Höstvägar.

Höstvägar.

Små lummiga skogsstigar som slingrar sig kors och tvärs.

Doften av blöt jord. Regndroppar som stilla faller mot mjuk mark.

Stanna upp och betrakta.

När vet man egentligen om man knatar på rätt stig, om vad som är rätt väg. Vad känner man när man går där. Välbefinnande. Bekräftelse. Harmoni. Framgång. Balans. Trygghet. Troligtvis olika. Därför väljer vi olika vägar att gå. Branta, fulla med oförutsägbara fällor, plana, igenväxta, breda, steniga, mjuka. Min stig vill jag ska innehålla allt. Utom tristess. När jag blir uttråkad, vilket är tufft för min man, då planerar jag flytt, bokar semestrar, vill renovera, köpa ny inredning, möblera om, kollar utbildningar, tjatar om hund, klipper av mig håret, tröstshoppar kläder, och tillslut- när energin tar slut, parkerar jag mig i soffan och tycker livet är innehållslöst och grått. Kollar en komedi, tuggar snask, somnar och vaknar till en ny dag som återigen har mening och glänser av klädsamma färgskiftningar. Så en väg som är lagom stenig, med mjuka partier, men alltid lite lutning och motstånd.

Min väg. Mitt brokiga CV. Mina framgångar och mina misslyckanden.

Oavsett väg så stanna aldrig. Bli inte fast i något destruktivt, bli inte bitter när du kan påverka, titta upp, framåt, målmedvetet. Och när vägarna korsas, när du står vid ditt vägskäl, välj då också din fortsättning baserat på dina drömmar och vad som fyller din kopp. Ditt liv och din lycka är ditt ansvar, stå aldrig still och vänta. Utveckla dig själv, om du inte är nöjd. Byt arbetsplats, om du inte är nöjd. Börja träna, om du inte är nöjd. Flytta, om du inte är nöjd. Bara gör det. Men förstå att inget kommer gratis, det finns inga genvägar, allt har sitt pris.

Vill du ha det- Ta det. Och all lycka längst vägen.

Hösten är redan här. Vilken stig ska du välja.

Doften av blöt jord. Regndroppar som stilla faller mot mjuk mark.

Stanna upp och betrakta. Välj.

 

Tillägnat min Mamma. Därför det aldrig är försent.

Förändring.

Fantastiska förändring. Förbannade förändring. Föreskriven förändring.

Min syn. Din syn. Samsyn.

Det började med dockhuset. Möbler flyttades, nya rum med ny potential skapades, familjen i plast som bodde där fick utstå den ena förändringen efter den andra. Oftast till det bättre, ibland innebar det en försämring. Men alltid med samma idoga målsättning- åstadkomma det bästa möjliga utav de förutsättningar som erbjöds.

Senare, när den fysiska styrkan infann sig, växte projektet ur dockhusets minimala väggar och tog plats på mitt rum. Blommiga väggar blev rosa, ljusblå, tomteröda, vita. Möbler fick byta plats för att några veckor senare släpas tillbaka. Pyntat, avskalat. Städat, stökigt.

Nu, flera år efter att jag lämnat mitt flickrum, har jag hunnit flytta tolv gånger, bytt arbete minst lika många gånger, byter klädstil sju gånger i veckan och frisyren hinner bara växa ut innan den klipps av igen.

Bostaden vi bor i för tillfället är den bästa vi kan hitta efter de krav som ställs just nu, men senast i torsdags fick vardagsrummet en makeover. Som ny i en för mig främmande bransch, försöker jag fortfarande hitta rätt där jag kan utvecklas till en viktig och funktionell resurs. Klädkontot och frisörbesöken kommer alltid finnas kvar som färgglada pärlor bland gråa musslor samtidigt som insidan växer på och försöker fylla ut hudkostymen.

Min man har flyttat med, packat ner och packat upp, adressändrat och inrett efter nya direktiv. Han har blivit väckt på nätterna när jag av stress gnisslat tänder och sprattlat runt i sängen under introduktionstiden på nya arbetsplatser. Han har tålmodigt lyssnat på mina redovisningar och uppsatser när jag studerade, även om han inget egentligen förstått. Och oavsett frisyr och klädval står han alltid vid min sida.

Efter flera år tillsammans, med evig variation och changemang, var hans kommentar till att en liten klocka funnit en ny plats förvånansvärt underhållande;

”Jag gillar inte förändringar.”

Fantastiska förändring. Förbannade förändring. Föreskriven förändring.

Min syn. Din syn. Samsyn.