionen;

Fem dagar i en stuga mitt i skogen. Strax intill en vacker sjö. Omringad av färgsprakande lövträd och gigantisk gräsmatta för bollspel. Familjespel och brasa. Lugna timmar. Andas.

Verkligheten;

Minstingarna har räknat ner dagarna fram till idag med start för en månad sedan. Under bilresan till stugan räknade de ner minuterna. Ni vill inte veta hur lång tid resan tog.

Fyra barn och två vuxna, tillsammans med oändligt med packning, stuvas in i en mindre 7-sitsig modell. Takboxen håller på att explodera. Barn trängs mellan matvaror, gosedjur, sängkläder, gummistövlar, pumpor och metspön. Nu är vi på väg. Äntligen. Snart kan jag andas.

Halvvägs vänder vi om. Nyckeln till takboxen är kvarglömd. ”Mamma, hur lång tid är det kvar nuuuuu?” En och en halv timme efter att vi gjorde vår första start är vi nu återigen på väg! Hurra, solen skiner.

73, 68, 57, 44, sovpaus, 29, 27, 23, 19, 14, 11, 9, 8, 7, 6, 5, 4, 3, 2, 1..1..1..1… minut kvar. FRAMME!!

Bildörrarna öppnas och ut faller barn och all packning. Allt släpas in i stugan, kylen, skafferiet, hallen och sovrummen fylls. Aldrig förr har minstingarna velat bädda med sådan entusiasm som nu. Troligtvis sovsäckarna som känns extra lockande.

Tre bråk, femhundrafyrtio tårar och ett par sura miner senare är allt på plats inne i stugan, så gott det nu går med fyra barn.

Vi hänger på Halloweenmodet om att kreera våra egna pumor. Fem stycken bjässar som säkert vunnit pris för att ha varit störst och hårdast på någon marknad står vi och sliter med. Något barn kväljer över doften, något barn kastar allt innanmätet bredvid skräppåsen istället för i den, något barn tappar intresset och vill in i sovsäcken. Kvar sitter jag och min man. Det blev i alla fall fem lyktor, av varierande design.

Ytterligare tjafs mellan trötta syskon, ytterligare tårar och tillsägelser. Pannkaksmiddag. Lugnet faller. Brasan tänds.

Vetskapen;

Att det aldrig blir som man tänkt sig. Men det behöver inte betyda att det blir sämre. Vi är i stugan mitt i skogen, strax intill en vacker sjö. Träden omkring oss bär löv i underbara färger. Gräsmattan är minst sagt gigantisk och bollen kom vi ihåg att packa. Familjespelen är med och brasan är tänd. Så långt stämmer allt. Det är det senare som fallerar- lugna timmar. Vem försökte jag lura, när var mitt liv lugnt senast? Lyckligtvis andas jag oavsett, det är ju trots allt signaler och reflexer som styr och tvingar mig till att kippa efter syre. Inte min tillfälliga eufori.

Jag ser mig om, familjen är samlad. Den viktigaste visionen av dem alla!

Jag andas…

 

Tonårstider.

Klockan skvallrar envist om att detta lilla barn tycker att natten tar slut 05.00. Fortfarande nattsvart ute, men det verkar inte övertyga till längre sömn. Bara att stiga upp. Lämna min varma säng, mina drömmar och min längtan om sovmorgon.

Jag minns tidiga timmar i ett illa upplyst rum, byggandes med klossar, gungandes i gungstol, läsande, sjungande, kramandes. Vi var här. Just då. Tillsammans. Vi mot den mörka världen utanför. Min ängel.

”När du blir större- då kommer du vilja sova länge. Då ska även jag göra det”- Dåtid.

Nu

Klockan skvallrar envist om att detta tonårsbarn tycker natten börjar 05.00. Det börjar snart ljusna ute men det verkar inte övertyga till långdragen morgonrutin. Bara att stänga hennes dörr. Låta henne ligga kvar i sin varma säng, hennes drömmar och hennes krav på sovmorgon.

Det blir sena timmar i ett illa upplyst rum, uppdaterandes av status, #instagrambilder, raklång över sängen, chattandes, skrattandes, musiken dånar. Du är här, just nu, i starten av ditt vuxna liv, jag står bredvid och ser dig växa. Fortfarande tillsammans. Fortfarande vi mot den mörka världen utanför. Fortfarande min ängel.

”När klockan är 10.00 – då får du stiga upp. Då vill jag inte vänta längre på dig vid frukostbordet” – Nutid.

-LOVE-