Fin snö, ful snö, gul snö.

Fin snö, ful snö, gul snö.

Mjuka gnistrande flingor som stilla faller mot marken. Bäddar in vår gråa tillvaro i ett glittrande vitt bolster. Dämpar, omfamnar och ger tröst under en envis mörk tid. Det är något magiskt med årets första snö. Olof kommer till liv i olika skepnader genom barnens kreativitet. Snölyktor byggs upp och lämnar ett fladdrande sken i natten. Knarrande avtryck i snön och skimrande stillhet i en värld som plockad ur en storslagen saga.

Men det är också förbannande förare som genom Facebook fördömer övriga bilister vars fordon färdas i lägre hastigheter därför väglaget inte längre är tillförlitligt. Har man själv sett resultatet av, eller rent av varit inblandad i, bilolyckor är åsikten en annan och man lämnar ett mer positivt och tacksamt avtryck på sin flitigt använda sida. Hellre en timme sen än alternativet att inte nå destinationen alls. ”Better to arrive late than ugly- or not at all”.

Det är bilrutor som ska skrapas till fingrarna tappat all sin känsel. Det ska skottas till höger och vänster eller som den bekväma väljer, kasta kilovis med grusliknande salt så drabbade hundtassar svider efter en nödvändig promenad.

Det är lager på lager till barnen kokas levande på vägen ut till någon aktivitet som hurtigt bockas av i stora snökalendern. Pulkaåkning, snögubbebygge, snöbollskrig, snögrottan, skridskoåkning på liten sjö, varm choklad med stor marshmallow, hugga gran för plötsligt infann sig julkänslan.

Och vem älskar inte att få en snöboll i nacken som smular sig ner längst ryggen och trotsigt hittar sin väg ner innanför underkläderna, att bli mulad till ansiktet går från skära rosor på kinderna till rosenrasande rött eller den klassiska i Skåne, isbollen på örat som domnar och dunkar resten av dagen.

Kapitlet om pulkaåkning. Som barn åkte jag själv alltid pulka när snön hittade sin väg till mitt kvarter några enstaka tillfällen under min uppväxt. Upp och ner för backen. Upp och ner. Man tog sig upp för backen utan att blinka och belöningen var att högst upp på toppen få skrika ”se upp i backen annars får du tusen hål i nacken” innan man kastade sig ut på denna färgglada plastbit med siktet på ett illa uppbyggt gupp som borde lämna permanenta ryggskador, för att slutligen slira runt på grusig asfalt då snön inte räckte till ett heltäckande lager.

Nu ser pulkaåkningen helt annorlunda ut. Man plöjer sin väg uppför backen med flertalet pulkor i olika häftig modell i släptåg. Har man tur är det enbart pulkor man släpar på och inga fripassagerare som klagar på kramp i benet. Väl uppe på vad som upplevs vara ett berg med en ungefärlig lutning på 90 grader som tvingar pulsen att picka på och benen att bränna samtidigt som svetten lackar genom varje por, blir pulkorna tagna omgående och finner sin väg nerför med barn som plötsligt inte längre mår dåligt/har ont någonstans/är trötta, till ljudet av genomträngande tjut som skvallrar om skräckblandad förtjusning. För en vuxen är nedfärden en kamp om att bibehålla sin värdighet- att på ett graciöst vis ta sig från toppen till botten utan att halka, ramla, rulla, snubbla eller bli påkörd av andras barn utan kontroll på sitt flygande tefat. När en lycklig tagit sig helskinnad ner möts man av barn som återigen känner av någon åkomma och därför behöver hjälp att åter komma till toppen…

Inom loppet av en helg har dessa magiska snöflingor blivit en smutsig sörja med stänk av gult som tränger in i alla skor, hittar vägar in till barn paketerade i reflexklädd overall oavsett om materialet är av bävernylon, björnpäls eller stängs genom en fantastisk dragkedja med dubbeltandad förstärkning. Det som tidigare var något fint och förtrollande är nu bara något fult och frånstötande.

Fin snö, ful snö, gul snö.

 

Sök och du skall finna.

Fisk, Fågel eller Mittemellan.

För att vara säker på att jag hinner få smaka mina favoritgodisar, en av alla glassar, en kaka eller något annat som vi i vår familj kan betrakta som exklusivt har jag systematiskt börjat gömma det. När fem av sex inhalerar lördagsgodiset omedelbart det ställs fram, eller när glassarna går som smör i solsken, när kakorna knappt hinner svalna innan de bara är ett spår av smulor, då måste man vara uppfinningsrik.

Så i smyg har jag nu skaffat gömställen i frysen, skåpen, kylen och i väskan. Dock, har jag upptäckt, att övriga familjemedlemmar har ett sjätte sinne för att finna mina gömmor, som jag dessutom har en dålig ovana att själv glömma bort, så därför måste de med jämna mellanrum förnyas- inte familjemedlemmarna, utan gömmorna såklart!

Eftersom äpplet inte faller långt ifrån trädet har mina yngsta anammat det här med att gömma saker. De gömmer sina saker, varandras saker, mina saker, syskons saker, de gömmer varandra och sig själva. Ingenting ligger längre på rätt ställe och det är plötsligt ännu svårare att passa en tid. Först måste man hitta barnen, sen kläderna, sedan barnen, därpå skorna, senare barnen, efteråt sin mobil, igen jakt efter barnen, därnäst mössorna, därefter barnen, söka efter sin väska och slutligen barnen igen. De hittas i badkaret, under sängar, bakom fåtöljen, under köksbord, under soffbord, i en garderob, i ett köksskåp, bakom dörrar, under filtar, i sängarna, i duschen, i ett jättelitet tält.

Aldrig någonsin har de varit så tysta som när de gömmer sig. Inte ens när de sover för då kan man i alla fall ana en andhämtning. Känslan, när man redan är sen, och barnen inte förstår konsekvensen av en hysterisk förälder som kryper runt på golvet med svettpärlor i pannan, galande efter att de måste komma fram för tåget lämnar perrongen oavsett om mamma är med eller inte. Total tystnad.

Att jag glömmer bort en gömd chokladkaka är väl inte så illa, men inte kan jag glömma bort ett barn. Hur tyst det än må vara.

Jag fortsätter gömma och hoppas ingen hittar. Jag fortsätter leta och hoppas jag snabbare hittar.

Fisk, Fågel eller Mittemellan.

 

 

Små barn VS Stora barn.

Små barn, små problem- Stora barn, stora problem.

När barn fyller äldre och små krav växer sig större.

Alla säger jämt små barn, små problem- stora barn, stora problem. Men ingen går direkt in på hur det karaktäriserar sig. Men skillnaderna är tydliga. Det är ju knappast så att man behöver tjata på ett stort barn om varför det är viktigt att ha jacka på sig när det är kallt ute. De bara klär på sig. Till och med vantar och mössa åker på utan tusentals tårar och tandgnissel. Inte heller upprepar du förklaringar till varför vi undviker kasta mat på golvet, eller att andra medpassagerare tycker det kan vara påfrestande om du skriker hela resan och det faktum att man låter bli att äta sand är inte heller aktuellt att diskutera. Små barn kräver upprepningar på små saker. Pyttesmå strumpor som envist snurrar sig, men ändå måste bäras. Pytteliten makaron som ingen orkar, men som rimligtvis borde ha utrymme att göra övriga sju makaroner sällskap i magen. Minimal knapp som spänner trots den bara är för utsmyckning och inte fyller någon särskild funktion. Förkrympt tandborste med pluttig tandkrämsprick som inte syns med blotta ögat men tydligen ändå är så stark i smaken att halva grannskapet hör det. Varje morgon och varje kväll. Likt en galen tupp som inte ens hönorna tycker är charmig längre.

När barn fyllt äldre och kraven växt sig stora.

Jackan de frivilligt tar på sig kostar ungefär vad tre av mina jackor sammanslaget kostar. Vantarnas och mössans värde borde bjuda på guldtråd i sömmarna, har letat- finns ej, helt vanlig björntråd. De kastar inte maten på golvet, men petar den åt sidan- proklamerar deras mättnad som varar dryga tjugotvå minuter innan man hör att kylskåpet öppnas i jakt på något som tilltalar deras kräsna smaklökar. De skriker inte på bussen, därför de helst inte vill åka den, familjetaxin som är en förälders extraknäck går varm och musiken dunkar i takt med en stressad puls hos föraren. Stora barn äter inte frivilligt sand- kanske därför de inte hänger på lekan längre, eller för att även de sett, och uppfattat, en katt lägga en kabel där. Stora barn kräver upprepningar på stora saker. Ett evigt idisslande om betydelsen av skolgång och att kunskap är makt- därför läs läxorna, deras rättigheter men lika viktigt även deras skyldigheter (som ofta tycks vara en parentes)- därför hjälps man åt och respekterar andra, känslan av att krossa glastak- därför att allting är möjligt när man väljer sitt fokus och litar på sin egen kraft och vilja.

Dessa eviga ”vaffödå” har blivit ”varför inte”. Ett utslaget glas mjölk har blivit ett glas med möglig sörja som glömts bort på någons rum. Diskussioner om läggtid håller på att transformeras till diskussioner om hur länge man får vara ute med vänner. Uttjatade barnfilmer som visas på helgen har blivit tjat om en ny serie som släppts och därför planeras ockupera Netflix 24/7.

Nog är allt problemen av olika karaktär, påfrestande och utmanande på sina olika sätt. Som förälder testas man, provoceras, utvecklas, stimuleras, älskas man. Precis som barnen förändras gör ju även vi det som föräldrar. Dina problem blir mina problem som vi löser tillsammans. Hand i hand från liten till stor.

Små barn, små problem- Stora barn, stora problem.

Eller alternativet,

Små barn, orädd utveckling- Stora barn, oändlig utveckling.

 

 

 

Superwoman.

Rum i korridor till subventionerat pris enligt landstingets taxa. Gemensam dusch och tv-rum. Frukost, lunch och middag ingår i hyran. Välkommen till BB, föreningen för dig som studerar till förälder.

Två sängar på hjul. En barnbalja på hjul. Två skära bebisar. En blek mamma. En blek pappa. Vakuum.

Jag balanserade mitt i sängen på vita- och blårandiga lakan med ett barn på varje arm. Ännu ett tappert försök till att dubbelamma. Vinterblek mage vars skinn var tänjt som aldrig förr låg i prydliga rader på tvären och påminde mig starkt om Bidendum, mer känd som Michelingubben. Brösten som ökat i storlek och förändrat sin form de senaste månaderna hängde ut under tröjan, ömmande av mjölkproduktion och bebishunger. Över mjukisbyxornas linning tittade de praktiska trosorna fram- formgivna av minst en meter bomullstyg i hudfärgad beige nyans, sådana som sväljer både maxibindan och rumpan som numer få erkänna sig besegrad och kasat ner över baksida lår. Svetten lackade i pannan, rann längst ryggen och lämnade inbillad doft i det trånga rummet.

In stiger en läkare tillsammans med ett helt gäng studenter. Med två barn i famnen som kräset lekte med lunchen var det omöjligt för mig att täcka över den kropp jag inte längre kunde identifiera som min. Blottad satt jag där under tiden läkaren högljutt skildrade min journal och studenterna lyssnade mer eller mindre uppmärksamt. Någon gäspade. Någon tittade ogenerat. Någon ställde frågor. Någon log. Hon avslutade ronden med en kommentar som jag, först efter att samlingen lämnat, förstod. ”Lycka till nu, Superwoman”.

Sen kom jag på det. Skrynklig, ovanför brösten och genomsvettig av hormonell obalans, hade min tröja lagt sig tillrätta. En kornblå T-shirt med det gul- och röda Supermannen märket.

När de lämnat miniatyrrummet började jag gråta. Jag gjorde det mycket den första tiden. Jag grät av lycka. Jag grät av utmattning. Jag grät av glädje. Jag grät av enslighet. Jag grät av barn som växte för fort. Jag grät av min egen underdimensionerade garderob- rättare sagt, själva innehållet i den. Jag grät ensam, i sällskap, ute, inne. För alla som frågade hur jag mådde- för alla som inte frågade hur jag mådde. Livet handlade om att få två bebisar att somna samtidigt, vakna samtidigt, äta samtidigt. Kräks och läckande blöjor. Storsyskon som behövde tid, engagemang och bekräftelse. Praktiska lösningar om hur man bäst tröstade två barn som grät samtidigt. Hur man snabbast klädde på två barn som inte ville vänta på någon annan. Hur man matade dubbelt, nattade dubbelt, bar dubbelt.

Aldrig förr hade jag behövt leta efter lekplatser som tvunget behövde vara inhägnade. De var två. Jag var en. Alltid sprang de åt olika håll. Matematik och procentuell problemlösning användes flitigt för att kvickt räkna ut vilket barn som sprang mot flest faror- det fick man hämta först. Jag kunde glömma ”Babyrytmik” som hölls i en kyrka inredd i klassisk nygotisk stil från sent 1800-tal. Stentrappor, ojämnt stengolv, lockade och pockade på nyfikna barn. De var två. Jag var en. Omöjligt att skydda ömtåliga barn om båda föll samtidigt. Även långdragna cafébesök uteblev, oftast saknades barnstolar och tvillingvagnen var sällan ett uppskattat inslag bland inventarierna.

Någonstans längst vägen förändrades spiralen. Jag slutade gråta. Jag blev trygg. Jag räckte till. Även till fyra barn. Jag mer än överlevde dagen. Jag började leva igen.Jag gav mig själv tid till att återhämta min kropp som varit till låns och nu behövde samma omtanke som de barn den burit och skyddat. Styrkan infann sig. Hållningen blev åter rak och med den orkade jag även hålla huvudet högt. Jag hade tagit tillbaka kontrollen över min vardag. Rutiner skapades med plats åt alla och stabilitet infann sig. Lugn. Säker. Harmonisk.

Mamma till fyra. Stark och stolt. En riktig Superwoman- precis som Du.