Höstvägar.

Höstvägar.

Små lummiga skogsstigar som slingrar sig kors och tvärs.

Doften av blöt jord. Regndroppar som stilla faller mot mjuk mark.

Stanna upp och betrakta.

När vet man egentligen om man knatar på rätt stig, om vad som är rätt väg. Vad känner man när man går där. Välbefinnande. Bekräftelse. Harmoni. Framgång. Balans. Trygghet. Troligtvis olika. Därför väljer vi olika vägar att gå. Branta, fulla med oförutsägbara fällor, plana, igenväxta, breda, steniga, mjuka. Min stig vill jag ska innehålla allt. Utom tristess. När jag blir uttråkad, vilket är tufft för min man, då planerar jag flytt, bokar semestrar, vill renovera, köpa ny inredning, möblera om, kollar utbildningar, tjatar om hund, klipper av mig håret, tröstshoppar kläder, och tillslut- när energin tar slut, parkerar jag mig i soffan och tycker livet är innehållslöst och grått. Kollar en komedi, tuggar snask, somnar och vaknar till en ny dag som återigen har mening och glänser av klädsamma färgskiftningar. Så en väg som är lagom stenig, med mjuka partier, men alltid lite lutning och motstånd.

Min väg. Mitt brokiga CV. Mina framgångar och mina misslyckanden.

Oavsett väg så stanna aldrig. Bli inte fast i något destruktivt, bli inte bitter när du kan påverka, titta upp, framåt, målmedvetet. Och när vägarna korsas, när du står vid ditt vägskäl, välj då också din fortsättning baserat på dina drömmar och vad som fyller din kopp. Ditt liv och din lycka är ditt ansvar, stå aldrig still och vänta. Utveckla dig själv, om du inte är nöjd. Byt arbetsplats, om du inte är nöjd. Börja träna, om du inte är nöjd. Flytta, om du inte är nöjd. Bara gör det. Men förstå att inget kommer gratis, det finns inga genvägar, allt har sitt pris.

Vill du ha det- Ta det. Och all lycka längst vägen.

Hösten är redan här. Vilken stig ska du välja.

Doften av blöt jord. Regndroppar som stilla faller mot mjuk mark.

Stanna upp och betrakta. Välj.

 

Tillägnat min Mamma. Därför det aldrig är försent.

Sommarcellulit

VVS

Våga Visa Sommarcellulit.

Vintern fick ett abrupt slut och våren hann väl stressa förbi i dryga fyrtionio timmar innan sommaren fullständigt tog över.

Bilder på nymålade tånaglar nergrävda i sandstrand, glass som smälter i gassande solsken och fräkniga barn med skrapade knän som döljs under Disneyfigurer cirkulerar. Torgen fylls av färgsprakande vitaminbomber som säljs till högre pris än motsvarande på ICA, uteserveringarna dignar av bubbelberusade AW-peeps som knäppt upp alltför propra klädslar och plötsligt vill ingen gå hem till den soffa man spenderat den större delen av tiden på de senaste sju månaderna.

Precis som tidigare år börjar mannen tjata om villa med tillhörande prunkande trädgård- gärna med pool och härligt träddäck, en husvagn att dra runt på till landets alla Böda och självklart även gliringar om en cabbe. Så köper han en lott eller två därför ”plötsligt händer det” och faktiskt, oddsen att han vinner är betydligt högre än att jag vill ha villa eller mardrömmen aslitet kom-ihåg-att-tömma-bajset-hus på två hjul. En cabbe vill väl alla ha, eller? Så ja på den.

Men sommaren är mer än bara solmogna jordgubbar, rosé och ljuva briser. Det är också ågren över en sommarform som även detta år missade att leva upp till förväntningarna om #beach18, det är blekvita ben som i bästa fall tar en mer grisskär nyans lagom till att hösten gör sig påmind. Det är bikini som ger nackspärr efter flera timmar av sylvasst snöre knutet hårt för att hålla schack i bröst modell äldre. Det är badringar som snarare tynger ner än att hålla en flytande alternativt den klassiska badbollen som homosapiens med kromosomuppsättning XY bär runt på efter att ha skakat av sig ungdomens sexpack. Det är sandslott, sand i trosorna, sand på golvet i hela lägenheten, sand i barnens hår och slutligen även sandkorn i min säng. Och dessa jäkla mygg. Var kommer de ifrån?

I år har jag gett mig själv ett löfte, som jag verkligen tänker hålla- att inte bry mig. Det är nog nu. Jag ska välja de goda bitarna och sluta fokusera på det som är destruktivt. Folk har fullt upp med sina egna komplex och strider att de inte ens lägger märke till mig, så varför ska jag lägga tid på att oroa mig om att de tycker si eller så om min snart trettiofemåriga kropp som brutit runt på fyra fantastiska barn. Nä, vet ni va, nu räcker det. Dags att vända blad. Ta åt mig av det jag säger till mina barn och börja leva som jag lär. Man kommer längst med ett leende ändå.

Därför alla är vackra. Alla är olika. Olika är fint.