Den sanna vardagen.

Avskalat. Naket. Jag.

Inte mer. Inte mindre. Bara jag. Och det måste räcka.

Alarmet tjuter mitt i mörkret och skönhetssömnen uteblev ännu en natt. Med dreglet fortfarande hängande i mungipan och kuddens avtryck tydligt på kinden, där hudens spänst sedan länge tappat sin glow, smyger man upp och släpar in sin redan förberedda klädhög i badrummet. Två minuter kissa, sju minuter duscha, fyra minuter torka, smörja, deodoranta, två minuter påklädning, två minuter tandborstning enligt konstens alla regler och slutligen borsten genom håret.

Barnen ska upp och kriget är igång. Det vanliga gnisslet med obekväma kläder, en tova i håret som vägrar slätas ut, tandkrämen som de använt vid tandborstningen senast kvällen innan är plötsligt giftigt stark och var fan ligger gosedjuren som ska göra sällskap på vilan…

Halvspringer oftast till tågstationen, inte helt ovanligt med en eller flera sandkorn i skorna eftersom något barn tömt ut delar av förskolans sandlåda mitt på hallgolvet. Sand älskar strumpor vars innehåll är en stressad och småklibbig fot.

Pendlingen behöver vi ju knappast lägga tid på att kommentera. Vem är inte införstådd med att Skånetrafiken har 1. Ständiga elfel, signalfel eller andra oväntade fel, 2. Alltför få vagnset så sittplats är knappast en garanti- inte heller en minimal ståplats på just det tåget, 3. Fel på temperaturen så att man inte helt sällan står upp och trängs med främlingar utan någon som helst hänsyn till varken integritet eller personlig sfär, högröd i ansiktet med svetten rinnande längs ryggvecken.

Väl hemma igen efter en arbetsdag som man faktiskt har tur att få betalt för är det nästa arbetspass som drar igång. Förklädet på, matlagning som med handen på hjärtat hade behövt mer tid och kärlek, men oavsett ansträngning så är det alltid någon som tycker det har fel färg eller smak. Disken efter vareviga måltid och saneringen av middagsstationen är utan överdrift det tråkigaste som finns. Tror inte det hade spelat någon roll hur stora tallrikar barnen än haft så är hade det ändå varit kladd och spill.

Vi har en bil. Två heltidsjobb. Fyra barn. Sex olika aktiviteter. Ganska ofta kolliderar vår strukturerade logistik och flaskhalsen är just bilen och det faktum att denna är hett eftertraktad. Igår stod jag utan. Optimistiskt tänkte jag att mitt ärende ändå bara var en liten runda förbi lokala affären för att fylla på gapande kylskåpshyllor. Jag tar cykeln!

Hur tänkte jag där. Vi är en stor familj, att ”handla lite” existerar inte. Att bara handla lilla lördagsgodispåsen innebär en fylld papperspåse att släpa på. Såklart blev det mer än jag föreställt mig, och eftersom jag lydigt lärt mig att kolla efter klipp då mannen är arbetsskadad efter flera unga år i butik, gjorde jag även några sådana. Och lasset växte.

Det känns inte glamoröst att vingla på en överfylld cykel i ettans växel uppför en backe som aldrig tar slut. Man är inte snygg när man pustar och svär över potthål som får ryggkotorna att spela kastanjett.

Min vardag är sällan lattefrulle på stans eftertraktade fik. Svettig ostmacka framför datorn och kranvatten är min sanning. Vardagen är oftast klädd i svart och vitt, sneakers och håret samlat i knut. Inga röda läppar, höga klackar och böljande lockar.

Jag är stressad, glömmer saker och även ord mitt i en mening. Barnen har roligt åt mina ibland osammanhängande beskrivningar och tokiga förklaringar. Jag fuläter ur skafferiet under tiden jag lagar mat till familjen och jag sparkar in smulor under soffan för att slippa se dem till jag orkar dra fram dammsugaren. Jag tror inte jag är unik. Tvärtom. Även om filter och envisa kommentarer om vilket mysigt, härligt och rikt liv andra lever visas upp. Det är mysmåndag, mysfrukost, mys efter fys, mysmiddag och pysgulle. Mitt liv är stress, otillräcklighet, svett och en tår eller två. En stor skopa kärlek och varma kramar finns också, självklart. Skratt, bus och härligheter.

Men generellt tycker jag att vi måste bli bättre på att vara lika öppna där vi brister som vi är med våra rikedomar. Att tillåtas vara grå utan skuld. Att få vara trött utan hurtiga kommentarer.

Men framförallt att få lov vara äkta utan att det lämnar spår av känslan att vara ofullständig.

 

Min vardag. Min sanning.

fulfinstarksvagdu&jag.

Mamma 2.0

Mamma 2.0.

En uppgradering. Liksom all övrig modern teknik.

Det är Schoolsoft, InfoMentor, klassblogg, digitala veckobrev, hemsidor och informationsplattformer av alla de slag. Självklart med en inloggning som är ovanligt unik och ett lösenord som inte går att uttala utan att någon ackompanjerar med en svårslagen beatbox. Jag arbetar dagligen vid datorn och dess ändlösa möjligheter, men när det kommer till detta- att kommunicera digitalt med skolor och förskoleverksamhet är jag troligtvis den största bakåtsträvare som skådats.

Jag är värdelös på att memorera alla lösenord och dessa inloggningar med mitt namn omkullkastat kors och tvärs. Jag är utan tvekan ökänd på alla barns arbetsplatser då jag ständigt kontaktar ansvarig och ber om nytt, superduperlångt och oerhört invecklat, lösenord.

När mina stora barn var pyttesmå rödrosiga förskolebarn var systemet enkelt. Man fick en lapp i barnens fack, tog med denna hem, fyllde i, vanligtvis med hjälp av en antik blyertspenna som i värsta fall behövde vässas något, kommande veckors behov av barnomsorg. Starttid och sluttid. Retur till facket.

Vid sjukdom hade man redan numret till den automatiska telefonsvarare, stående på ett bord i ett nedsläckt kontor någonstans i förskolans byggnad, inprogrammerat på speeddial.  Så att man snabbt kunde mumla vem man var, vilket barn man ansvarade för och varför detta barn inte skulle dyka upp med sin snorelva hängande på läppen. Inom 30 sekunder sov alla lugnt vidare totalt ovetande om dagens moderna hysteriska utbrott där man yrvaken och genomsvettig inte lyckas logga in när klockan närmar sig deadline för godkända sjukanmälningar innan ogiltig frånvaro och prick i protokollet infinner sig.

Vem lyckas komma ihåg dessa uppgifter när ungen kräker ner både sig, säng och hundratretton gosedjur nedtryckta runt kudden likt en skyddsmur. Inte jag.

Nu är trots allt hösten här, även om vädret mer påminner om svensk sommar, den som uteblev till förmån för den sommaren som fick gräset att bli gult och stickigt, och terminerna har dragit igång. Hittills har min man och jag fått fyra påminnelser om att lägga in tiderna på våra yngsta barn i deras digitala informationsverktyg. Hittills har vi försökt lägga in dessa efterfrågade tiderna fyra gånger men likväl misslyckats då skaparen av detta underlag förmodligen hatar föräldrar. Undrar om det kommer en dag då förskolepersonalen faktiskt tror på att våra barn endast ska gästspela på avdelningen en dag i månaden.

Mitt envisa magsår svider just nu över det faktum att jag lätt missar saker som inte står med stora bokstäver på gigantiska lappar, gärna med neonfärgare pilar riktade mot budskapet, på förskolan. Kom precis på, och blev ännu lite mer stressad, över det faktum att jag inte har koll på studiedagarna. När är det stängt?!

På båda mina stora barns föräldramöten, tidigare denna veckan, kröp jag ut med skämsmössan tung på huvudet. Alla andra som deltog verkade oerhört aktiva på de olika forum som finns tillgängliga medan jag fortfarande inte lyckats logga in. Fan.

Därför ska det bli bättring i år. Jag har antecknat alla inloggningsuppgifter till all världens digitala kanaler så jag kan följa mina barn i hasorna utan utrymme till att barnen ska kunna överraska mig med utflykter som kräver matsäck eller försäljningar som ska, genom föräldrars engagemang, dra in cash till barnens kommande klassresor. Jag ska ha stenkoll på beting, lärarnas namn, ålder och hemadress, nationella provdatum, dagliga uppdateringar i form av bilder när mina små målar med fingerfärg eller jagar varandra med en pinne i den lilla dunge barnen väljer att kalla ”skogen”. Jag ska bli Mamma 2.0.

Så, var la jag nu den jäkla lappen…

Höstvägar.

Höstvägar.

Små lummiga skogsstigar som slingrar sig kors och tvärs.

Doften av blöt jord. Regndroppar som stilla faller mot mjuk mark.

Stanna upp och betrakta.

När vet man egentligen om man knatar på rätt stig, om vad som är rätt väg. Vad känner man när man går där. Välbefinnande. Bekräftelse. Harmoni. Framgång. Balans. Trygghet. Troligtvis olika. Därför väljer vi olika vägar att gå. Branta, fulla med oförutsägbara fällor, plana, igenväxta, breda, steniga, mjuka. Min stig vill jag ska innehålla allt. Utom tristess. När jag blir uttråkad, vilket är tufft för min man, då planerar jag flytt, bokar semestrar, vill renovera, köpa ny inredning, möblera om, kollar utbildningar, tjatar om hund, klipper av mig håret, tröstshoppar kläder, och tillslut- när energin tar slut, parkerar jag mig i soffan och tycker livet är innehållslöst och grått. Kollar en komedi, tuggar snask, somnar och vaknar till en ny dag som återigen har mening och glänser av klädsamma färgskiftningar. Så en väg som är lagom stenig, med mjuka partier, men alltid lite lutning och motstånd.

Min väg. Mitt brokiga CV. Mina framgångar och mina misslyckanden.

Oavsett väg så stanna aldrig. Bli inte fast i något destruktivt, bli inte bitter när du kan påverka, titta upp, framåt, målmedvetet. Och när vägarna korsas, när du står vid ditt vägskäl, välj då också din fortsättning baserat på dina drömmar och vad som fyller din kopp. Ditt liv och din lycka är ditt ansvar, stå aldrig still och vänta. Utveckla dig själv, om du inte är nöjd. Byt arbetsplats, om du inte är nöjd. Börja träna, om du inte är nöjd. Flytta, om du inte är nöjd. Bara gör det. Men förstå att inget kommer gratis, det finns inga genvägar, allt har sitt pris.

Vill du ha det- Ta det. Och all lycka längst vägen.

Hösten är redan här. Vilken stig ska du välja.

Doften av blöt jord. Regndroppar som stilla faller mot mjuk mark.

Stanna upp och betrakta. Välj.

 

Tillägnat min Mamma. Därför det aldrig är försent.

Sommarlov.

I soliga dagar, i regniga dagar, i vinst och i förlust. I medvind och i motvind. Med eller utan roomservice.

Sommarlov tillsammans.

Två veckor drev jag hotellet som ligger centralt i korsningen i byn där jag bor. Utan andra anställda fick jag tjänstgöra på alla positioner. Välkomstkommittén, backofficestaff, kökstjänst med alltifrån beredning till tillagning som dukning och diskning. Städning och tvätt sköttes parallellt med servering i loungen under kvällstimmarna. Jag hann även med några timmar som privatchaufför. Under två veckor andas jag nu ut på mitt ordinarie arbete, det jag faktiskt får betalt för, och min man tar över driften för vår hotellverksamhet.

För det är så det känns. Somliga dagar. Eller i stundens hetta. När man försöker göra det lätt genom generös roomservice på sofflocket så barnen långsamt kan tugga i sig dagens viktigaste mål samtidigt som de får ta del av sommarens morgonTV som i år handlar om demokrati. Men likt diktaturer pekar de med hela handen om mackan är rullad på fel håll, om pannkakan inte är tillräckligt kall, om sugröret har fel färg och därför inte går att dricka med eller något annat en yngre människovarelse kan komma på inte passa deras tycke och smak.

Eftersom jag själv blivit curlad och därför är ganska lat gör jag inte om mitt arbete då det för mig är sak samma oavsett om mackan så skulle varit korsvikt, pannkakan 34 eller 27 grader, och oavsett sugrörets kulör har drycken samma färg och märkligt nog även samma smak. Tillslut äter ju barnen, vilket både jag och troligtvis även de visste redan från första början, även om min egen frukost för tillfället fick en sur smak.

Man handlar som aldrig förr, alla vet ju att barn växer minst en decimeter under sommarmånaderna, vilket rimligtvis borde röra sig om all mat de förtär, all glass de konsumerar under solens heta strålar och alla bad som lyckligtvis inte har en så pass hög temperatur att de riskerar att krympa.

Barnen är utan snorelvor, inget ont i knä efter hård och intensiv träning en lång säsong, ljumskarna får vila från sträckningar och gyllenbruna simmar de runt likt Ariels undervattensfamilj. Själv maxar man stegräknaren och inser att inga skor är bekväma om de samtidigt också är svala. Ens egna hudton går mer åt randig polkagris därför mjuka hudveck lägger sig och skuggar en tidigare stram hudkostym men också för att barn, väl insmorda i faktor 50+ klättrar, klänger och smetar av på den egna nakna huden lätt baddat i en betydligt skadligare faktor.

Tvättmaskinen kommer snart att kräkas ut ett sandslott toppat med krossade snäckor som legat i en liten ficka man missat att tömma på innehåll. Jag tror att vi snart släpat in så mycket sand från stranden att vi enkelt kunde byggt och fyllt en sandlåda på balkongen. Tvivlar på att butiken nedanför uppskattat dagliga orkaner sand som i vilda lekar tappats ut över räcket. Så vi låter den idén passera, även denna sommar.

Men trots slitsam tjänstgöring och nonstop fläng i äkta Duracell-anda, är ledighet tillsammans det bästa. Vi är trots allt privilegierade med hälsa, mat på bordet och varandra. Vi är alla friska om än skavanker som skaver, vi får alla bli mätta alla dagar- något som inte är självklart för många, en orättvisa utan dess like. Men framförallt har vi varandra.

 I soliga dagar, i regniga dagar, i vinst och i förlust. I medvind och i motvind. Med eller utan roomservice.

Med sand i ögonen, smulor i sängen, skrapade knän och smutsiga fötter.

Sommarlov tillsammans.

Pommes under parasoll.

En pommes. Ett parasoll.

Du. Jag.

Alla runt oss.

Blå himmel. Enstaka moln seglar förbi högt ovanför. Vi ligger huller om buller på mjuka dynor utslängda på grönt gräs som fått för mycket gödning i år och därför är så högt att vi knapps syns. Detta trots slitsam klippning tidigare i veckan. Tänk om mitt hår kunde växa i samma rasande fart så man sluppit se ut som en ofriserad pudel när hårsnodden glömts på hallmöbeln.

Det gula parasollet fladdrar lite lätt i obefintlig vind, vilket händer sällan eller aldrig i vårt södra landskap- men den som säger att Skåne är platt har inte cyklat i Brösarpsbackarna en stekhet dag. Hungrig.

Barnet, det yngsta, ligger bredvid och knaprar trött på pommes, köpta på vägen från ett ställe till detta, därför planeringen som ändå inte fanns gick i stöpet och knorrande magar behövde mat för fortsatt fred mellan alla i familjen. Och plötsligt, där mellan hennes tysta tuggande kom det tillbaka. Glädjen över allt jag har och dit jag tagit mig, orken för att fortsatta driva på framåt, lusten till kreativitet och energin som jag en tid saknat.

Samma nyfunna energi som visserligen tog slut, förhoppningsvis tillfälligt, efter plågsam ögonbryns-noppning under kvällen. Detta moment är och kommer troligtvis alltid att vara, något som gör mig helt förtvivlad av obehagskänslor.

Att vara förälder är massvis med kärlek kryddat med stunder fulla av otillräcklighet och otacksamhet. Det är etthundratusenfemhundrafyrtionio teckningar fulla av hjärta dig och puss vid varje hämtning på dagis. Men ditvägen tidigare på dagen är inte alltid helt friktionsfri. Det är roliga meddelanden och söta gif´s på Messenger uppblandat med korthuggna svar vid besvikelsen då man behövt säga nej, ställa krav eller sätta gränser. Det är upp och ner, ris och ros, bra eller anus. Allt i ett virrvarr som snurrar i 190.

När det av olika anledningar dränerat hela mig finns inget över till det lilla extra. Man överlever dagen på andras villkor och själv är man i standby.

Denna sinnesstämning yttrar sig på alla möjliga sätt. Det är nya kläder som spårlöst smugglas in innanför garderobsdörrar trots att de för mannen är lika uppenbara som Trumps överkamning. Det är tre kakor på lunchen till den vita mackan på Subway eftersom alla vet att socker ger fluffig tröst. Det är latmasken som beslutar bussfärd den sista biten till jobb samtidigt som man håller tummarna för att ingen kollega ska avslöja ens bekväma resa. Det är dåligt målande tånaglar, det är ny frisyr som ändå sätts upp i samma knut som alla andra dagar tidigare, det är gympadojjor 24/7.

Men nu bubblar det. Liksom spritter inombords. Hade det inte varit för ansiktsmasken, vilken får mig att påminna om Hannibal Lector, som stelnat efter för lång brukstid, hade jag suttit här med ett fånigt leende. Som dessutom sett än mer obehagligt ut än min Dr Kannibal utstyrsel.

Ikväll blev det, trots fullspäckad dag, hembakad rabarberpaj, nymålade tånaglar och imorgon får det återigen bli lite klack under sulan.

 

En sol. Ett barn. En parasoll. En pommes.

Mer krävdes inte.

Jag är hel.

 

Städsjukan.

Min familj. Mitt kaos. Mitt liv.

Våra fönster har nog inte blivit putsade på 2 år. Minst. För att det är tråkigt. Och då har jag plötsligt inte tid. Förra året putsade min man ett fönster, det blev så fint, alla- även barnen, såg bedriften och dess fantastiska resultat. Men trots allt beröm och beundran förblev endast detta fönster putsat.

Fyra barn, hur härliga de än må vara, drar in massor med smuts. Sonen lämnar spår av gummiploppar från konstgräsplanen i snitt 4 ggr/vecka. Äldsta dottern med sitt gigantiska hårsvall står nog för 60 % av hemmets alla skygga dammråttor. Och de små. De drar in grus i skor, i fickor, i jeansveck, och i hårbotten, hur nu det sistnämnda ens är möjligt. De spiller när de spatserar med överfulla glas där vätskan leker hela havet stormar från kök till valfritt bord. Och ett av deras mest passionerade intresse, pyssel, måhända en stillsam aktivitet, men överallt glittrar pärlor och klistermärken, för att inte tala om hopknycklade pyttesmå pappersbitar som någon bemödat sig att klippa itu femhundratjugonio gånger, ökända limrester som syns först efter att man trampat i dem och kvar blir allt ludd från strumpans undersida.

Vi brukade ha levande blommor som satte den där trivsamma och Instagramvänliga illusionen av fixat hem, men efter att mannen tröttnat på att hänga i diverse blomsterbutiker och se sitt kort betala kalasen varje lördag föreslog han uppsydda kopior. Fördelen är ju att fönsterkarmarna slipper bära upp vissna blad och gyllene pollen. Nackdelen är att jag nu måste jag polera låtsasväxterna för att de ska behålla ett någorlunda äkta utseende för de gäster som hittar till vårt hem.

Igår var en sådan dag då man synar sitt boende lite extra i sömmarna. När man känner att man borde plocka upp pappersmassan som i ett barns ögon är en flodhäst- eller var det en hund, att man borde rensa avloppet i duschen för att slippa ha begränsad schamponeringstid under strålarna innan det blir översvämning i hela badrummet, att man borde svabba golven fria från klibbiga fläckar, damma lister, torka av väggar och element som inte längre är helvita. Eller varför inte ägna tid åt att hänga upp små hemmasydda lavendelpåsar för att maskera eventuell obehaglig doft eller annat som en ordningsam husmor skulle utföra.

Nej.

Jag gjorde annat. Jag gick på dansen, den som ger mig energi att klara vardagens alla måsten. En timme där ingen bryr sig om ålder, yrke, märken på kläder, storlek på hus, bil eller bröst. Hög musik som överröstar destruktiva tankar. Rytmer som får alla gropar att skaka, därför det faktiskt är meningen och inte enbart p.g.a. avsaknad av spänst. Mina sextio välförtjänta minuter utan någon som avbryter, kräver eller ifrågasätter. Därefter äntrade jag åter in i mitt och familjens stökiga, men hemtrevliga, hotell skulle barnen kalla det, bostad är den korrekta termen och möttes av samma kaos som jag lämnat bakom mig. Jag pussade de minsta god natt, hoppade vant över alla leksaker som låg, och fortfarande ligger kvar, utspridda i ett jämnt lager på deras golv. Jag pussade de stora (såklart bara puss på kinden på äldsta dottern som växt ifrån klassiska på munnen varianten) god natt och konstaterade att ytterligare lite disk flyttat in på deras rum samtidigt som rentvätten som låg kvar i deras respektive högar inte gjort det. Jag pussade min man god natt som surmulen låtit sig nedslås av förlusten efter en sämre spelad match av det lag han växt upp med.

Det spelar ingen roll. Förlusten kanske, men inte vår oreda. För vi lever vidare idag. Oavsett röran hemma. Att mina barn lämnar spår borde vara en självklarhet och inte ett problem. De bor där. Jag bor där. Vi bor där tillsammans. Jag vill ju att det ska förbi så, länge. Då borde jag rimligtvis uppskatta deras avtryck.

Vår familj. Vårt kaos. Våra liv.

 

 

Mitt Är Ditt.

Mitt är ditt. Vårt är ert. Allt är deras.

Våren är här. Med sol, fågelsång och kasserade vinterkläder. Alla barnen har lyckats växa trots en basföda på makaroner och ketchup, uppblandat med en och annan tacos. Skorna klämmer, jackorna slutar vid armbågarna, regnställen dammiga och räcker inte längre över stövlarna.

En afton spenderas i ett klassiskt köpcenter som erbjuder klädkedjor fyllda med pastellfärgade kläder och skor med kvalité som, om vi har tur, klarar sig fram till sommaren. Mannen som till vardags har en röd ton på det hår som fortfarande växer, såg efter några långa timmar nästan gråsprängd ut.

Veliga femåringar som provar skor som är för små, för stora, inte tillräckligt glittriga, inte snabba nog eller helt enkelt bara fel därför de stod på en hylla som inte var i rätt höjd. Efter många om och men, några snälla och en och annan diskussion om varför det inte fanns solglasögon just i den butiken, fann de pjucks som de med stolthet kan bära. Gyllene dojor som för tankarna tillbaka till schlagerdängan Diggiloo, Diggiley- och andra paret som liknar något en regnbågsfärgad enhörning kunnat bajsa ut, rosaglittrigt fluffigt.

Därefter bjöds vi på den stora mössprovningen. I tre butiker. In och ut. Och tillbaka. Flera olika mössor men ändå nästan likadana. Samma modeller, samma storlek, samma färgskala, samma lilla fjäril-hjärta-blomma-Bamse-Stjärna, men där ett barn som börjar närma sig läggdags tydliggör att skillnaden trots allt är kolossal.

Mutor. Om du väljer en mössa snabbt nu, vilken som helst- bara du tar en, innan alla affärer stänger, hinner vi köpa glass på vägen hem. Hurra. Vi blev klara. Glada barn, lättad mamma, utmattad pappa.

Grabben som är måttligt intresserad av att spendera tid på att köpa kläder gjorde snabbt klart för oss att han visst äger en vårjacka. Undrar vilken han syftade på, redan förra året började senaste exemplaret se lite för pluttig ut. Men han var lycklig som slapp detta tålamodsprövande äventyr. Sen att han faktiskt inte har någon lämplig jacka blir han snart varse om.

Min äldsta tjej är enkel. Inte särskilt vanligt att en tonåring kan vara så okomplicerad. Hon följde glatt med hela kvällen, troligtvis den av oss som visade störst tålamod med småsyskonen, tyckte, tänkte och gav råd- så fin, sååå fin, OMG deeen var jäääättefin. Mitt under denna kalabalik undrade jag varför inte hon själv gick ett varv och letade nytt. Jag fick mitt svar. Skulle aldrig frågat. Det visade sig att tjejen redan spanat in ny jacka, till ett pris av månadspeng x 4. Hade hon något sparat. Nej. Hade hon en plan på att tjäna pengarna. Nej. Hade hon en annan jacka hon kunde tänka sig. Nej. Men hur ska du då göra, vinterjackan blir snart för varm. Svaret; Då tar jag dina jackor mamma.

Jag har fyra barn. Barnen är nog också det enda jag kan säga verkligen är mitt. Mina. Men inte ens det stämmer. För barnen delar jag med deras fäder, mor- och farföräldrar, deras vänner och alla andra härliga människor som fyller deras liv med kärlek och omtanke. Dessutom har man ju alltid fått höra att barn bara är till låns. Precis det jag upplever när det kommer till min garderob, mina skor, mina väskor, min sängplats, mitt vattenglas, min favorithörna i soffan, filten jag älskar, träningskläderna, mitt smink och mina parfymer. Från den dagen man kissade på stickan som med sitt blåa plus berättade att livet aldrig mer kommer vara sig likt- har inget längre bara varit mitt. Kroppen har barnen turats om att trängas i, bilen har valts med förutsättningen om att barnen ska sitta säkert och ens kunna få plats, hårborsten används flitigt och fylls med hår som i perioder har mindre trevliga inneboende, och kvällsfikat får man aldrig äta ifred trots att barnen fått exakt vad de beställde.

Mitt är ditt. Vårt är ert. Allt är deras.

Till låns.

Inställningens inferno.

När allt handlar om inställning. Och odds.

Ni vet den dagen då du knappt orkar klä på dig men ändå måste ge dig ut ett kort ärende. Den dagen då du låter håret vara oborstat, sminkad endast med resterna av gårdagens makeup som inte försvann i tvätten, mjukisbyxorna med någon fläck som på avstånd kan vara både sylt eller brunsås men som du vet är spår av chokladglassen du åt för tre dagar sedan. Den dagen- då du såklart springer på en gammal bekantskap.

Ni vet den kvällen då du och din partner varit extra mysiga mot varandra hela dagen. Utdelningen av både kramar och pussar har varit högre än på länge och lusten pyr. Barnen bäddas ner och stoppas om, duschen går varm och väldoftande lotion kletas på. Den kvällen- då barnen aldrig någonsin somnar.

Ni vet den morgonen då du står en evighet och missar tåget bara för du försöker dig på en ny frisyr som ser sådär härligt fluffig och fräsch ut på reklamen för fantastiskt schampo. När plattången fräser och håret gnyr, stylingprodukterna bäddar in både håret, hela dig och lämnar badrumsgolvet blankt när du slutligen ger upp och det överlevande hårsvallet brottas ner i en trasslig knut- Den morgonen- då håret ser strålande ut sent på kvällen.

Ni vet den tillställningen du sett fram emot en livstid, där ny klänning är inköpt, fransarna långa, brynen i perfekt båge och benen vaxade. En tillställning där stämningen kommer vara hög, middagen förtrollande och gästlistan intressant. Den tillställningen- då en ny finne bosätter sig mitt i nyllet.

Ni vet den bragden du gärna vill sätta, det fantastiska slaget som resulterar i helrunda, bowlingklotet som kraschar in i käglorna och sopar rent samtidigt som resultatskärmen skriker strike, en gyllene hole in one, eller klarröda Bullseye. Den bragden- då alla just tittade bort.

Ni vet den sommaren du bokar campingsemester i Sverige. Grillen som går varm, drinken som är kall, barnen leker med nyfunna vänner på grönt gräs i gastande solsken, glass som smälter, kinder som pryds av fräknar, shorts, sandaler, bad och ljummen bris. Den sommaren- då regnet obarmhärtigt föll dygnet runt.

Ni vet den snabba rundan på ICA du smidigt ska smyga dig förbi alla hyllor och enbart plocka jättelitet ting. Den enda men också den viktigaste ingrediensen till dagens middag har blivit bortglömd och ska nu kvickt konsumeras. När du dubbelparkerar bilen, rusar in och plöjer genom folkhavet. Den rundan- då bara en kassa är bemannad och pensionärsföreningen storhandlar.

Ni vet den måndagen då du ska starta ditt nya liv. Ett liv som ska vara lite hälsosammare, rymma lite mer träning, klämma in lite fler grönsaker, ännu lite mer sömn och självklart utesluta socker helt. Den dagen så du har för lite frukost planerad, för lite mat i medhavd matlåda, tuggar långsamt på litet päron till mellis och lagar kalorisnål kyckling utan smak och sås till middag. Den måndagen- då du senare hittas i skafferiet.

När allt handlar om inställning. Och odds.

Jag går fulklädd ofta, därför min inställning till fulkläder är positiv. Därför ökar också risken att jag springer på folk av mer eller mindre känd karaktär bärandes dessa plagg med sorglig uppsyn.

Alla med barn vet att självaste barnet klassas som bästa preventivmedel, garanterat 100% skydd. Oddsen för att få komma till minskar i takt med att barnaskaran ökar.

Nog hade jag fått till den där frisyren om jag verkligen gett det tid, men med en inställning om att sömn är det bästa och därför minimerar tidsfristen på morgonkvisten lämnar det inte utrymme för kritiska moment. Oddsen för en finare frisyr på kvällen ökar med tanke på den vind som cirkulerar i mina trakter och därför också blåser liv i morgontrött hår.

Ni kan själva resten; finnar kommer alltid olägligt, och oavsett inställning är de inte vackra eller några stämningshöjare. Bragden kommer vanligtvis när man ensam står kvar och övar, när alla andra sedan länge gett upp och intresset svalnat över vad du slutligen lyckas prestera. Sommar i Sverige är jordgubbar, myggor och regn. Så packa regnkläder! Grilla går ändå, dricka gott likaså. Barnen hittar vänner oavsett kläder och glass fungerar i alla väder. Och slutligen, det går aldrig snabbt att handla, ALDRIG, passa på att andas och dagdröm i kön. Måndagen- högoddsaren. Lycka till där.

 

Inställning. Odds.

Tänk positivt. Satsa rätt.

 

 

 

 

Det som är något värt.

När inget går att planera, därför morgondagen inte går att ta förgiven.

Ateisten i mig fick komma till tals och påminde mig om att detta är mitt liv.

Min enda chans.

Så vad är det som är något värt för mig. Vad vill jag göra med min chans, min korta tid som tickar just nu- vilken bör betyda allt för mig, men är betydelselös för andra. Det är trots allt väldigt få som ens vet att jag existerar, så varför lägga min dyrbara tid på att framstå på ett särskilt sätt eller forma mig för att passa in i ledet som köar till #Himlen enligt Instagram, när det som borde vara mest betydelsefullt och livets stora mål, är att göra det som är något värt för mig, och därigenom generera leende, alstra lycka och lämna härliga minnen till mitt sista andetag.

Vi läser dessa medryckande citat om att, gå din egen väg, lev livet, fånga dagen- sistnämnda som dessutom är en klassisk tatuering på flertalet kroppar i form av latinska ”Carpe diem” placerat i något snirkligt motiv som kändes bra just då.

Men gör vi det. På riktigt. Eller bryr vi oss fortfarande för mycket om vad andra ska tycka och tänka och därför väljer att utföra sysslor som får oss att se duktiga ut inför andra, under tiden som vår egen passion långsamt kvävs inom oss. Eller styrs vi av praktikaliteter och rädslor. När ytligheter skuggar vår vilja och vårt värde.

Glädjen, ur den kommer min energi. Oavsett vad jag väljer att ta mig för måste det ge mig glädje. Det stimulerar, omfamnar och utvecklar. Lockar till klingande skratt som är förlösande, förevigar och föder mjuka minnen vilka skapar sympati och solidaritet.

Mitt liv är inget extraordinärt, jag har inte en förmögenhet på banken- jag reser för pengarna jag spar ihop, jag har ingen karriär som ger mig fina titlar på visitkortet- därför att jag vill mer än att arbeta, mitt hem är i ordning när det inte är i oordning- därför jag vill göra roligare saker än att torka tapeter och gnugga kakelfogar. Min perfektion är obefintlig men min intention om att vara en trygg förälder, duglig partner och fin vän kompenserar.

Jag har slutat tävla, för jag kommer aldrig vinna, loppet tar nämligen aldrig slut och jag vill inte längre jaga. Först nu inser jag att jag redan har allt. Allt som är något värt. Jag har tiden, nu. Jag har hälsan, nu. Jag har modet, nu. Kärleken funnen, familjen skapad, vännerna jämte.

När inget går att planera, därför morgondagen inte går att ta förgiven.

Se värdet i det du har, hitta glädjen i vad du gör, bry dig mer om dig själv och det som är något värt för dig.

 

Fin snö, ful snö, gul snö.

Fin snö, ful snö, gul snö.

Mjuka gnistrande flingor som stilla faller mot marken. Bäddar in vår gråa tillvaro i ett glittrande vitt bolster. Dämpar, omfamnar och ger tröst under en envis mörk tid. Det är något magiskt med årets första snö. Olof kommer till liv i olika skepnader genom barnens kreativitet. Snölyktor byggs upp och lämnar ett fladdrande sken i natten. Knarrande avtryck i snön och skimrande stillhet i en värld som plockad ur en storslagen saga.

Men det är också förbannande förare som genom Facebook fördömer övriga bilister vars fordon färdas i lägre hastigheter därför väglaget inte längre är tillförlitligt. Har man själv sett resultatet av, eller rent av varit inblandad i, bilolyckor är åsikten en annan och man lämnar ett mer positivt och tacksamt avtryck på sin flitigt använda sida. Hellre en timme sen än alternativet att inte nå destinationen alls. ”Better to arrive late than ugly- or not at all”.

Det är bilrutor som ska skrapas till fingrarna tappat all sin känsel. Det ska skottas till höger och vänster eller som den bekväma väljer, kasta kilovis med grusliknande salt så drabbade hundtassar svider efter en nödvändig promenad.

Det är lager på lager till barnen kokas levande på vägen ut till någon aktivitet som hurtigt bockas av i stora snökalendern. Pulkaåkning, snögubbebygge, snöbollskrig, snögrottan, skridskoåkning på liten sjö, varm choklad med stor marshmallow, hugga gran för plötsligt infann sig julkänslan.

Och vem älskar inte att få en snöboll i nacken som smular sig ner längst ryggen och trotsigt hittar sin väg ner innanför underkläderna, att bli mulad till ansiktet går från skära rosor på kinderna till rosenrasande rött eller den klassiska i Skåne, isbollen på örat som domnar och dunkar resten av dagen.

Kapitlet om pulkaåkning. Som barn åkte jag själv alltid pulka när snön hittade sin väg till mitt kvarter några enstaka tillfällen under min uppväxt. Upp och ner för backen. Upp och ner. Man tog sig upp för backen utan att blinka och belöningen var att högst upp på toppen få skrika ”se upp i backen annars får du tusen hål i nacken” innan man kastade sig ut på denna färgglada plastbit med siktet på ett illa uppbyggt gupp som borde lämna permanenta ryggskador, för att slutligen slira runt på grusig asfalt då snön inte räckte till ett heltäckande lager.

Nu ser pulkaåkningen helt annorlunda ut. Man plöjer sin väg uppför backen med flertalet pulkor i olika häftig modell i släptåg. Har man tur är det enbart pulkor man släpar på och inga fripassagerare som klagar på kramp i benet. Väl uppe på vad som upplevs vara ett berg med en ungefärlig lutning på 90 grader som tvingar pulsen att picka på och benen att bränna samtidigt som svetten lackar genom varje por, blir pulkorna tagna omgående och finner sin väg nerför med barn som plötsligt inte längre mår dåligt/har ont någonstans/är trötta, till ljudet av genomträngande tjut som skvallrar om skräckblandad förtjusning. För en vuxen är nedfärden en kamp om att bibehålla sin värdighet- att på ett graciöst vis ta sig från toppen till botten utan att halka, ramla, rulla, snubbla eller bli påkörd av andras barn utan kontroll på sitt flygande tefat. När en lycklig tagit sig helskinnad ner möts man av barn som återigen känner av någon åkomma och därför behöver hjälp att åter komma till toppen…

Inom loppet av en helg har dessa magiska snöflingor blivit en smutsig sörja med stänk av gult som tränger in i alla skor, hittar vägar in till barn paketerade i reflexklädd overall oavsett om materialet är av bävernylon, björnpäls eller stängs genom en fantastisk dragkedja med dubbeltandad förstärkning. Det som tidigare var något fint och förtrollande är nu bara något fult och frånstötande.

Fin snö, ful snö, gul snö.