Sommarlov.

I soliga dagar, i regniga dagar, i vinst och i förlust. I medvind och i motvind. Med eller utan roomservice.

Sommarlov tillsammans.

Två veckor drev jag hotellet som ligger centralt i korsningen i byn där jag bor. Utan andra anställda fick jag tjänstgöra på alla positioner. Välkomstkommittén, backofficestaff, kökstjänst med alltifrån beredning till tillagning som dukning och diskning. Städning och tvätt sköttes parallellt med servering i loungen under kvällstimmarna. Jag hann även med några timmar som privatchaufför. Under två veckor andas jag nu ut på mitt ordinarie arbete, det jag faktiskt får betalt för, och min man tar över driften för vår hotellverksamhet.

För det är så det känns. Somliga dagar. Eller i stundens hetta. När man försöker göra det lätt genom generös roomservice på sofflocket så barnen långsamt kan tugga i sig dagens viktigaste mål samtidigt som de får ta del av sommarens morgonTV som i år handlar om demokrati. Men likt diktaturer pekar de med hela handen om mackan är rullad på fel håll, om pannkakan inte är tillräckligt kall, om sugröret har fel färg och därför inte går att dricka med eller något annat en yngre människovarelse kan komma på inte passa deras tycke och smak.

Eftersom jag själv blivit curlad och därför är ganska lat gör jag inte om mitt arbete då det för mig är sak samma oavsett om mackan så skulle varit korsvikt, pannkakan 34 eller 27 grader, och oavsett sugrörets kulör har drycken samma färg och märkligt nog även samma smak. Tillslut äter ju barnen, vilket både jag och troligtvis även de visste redan från första början, även om min egen frukost för tillfället fick en sur smak.

Man handlar som aldrig förr, alla vet ju att barn växer minst en decimeter under sommarmånaderna, vilket rimligtvis borde röra sig om all mat de förtär, all glass de konsumerar under solens heta strålar och alla bad som lyckligtvis inte har en så pass hög temperatur att de riskerar att krympa.

Barnen är utan snorelvor, inget ont i knä efter hård och intensiv träning en lång säsong, ljumskarna får vila från sträckningar och gyllenbruna simmar de runt likt Ariels undervattensfamilj. Själv maxar man stegräknaren och inser att inga skor är bekväma om de samtidigt också är svala. Ens egna hudton går mer åt randig polkagris därför mjuka hudveck lägger sig och skuggar en tidigare stram hudkostym men också för att barn, väl insmorda i faktor 50+ klättrar, klänger och smetar av på den egna nakna huden lätt baddat i en betydligt skadligare faktor.

Tvättmaskinen kommer snart att kräkas ut ett sandslott toppat med krossade snäckor som legat i en liten ficka man missat att tömma på innehåll. Jag tror att vi snart släpat in så mycket sand från stranden att vi enkelt kunde byggt och fyllt en sandlåda på balkongen. Tvivlar på att butiken nedanför uppskattat dagliga orkaner sand som i vilda lekar tappats ut över räcket. Så vi låter den idén passera, även denna sommar.

Men trots slitsam tjänstgöring och nonstop fläng i äkta Duracell-anda, är ledighet tillsammans det bästa. Vi är trots allt privilegierade med hälsa, mat på bordet och varandra. Vi är alla friska om än skavanker som skaver, vi får alla bli mätta alla dagar- något som inte är självklart för många, en orättvisa utan dess like. Men framförallt har vi varandra.

 I soliga dagar, i regniga dagar, i vinst och i förlust. I medvind och i motvind. Med eller utan roomservice.

Med sand i ögonen, smulor i sängen, skrapade knän och smutsiga fötter.

Sommarlov tillsammans.

Sök och du skall finna.

Fisk, Fågel eller Mittemellan.

För att vara säker på att jag hinner få smaka mina favoritgodisar, en av alla glassar, en kaka eller något annat som vi i vår familj kan betrakta som exklusivt har jag systematiskt börjat gömma det. När fem av sex inhalerar lördagsgodiset omedelbart det ställs fram, eller när glassarna går som smör i solsken, när kakorna knappt hinner svalna innan de bara är ett spår av smulor, då måste man vara uppfinningsrik.

Så i smyg har jag nu skaffat gömställen i frysen, skåpen, kylen och i väskan. Dock, har jag upptäckt, att övriga familjemedlemmar har ett sjätte sinne för att finna mina gömmor, som jag dessutom har en dålig ovana att själv glömma bort, så därför måste de med jämna mellanrum förnyas- inte familjemedlemmarna, utan gömmorna såklart!

Eftersom äpplet inte faller långt ifrån trädet har mina yngsta anammat det här med att gömma saker. De gömmer sina saker, varandras saker, mina saker, syskons saker, de gömmer varandra och sig själva. Ingenting ligger längre på rätt ställe och det är plötsligt ännu svårare att passa en tid. Först måste man hitta barnen, sen kläderna, sedan barnen, därpå skorna, senare barnen, efteråt sin mobil, igen jakt efter barnen, därnäst mössorna, därefter barnen, söka efter sin väska och slutligen barnen igen. De hittas i badkaret, under sängar, bakom fåtöljen, under köksbord, under soffbord, i en garderob, i ett köksskåp, bakom dörrar, under filtar, i sängarna, i duschen, i ett jättelitet tält.

Aldrig någonsin har de varit så tysta som när de gömmer sig. Inte ens när de sover för då kan man i alla fall ana en andhämtning. Känslan, när man redan är sen, och barnen inte förstår konsekvensen av en hysterisk förälder som kryper runt på golvet med svettpärlor i pannan, galande efter att de måste komma fram för tåget lämnar perrongen oavsett om mamma är med eller inte. Total tystnad.

Att jag glömmer bort en gömd chokladkaka är väl inte så illa, men inte kan jag glömma bort ett barn. Hur tyst det än må vara.

Jag fortsätter gömma och hoppas ingen hittar. Jag fortsätter leta och hoppas jag snabbare hittar.

Fisk, Fågel eller Mittemellan.