Pommes under parasoll.

En pommes. Ett parasoll.

Du. Jag.

Alla runt oss.

Blå himmel. Enstaka moln seglar förbi högt ovanför. Vi ligger huller om buller på mjuka dynor utslängda på grönt gräs som fått för mycket gödning i år och därför är så högt att vi knapps syns. Detta trots slitsam klippning tidigare i veckan. Tänk om mitt hår kunde växa i samma rasande fart så man sluppit se ut som en ofriserad pudel när hårsnodden glömts på hallmöbeln.

Det gula parasollet fladdrar lite lätt i obefintlig vind, vilket händer sällan eller aldrig i vårt södra landskap- men den som säger att Skåne är platt har inte cyklat i Brösarpsbackarna en stekhet dag. Hungrig.

Barnet, det yngsta, ligger bredvid och knaprar trött på pommes, köpta på vägen från ett ställe till detta, därför planeringen som ändå inte fanns gick i stöpet och knorrande magar behövde mat för fortsatt fred mellan alla i familjen. Och plötsligt, där mellan hennes tysta tuggande kom det tillbaka. Glädjen över allt jag har och dit jag tagit mig, orken för att fortsatta driva på framåt, lusten till kreativitet och energin som jag en tid saknat.

Samma nyfunna energi som visserligen tog slut, förhoppningsvis tillfälligt, efter plågsam ögonbryns-noppning under kvällen. Detta moment är och kommer troligtvis alltid att vara, något som gör mig helt förtvivlad av obehagskänslor.

Att vara förälder är massvis med kärlek kryddat med stunder fulla av otillräcklighet och otacksamhet. Det är etthundratusenfemhundrafyrtionio teckningar fulla av hjärta dig och puss vid varje hämtning på dagis. Men ditvägen tidigare på dagen är inte alltid helt friktionsfri. Det är roliga meddelanden och söta gif´s på Messenger uppblandat med korthuggna svar vid besvikelsen då man behövt säga nej, ställa krav eller sätta gränser. Det är upp och ner, ris och ros, bra eller anus. Allt i ett virrvarr som snurrar i 190.

När det av olika anledningar dränerat hela mig finns inget över till det lilla extra. Man överlever dagen på andras villkor och själv är man i standby.

Denna sinnesstämning yttrar sig på alla möjliga sätt. Det är nya kläder som spårlöst smugglas in innanför garderobsdörrar trots att de för mannen är lika uppenbara som Trumps överkamning. Det är tre kakor på lunchen till den vita mackan på Subway eftersom alla vet att socker ger fluffig tröst. Det är latmasken som beslutar bussfärd den sista biten till jobb samtidigt som man håller tummarna för att ingen kollega ska avslöja ens bekväma resa. Det är dåligt målande tånaglar, det är ny frisyr som ändå sätts upp i samma knut som alla andra dagar tidigare, det är gympadojjor 24/7.

Men nu bubblar det. Liksom spritter inombords. Hade det inte varit för ansiktsmasken, vilken får mig att påminna om Hannibal Lector, som stelnat efter för lång brukstid, hade jag suttit här med ett fånigt leende. Som dessutom sett än mer obehagligt ut än min Dr Kannibal utstyrsel.

Ikväll blev det, trots fullspäckad dag, hembakad rabarberpaj, nymålade tånaglar och imorgon får det återigen bli lite klack under sulan.

 

En sol. Ett barn. En parasoll. En pommes.

Mer krävdes inte.

Jag är hel.

 

Små barn VS Stora barn.

Små barn, små problem- Stora barn, stora problem.

När barn fyller äldre och små krav växer sig större.

Alla säger jämt små barn, små problem- stora barn, stora problem. Men ingen går direkt in på hur det karaktäriserar sig. Men skillnaderna är tydliga. Det är ju knappast så att man behöver tjata på ett stort barn om varför det är viktigt att ha jacka på sig när det är kallt ute. De bara klär på sig. Till och med vantar och mössa åker på utan tusentals tårar och tandgnissel. Inte heller upprepar du förklaringar till varför vi undviker kasta mat på golvet, eller att andra medpassagerare tycker det kan vara påfrestande om du skriker hela resan och det faktum att man låter bli att äta sand är inte heller aktuellt att diskutera. Små barn kräver upprepningar på små saker. Pyttesmå strumpor som envist snurrar sig, men ändå måste bäras. Pytteliten makaron som ingen orkar, men som rimligtvis borde ha utrymme att göra övriga sju makaroner sällskap i magen. Minimal knapp som spänner trots den bara är för utsmyckning och inte fyller någon särskild funktion. Förkrympt tandborste med pluttig tandkrämsprick som inte syns med blotta ögat men tydligen ändå är så stark i smaken att halva grannskapet hör det. Varje morgon och varje kväll. Likt en galen tupp som inte ens hönorna tycker är charmig längre.

När barn fyllt äldre och kraven växt sig stora.

Jackan de frivilligt tar på sig kostar ungefär vad tre av mina jackor sammanslaget kostar. Vantarnas och mössans värde borde bjuda på guldtråd i sömmarna, har letat- finns ej, helt vanlig björntråd. De kastar inte maten på golvet, men petar den åt sidan- proklamerar deras mättnad som varar dryga tjugotvå minuter innan man hör att kylskåpet öppnas i jakt på något som tilltalar deras kräsna smaklökar. De skriker inte på bussen, därför de helst inte vill åka den, familjetaxin som är en förälders extraknäck går varm och musiken dunkar i takt med en stressad puls hos föraren. Stora barn äter inte frivilligt sand- kanske därför de inte hänger på lekan längre, eller för att även de sett, och uppfattat, en katt lägga en kabel där. Stora barn kräver upprepningar på stora saker. Ett evigt idisslande om betydelsen av skolgång och att kunskap är makt- därför läs läxorna, deras rättigheter men lika viktigt även deras skyldigheter (som ofta tycks vara en parentes)- därför hjälps man åt och respekterar andra, känslan av att krossa glastak- därför att allting är möjligt när man väljer sitt fokus och litar på sin egen kraft och vilja.

Dessa eviga ”vaffödå” har blivit ”varför inte”. Ett utslaget glas mjölk har blivit ett glas med möglig sörja som glömts bort på någons rum. Diskussioner om läggtid håller på att transformeras till diskussioner om hur länge man får vara ute med vänner. Uttjatade barnfilmer som visas på helgen har blivit tjat om en ny serie som släppts och därför planeras ockupera Netflix 24/7.

Nog är allt problemen av olika karaktär, påfrestande och utmanande på sina olika sätt. Som förälder testas man, provoceras, utvecklas, stimuleras, älskas man. Precis som barnen förändras gör ju även vi det som föräldrar. Dina problem blir mina problem som vi löser tillsammans. Hand i hand från liten till stor.

Små barn, små problem- Stora barn, stora problem.

Eller alternativet,

Små barn, orädd utveckling- Stora barn, oändlig utveckling.

 

 

 

Superwoman.

Rum i korridor till subventionerat pris enligt landstingets taxa. Gemensam dusch och tv-rum. Frukost, lunch och middag ingår i hyran. Välkommen till BB, föreningen för dig som studerar till förälder.

Två sängar på hjul. En barnbalja på hjul. Två skära bebisar. En blek mamma. En blek pappa. Vakuum.

Jag balanserade mitt i sängen på vita- och blårandiga lakan med ett barn på varje arm. Ännu ett tappert försök till att dubbelamma. Vinterblek mage vars skinn var tänjt som aldrig förr låg i prydliga rader på tvären och påminde mig starkt om Bidendum, mer känd som Michelingubben. Brösten som ökat i storlek och förändrat sin form de senaste månaderna hängde ut under tröjan, ömmande av mjölkproduktion och bebishunger. Över mjukisbyxornas linning tittade de praktiska trosorna fram- formgivna av minst en meter bomullstyg i hudfärgad beige nyans, sådana som sväljer både maxibindan och rumpan som numer få erkänna sig besegrad och kasat ner över baksida lår. Svetten lackade i pannan, rann längst ryggen och lämnade inbillad doft i det trånga rummet.

In stiger en läkare tillsammans med ett helt gäng studenter. Med två barn i famnen som kräset lekte med lunchen var det omöjligt för mig att täcka över den kropp jag inte längre kunde identifiera som min. Blottad satt jag där under tiden läkaren högljutt skildrade min journal och studenterna lyssnade mer eller mindre uppmärksamt. Någon gäspade. Någon tittade ogenerat. Någon ställde frågor. Någon log. Hon avslutade ronden med en kommentar som jag, först efter att samlingen lämnat, förstod. ”Lycka till nu, Superwoman”.

Sen kom jag på det. Skrynklig, ovanför brösten och genomsvettig av hormonell obalans, hade min tröja lagt sig tillrätta. En kornblå T-shirt med det gul- och röda Supermannen märket.

När de lämnat miniatyrrummet började jag gråta. Jag gjorde det mycket den första tiden. Jag grät av lycka. Jag grät av utmattning. Jag grät av glädje. Jag grät av enslighet. Jag grät av barn som växte för fort. Jag grät av min egen underdimensionerade garderob- rättare sagt, själva innehållet i den. Jag grät ensam, i sällskap, ute, inne. För alla som frågade hur jag mådde- för alla som inte frågade hur jag mådde. Livet handlade om att få två bebisar att somna samtidigt, vakna samtidigt, äta samtidigt. Kräks och läckande blöjor. Storsyskon som behövde tid, engagemang och bekräftelse. Praktiska lösningar om hur man bäst tröstade två barn som grät samtidigt. Hur man snabbast klädde på två barn som inte ville vänta på någon annan. Hur man matade dubbelt, nattade dubbelt, bar dubbelt.

Aldrig förr hade jag behövt leta efter lekplatser som tvunget behövde vara inhägnade. De var två. Jag var en. Alltid sprang de åt olika håll. Matematik och procentuell problemlösning användes flitigt för att kvickt räkna ut vilket barn som sprang mot flest faror- det fick man hämta först. Jag kunde glömma ”Babyrytmik” som hölls i en kyrka inredd i klassisk nygotisk stil från sent 1800-tal. Stentrappor, ojämnt stengolv, lockade och pockade på nyfikna barn. De var två. Jag var en. Omöjligt att skydda ömtåliga barn om båda föll samtidigt. Även långdragna cafébesök uteblev, oftast saknades barnstolar och tvillingvagnen var sällan ett uppskattat inslag bland inventarierna.

Någonstans längst vägen förändrades spiralen. Jag slutade gråta. Jag blev trygg. Jag räckte till. Även till fyra barn. Jag mer än överlevde dagen. Jag började leva igen.Jag gav mig själv tid till att återhämta min kropp som varit till låns och nu behövde samma omtanke som de barn den burit och skyddat. Styrkan infann sig. Hållningen blev åter rak och med den orkade jag även hålla huvudet högt. Jag hade tagit tillbaka kontrollen över min vardag. Rutiner skapades med plats åt alla och stabilitet infann sig. Lugn. Säker. Harmonisk.

Mamma till fyra. Stark och stolt. En riktig Superwoman- precis som Du.