Framtidens träningstrend- YogaBoogieWoogie.

YogaBoogieWoogie, SpinningSalsa eller TyngdlyftningsTango,

Framtidens träningstrender.

Tystnaden som omringar. Tvingar dig att lyssna in andra deltagares andhämtning och enstaka stön. Ställningar vars komplexitet får höften att hoppa ur led, ryggen att tvinga skoliosen vrida åt andra hållet och fötterna att krampa. Addera då denna ständiga oro över att råka släppa gas som både ljuder och sprider. Nä, yoga är inte för mig. Jag önskar det verkligen då intrycket av denna träningsform är fantastiskt fridfull, starka kroppar som böjs kors och tvärs och avslutas med huvudstående tuppen, loppiga hunden eller surmulen solmorgon.

Flertalet utövare av träning förespråkar styrka. Att lyfta skrot och slänga sig med gummibeklädda vikter. Pumpa pecs och glo på grannens gluteus. Jag tycker denna form av träning är den tråkigaste. Enformig. Att gång på gång räkna 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12. Stopp. Igen. Och igen och igen. Och igen. Till det äntligen är över och jag lämnar i ett ganska irritabelt tillstånd. Ingen endorfinkick här inte. Den enda kick var den jag i smyg ville ge ockupanten av min favoritmaskin.

Gruppträning har för mig många fördelar. Jag kan inte hoppa över en övning utan att tjugofem andra ser att jag latar mig. Ingen vill vara lat- därför hoppar man inte över. Kanske myglar lite i intensitet, men ändå delaktig. Vanligtvis är övningarna i takt till musiken vilket gör att jag kan koppla bort det kroppen utsätts för och bara fokusera på låtvalen. Det finns alltid någon riktigt klämkäck hurtbulle som motiverar och det finns alltid någon svettig nybörjare som får mig att se mina framsteg. Men även här, i alla fall när det kommer till gruppträning med vikter och repetitioner inblandat- lessnar jag snart.

Däremot älskar jag all form av dansträning. Vilket är galet motsägelsefullt med tanke på att allt är 1-&-2, 1-2-3, eller 1-2-3-4-5-6-7-8, ja ni hänger med. Även här räknar man. Om och om igen. Men det bekommer mig inte alls. Plötsligt är det kul att röra på vinterblek Barbamammakropp. Hjärtat slår, kinderna rodnar, basen dunkar, energin kommer. Halleluja.

För att motivera sig till att ta sig ur denna bekväma tillvaro på sofflocket zappandes bland hundratals kanaler som visar likvärdigt skräp måste alternativet vara lockande. Det håller inte i längden om man inte tycker det är kul. Det håller heller inte i längden om man går dit för att andra ska tycka att man är duktig. Du ska enbart gå dit för din egen skull, och därför också välja träningsform efter vad du tycker är kul. Först då är det hållbart.

Det kommer alltid finnas påtryckningar från alla håll, då alla anser att just deras träningsform är den absolut bästa och mest självklara. Skrämmande crossfit-sekten, ballerinaBarbies med dolt nageltrång, bänkpressBabianerna som beter sig därefter eller löparLingonen som rusar vilt i skogen. Ni övertygar inte mig.

YogaBoogieWoogie, SpinningSalsa eller TyngdlyftningsTango,

Framtidens träningstrender.

Kom ihåg var ni såg det först.

Vardagslyx.

Vår vanliga, segdragna vardag.

Med inslag av guldkorn.

 

Vardag.  

Imorgon, måndag. Igen. Det finns lika många måndagar som lördagar under ett år. Ändå är känslan en annan. Att det finns oändligt med måndagar och alldeles för få lördagar. Det är som om alla generöst strösslat med exklusivt VardagsSnabbväxandeFrön och resultatet har blivit ett överflöd av måndagsgrödor som växer sig större och fler. Ett ogräs som sprider sig likt ett ogenomträngligt björnbärssnår. Den taggiga sorten. Såklart. Jag vet att det bara är att bita ihop. Att ta sig över berget av vardagen- måndag, tisdag, onsdag och torsdag, hinna skymta efterlängtade fredagskvällen just som du slänger dig utför bergets topp, lycksalig passera lördagen snabbare än vinden och åter landa på marken just som klockan slår söndag. Bävan inför nästa berg som tornar upp sig framför dina fötter, sköljer över dig med samma kyla som årets första dopp. Och andra och tredje med. Okej, lika kyligt som alla dopp under hela året eftersom temperaturen envist håller sig under 24 grader.

Vardagslyx.  

Det är drömlika avsatser längs bergväggen. Mjuka grästuvor att sitta på under resan uppför, det är vindskydd, regnskydd, välförankrade linor som fångar dig i fallet varje morgon alarmet tjuter. Det är glädjeämnen som gör att man mäktar med stigningen. Klingande skratt på förmiddagsfikat, en trevlig biljettkontrollant på tåget, en middag ute på stan, ett upplyftande sms från en vän du saknar, en välbehövlig sovmorgon, en stärkande kram, härligt kli på ryggen.  

Förbli frikostig med den, vardagslyxen, mot dig själv, din familj och dina vänner, alla har behov av den, alla mår bra av den- alla behöver den i någon form för att klara av sitt berg av annars väldigt grå alldag. Var en fluffig grästuva på någon annans vardagsberg och förgyll deras resa. Stöd, uppskattning, tacksamhet, se, lyssna, känn. Att ge när du kan och få tillbaka när du behöver.  

Vänskap mitt i vardagen. 

Mina vänner är mina grästuvor, och jag deras. Somliga träffar jag ofta, en del ibland och någon enstaka väldigt sällan. Men oavsett tid som passerar och avstånd som separerar finns vi alltid för varandra. I vått och torrt. Till månen och tillbaka. Mitt nätverk har utökats från en till flera, men när det kommer till kritan- när livet inneburit svåra perioder, har det visat sig vara den samlade kraften och inte ett stort antal som räknats. Tillsammans starka. I sällskap blir många grästuvor en vacker trädgård och berget blir då något som lockar.

Vår vanliga, segdragna vardag.

Med inslag av guldkorn.

 

 

Tonårstrubbel.

Till Dig vill jag säga-

Don´t grow up, it´s a trap!

När man är ung har man bråttom att växa upp och bli vuxen. När man är vuxen har man bråttom till allt eftersom man oftast är försenad.

Jag tittar på Dig nu och försöker minnas min egen tonårstid. Vilken såklart känns oerhört avlägsen, men långtifrån glömd. Man sov större delen av dygnet, eller framtill att pappa kom dundrande med dammsugaren följt av ett tvivelaktigt skådespeleri om att han inte förstod att det störde. Man slet sig endast från Ricki Lake, dåtidens utmanare till dagens alla trollbindande serier, när bästisen kallade dig lat och blivande tjockis, för att hänga med på ännu ett tråkigt träningspass.

Det var fullständig kaos på insidan och ständig ångest över utsidan. Det var oron över att inte räcka till, att åter hamna utanför, önskan om att få höra till, om att vara omtyckt, första kärleken, stressen över att prestera i en klass full av vad som då upplevdes vara rena genier. Känslan av att avsky sin spegelbild, acne, tandställningen som på skoj kallades rälsen- det var aldrig roligt, långt hår, kort hår, brunt hår, svart hår, orange/gult/vitt hår. Skiftande klädstil från hängande manchesterbyxor till supertajta tights. Så vilse. Så fel.

Någonstans i detta kaos gjorde jag mitt första aktiva val i att ta mig från något destruktivt. En längre tids tärande skolgång fick ett slut när jag tog min ryggsäck till en ny skola. En nystart. Staden jag bodde i var trots allt liten och djungeltelegrafen utbredd. Minns för alltid den dag då Blomman på nya skolan gick fram och berättade att han kände till ryktet om den förloraren jag var på förra skolan, utsattheten som brände i min kropp. Men också den tacksamhet jag senare alltid känt när det stannade där. Mellan oss. Den låga som tidigare gjort ont slocknade och en ny eld började brinna. Min egen.

När jag tittar på Dig ser jag en helt annan tjej än den jag var. Du är trygg, har skinn på näsan och låter ingen trampa på dig. Du har starka åsikter, stark vilja och kämpaglöd. Samtidigt så mjuk. Du har aldrig förändrat dig för någon. Alltid gått din egen väg.

Jag är glad över att du fortfarande vill umgås med mig och din familj, jag är glad över att få vara delaktig, jag är glad över allt du berättar, skildrar och diskuterar.

Du ska kartlägga din egen resa i världen och jag står kvar här bredvid. Som stöd, som skydd- när du behöver och önskar. Ha inte för bråttom iväg, njut av att få maten serverad, kläderna tvättade, pengar på kontot och huset fullt av syskon som idealiserar dig.

Vuxenlivet kommer inom sinom tid, med ansvar, med krav, med mer nytta och mindre nöje.

Don´t grow up, it´s a trap!

Liv & Lust

Krav, ansvar, längtan, drömmar, önskningar, utmattning, glädje, stress, otillräcklighet, behov, återhämtning, plikter.

En storm av känslor som styr över mina vardagliga beslut och val. Signaler mellan uttröttade synapser som kämpar tillsammans med dess kropp för att räcka till.

En dag i taget. Ett steg i taget. Ett andetag i taget.

Framåt.

 

Livet:

Kretsar runt barnens intresse och välbefinnande. En tonåring som fortfarande vill dela med sig av sina tankar och upplevelser. Tillit och ett öppet sinne. En son som inte är stor men inte heller liten, som ena dagen vill känna ansvar och andra dagen bli omhändertagen. Två tjejer i storlek 116 som varenda dag kämpar hårt med att frigöra sig från oss och bli självständiga. Det är ett ständigt ifrågasättande av regler och gränser. Små steg utanför ramen som rymmer värderingar och normer. Det är okej. Det är inte okej. Varför. Varför. Varför. Kläder och ting som passade fint igår är idag för små, för korta, för trånga, tråkigt, fel, nej, absolut inte. Tvära kast mellan skratt och gråt och en lugn harmonisk stund har jag inte känt av på länge.

Känslosvall mellan delad glädje över barnens framgångar och det tuffare som stöttning och uppmuntran genom barnens motgångar.

En balanserad kost gnager ständigt på samvetet. Sockerfritt, ekologiskt, perfekt planerad utifrån proteiner och kolhydrater. Vitaminrikt och färgglatt. Inget hel-, halv-, eller kvartsfabrikat. Odlat i egna lådor i kolonilotten som bytt ägare bara för att ge barnen bättre kost.

Jag jobbar heltid. Har alltid gjort. Nej förresten, det fanns en ju en tid då jag pluggade och glamoröst pendlade mellan 80-110 procent, men då fylldes resterande av dygnets få timmar med skolarbete. Med andra ord, mina barn spenderar en hel del tid i kommunens nedgångna lokaler.

Dammråttor i olika kaliber ska jagas och förgöras, badrum ska skrubbas av den klena med hjälp av MrMuscle och kläder ska rengöras efter Vanish alla regler- gnuggas på blåbärsfläck, läggas i blöt i balja eller bara rakt in i maskinen- för perfekt resultat.

Kvällar och helger fylls med skolmöten, träningar- egna och andras, matcher, barnkalas, extraknäck som taxiförare så barnen kan hinna till kompisen, leklandet eller bion i tid.

 

Lusten:

Den som brinner långt in. Den som sipprar ut när ingen kräver. Längtan om utveckling. Drömmar om upplevelser. Lyckan över att få utrymme att skapa. Spela musik. Måla. Rita. Det som bara är mitt. Som jag väjer att bära inom mig för en tröstande känsla av välbehag när utmaningarna blir för många, eller som jag väljer att dela med familjen och vänner. Det som får tårarna att torka, skrattet att bubbla och det som alstrar energi. Det man girigt vill ha mer av men som livet begränsar.

Livslust:

Jämvikt. Där livet och lusten båda ryms. Där man tar sig igenom utmaningar och i slutändan känner sig stärkt. Där det positiva väger tyngre än det negativa. Där leken och glädjen är större än arbetet för att nå dit. Där ansvar och frihet, glädje och sorg, utmattning och återhämtning alltid kommer kampera sida vid sida. Där jag tillåter mig att kapitulera och känna mig besegrad inför all perfektion jag inte kan leva upp till och istället väljer att se det jag gör bra. Där jag, trots samvetskval, stress och ständig känsla av otillräcklighet, släpper ner garden och försvaret mot den störste kritikern av dem alla, mig själv, och finner balansen.

Livet och Lusten. En dag i taget. Ett steg i taget. Ett andetag i taget.

Framåt.

Livslust.