Små barn VS Stora barn.

Små barn, små problem- Stora barn, stora problem.

När barn fyller äldre och små krav växer sig större.

Alla säger jämt små barn, små problem- stora barn, stora problem. Men ingen går direkt in på hur det karaktäriserar sig. Men skillnaderna är tydliga. Det är ju knappast så att man behöver tjata på ett stort barn om varför det är viktigt att ha jacka på sig när det är kallt ute. De bara klär på sig. Till och med vantar och mössa åker på utan tusentals tårar och tandgnissel. Inte heller upprepar du förklaringar till varför vi undviker kasta mat på golvet, eller att andra medpassagerare tycker det kan vara påfrestande om du skriker hela resan och det faktum att man låter bli att äta sand är inte heller aktuellt att diskutera. Små barn kräver upprepningar på små saker. Pyttesmå strumpor som envist snurrar sig, men ändå måste bäras. Pytteliten makaron som ingen orkar, men som rimligtvis borde ha utrymme att göra övriga sju makaroner sällskap i magen. Minimal knapp som spänner trots den bara är för utsmyckning och inte fyller någon särskild funktion. Förkrympt tandborste med pluttig tandkrämsprick som inte syns med blotta ögat men tydligen ändå är så stark i smaken att halva grannskapet hör det. Varje morgon och varje kväll. Likt en galen tupp som inte ens hönorna tycker är charmig längre.

När barn fyllt äldre och kraven växt sig stora.

Jackan de frivilligt tar på sig kostar ungefär vad tre av mina jackor sammanslaget kostar. Vantarnas och mössans värde borde bjuda på guldtråd i sömmarna, har letat- finns ej, helt vanlig björntråd. De kastar inte maten på golvet, men petar den åt sidan- proklamerar deras mättnad som varar dryga tjugotvå minuter innan man hör att kylskåpet öppnas i jakt på något som tilltalar deras kräsna smaklökar. De skriker inte på bussen, därför de helst inte vill åka den, familjetaxin som är en förälders extraknäck går varm och musiken dunkar i takt med en stressad puls hos föraren. Stora barn äter inte frivilligt sand- kanske därför de inte hänger på lekan längre, eller för att även de sett, och uppfattat, en katt lägga en kabel där. Stora barn kräver upprepningar på stora saker. Ett evigt idisslande om betydelsen av skolgång och att kunskap är makt- därför läs läxorna, deras rättigheter men lika viktigt även deras skyldigheter (som ofta tycks vara en parentes)- därför hjälps man åt och respekterar andra, känslan av att krossa glastak- därför att allting är möjligt när man väljer sitt fokus och litar på sin egen kraft och vilja.

Dessa eviga ”vaffödå” har blivit ”varför inte”. Ett utslaget glas mjölk har blivit ett glas med möglig sörja som glömts bort på någons rum. Diskussioner om läggtid håller på att transformeras till diskussioner om hur länge man får vara ute med vänner. Uttjatade barnfilmer som visas på helgen har blivit tjat om en ny serie som släppts och därför planeras ockupera Netflix 24/7.

Nog är allt problemen av olika karaktär, påfrestande och utmanande på sina olika sätt. Som förälder testas man, provoceras, utvecklas, stimuleras, älskas man. Precis som barnen förändras gör ju även vi det som föräldrar. Dina problem blir mina problem som vi löser tillsammans. Hand i hand från liten till stor.

Små barn, små problem- Stora barn, stora problem.

Eller alternativet,

Små barn, orädd utveckling- Stora barn, oändlig utveckling.

 

 

 

Vardagslyx.

Vår vanliga, segdragna vardag.

Med inslag av guldkorn.

 

Vardag.  

Imorgon, måndag. Igen. Det finns lika många måndagar som lördagar under ett år. Ändå är känslan en annan. Att det finns oändligt med måndagar och alldeles för få lördagar. Det är som om alla generöst strösslat med exklusivt VardagsSnabbväxandeFrön och resultatet har blivit ett överflöd av måndagsgrödor som växer sig större och fler. Ett ogräs som sprider sig likt ett ogenomträngligt björnbärssnår. Den taggiga sorten. Såklart. Jag vet att det bara är att bita ihop. Att ta sig över berget av vardagen- måndag, tisdag, onsdag och torsdag, hinna skymta efterlängtade fredagskvällen just som du slänger dig utför bergets topp, lycksalig passera lördagen snabbare än vinden och åter landa på marken just som klockan slår söndag. Bävan inför nästa berg som tornar upp sig framför dina fötter, sköljer över dig med samma kyla som årets första dopp. Och andra och tredje med. Okej, lika kyligt som alla dopp under hela året eftersom temperaturen envist håller sig under 24 grader.

Vardagslyx.  

Det är drömlika avsatser längs bergväggen. Mjuka grästuvor att sitta på under resan uppför, det är vindskydd, regnskydd, välförankrade linor som fångar dig i fallet varje morgon alarmet tjuter. Det är glädjeämnen som gör att man mäktar med stigningen. Klingande skratt på förmiddagsfikat, en trevlig biljettkontrollant på tåget, en middag ute på stan, ett upplyftande sms från en vän du saknar, en välbehövlig sovmorgon, en stärkande kram, härligt kli på ryggen.  

Förbli frikostig med den, vardagslyxen, mot dig själv, din familj och dina vänner, alla har behov av den, alla mår bra av den- alla behöver den i någon form för att klara av sitt berg av annars väldigt grå alldag. Var en fluffig grästuva på någon annans vardagsberg och förgyll deras resa. Stöd, uppskattning, tacksamhet, se, lyssna, känn. Att ge när du kan och få tillbaka när du behöver.  

Vänskap mitt i vardagen. 

Mina vänner är mina grästuvor, och jag deras. Somliga träffar jag ofta, en del ibland och någon enstaka väldigt sällan. Men oavsett tid som passerar och avstånd som separerar finns vi alltid för varandra. I vått och torrt. Till månen och tillbaka. Mitt nätverk har utökats från en till flera, men när det kommer till kritan- när livet inneburit svåra perioder, har det visat sig vara den samlade kraften och inte ett stort antal som räknats. Tillsammans starka. I sällskap blir många grästuvor en vacker trädgård och berget blir då något som lockar.

Vår vanliga, segdragna vardag.

Med inslag av guldkorn.

 

 

Åldersnojan.

Ålder, åldras, ålderdom.

Tanken på att jag har ett barn som fyller 14 år om tjugo dagar är svindlande. Det betyder ju att jag hunnit uppnå den ålder som man, när man var lite yngre, fördomsfullt placerade i samma fack som bruna manchesterbyxor, läsglasögon och ständigt köande på ICA.

Talade med en kollega tidigare idag, vi kan kalla oss jämngamla då åren suddas ut ju äldre man blir och gränserna mellan årgångar blir transparenta, om just detta. Vår ålder. I mångas ögon fortfarande unga, men för många inräknade bland de äldre, i våra ögon – VadFanHände. Plötsligt står vi i ett kontorsrum på vår gemensamma arbetsplats och garvar högt åt ålderns likheter gällande tycke och smak och en ömsesidig inbillning om att vara yngre tills vi ser oss i helkroppsspegeln i den kompakta elevatorn. En hiss med de mest avslöjande lysrör jag någonsin tvingats uppleva, betydligt värre än någon billig klädkedjas ångestframkallade iskalla provrumsljus, och som verkligen får en lättskrämd stackare att reagera på spegelbilden som stint stirrar tillbaka. Trötta ögon, illa uppsatt hår, jeans som inte sitter som på skyltdockan och ärligt talat, halsduken runt halsen som jag envisas med att bära som ett statement över kyliga lokaler drar ju knappast ner intrycket av ålderdom.

Med en skrämmande tanke om att min bästa tid i livet redan varit får mig att tänka tillbaka…

Vi börjar från början, på dagis, som man faktiskt kallade förskolan förr. Känslan över att bli övergiven, kanske starkt uttryckt men jag var ett sådant barn som slets från sin förälder med tårarna sprutande likt en geiser, av sin mjuka mamma för att umgås med stränga dagisfröken med krokiga näsan, skräcken över att bli utpekad som den som fes i kuddrummet eller alla dessa tjuvnyp man fått (och gett) eftersom minibarn ännu inte kan uttrycka sig bättre.

Vidare tar vi oss till undervisningsanstalten. Ständig ångest genom skolåren över läxor, utanförskap, utebliven kärlek från sötaste killen, klädkoder, acne och tandställningen. Uteliv där man dansade friskt eller sjukt hängde över toaletten därför man ännu inte lärt sig alkoholens baksida.

Vad som då kändes som en livstid senare, men som i själva verket var inom loppet av enstaka månader, nytt toaletthäng då ett litet frö växte i min mage, foglossning som resulterade i vaggande ank-gång, gigantiska bröst och höfter som vidgades för glatta livet. Sömnlösa nätter, hundratusentals bajsblöjor, ett evigt dragande på barnvagnen som sista gången var så stor och tung att jag kreverade inför varje backe (den var ju full av barn, matkassar, skolväskor, och dagens särskilt utvalda gosedjur), tusentals näsdukar till hundratals snorelvor och denna ständiga paranoia över löss och att de byggt bo i min hårborste.

Självklart finns det oändligt med skratt, fantastiska minnen, kärlek och vidunderlig vänskap instoppat under alla år som frigjort glädje, berört och betytt. Samtidigt som jag är övertygad om att livet framåt också kommer innehålla svårigheter, uppförsbackar och motgångar- så är jag nu trygg, just därför att jag är äldre och har samlat på mig några års livserfarenhet, och vet att jag klarar allt jag tar mig för.

Att jag bara behöver vara duktig för min egen skull, att jag säger nej när jag inte vill, att jag har ett värde. Kanske är det först nu, när jag har denna kännedom om mig själv, jag kan börja leva fullt ut och på så vis uppnå det bästa. Den bästa tiden behöver inte alls vara redan på dagis, under tonåren, eller som tjugofem bast, de bästa åren kan vara varje år, varje dag, varje timme, om du väljer att göra dem till det. Så oavsett vad lyftanordningens reflekterande glasskiva på jobb förmedlar, så har inte den bästa tiden varit. Den pågår. Igår, idag, i morgon.

Åldersnoja, bite me.

 

Bonusrelationer.

Bonus-, plast-, styv-, låtsas-, extra-…

Kärt barn har många namn.

För mig är det familj. Med extra allt. Med massor av kärlek.

 

Hans säng- 160 maximala centimeter tillägnat endast honom.

Min säng- 120 minimala centimeter som delades mellan mig och två barn som varenda natt kröp ner och tryckte sig nära. Med egen kudde, olika antal gosedjur och nappar som lämnade djupa avtryck efter flertalet timmars felplacering under min rygg, armar, nacke eller kind.

Han ensam.

Jag ensamstående.

Från den dagen min nuvarande man tilläts sova över av mina barn, då för snart 10 år sedan, sov han nog knappt en blund det första året. Från att ha haft en stor säng utan att behöva dela, till att klämma ner sig i min vilken inom loppet av enstaka timmar fylldes med klibbiga fötter, fluffiga gosedjur, barn som doftade sött bubbelgum från något av de otal Bamseflaskorna på badkarskanten, barn som sov på längden, bredden, snedden.

Men han klagade inte. Han har aldrig antytt att barnen någonsin varit i vägen, tagit plats från honom, prioriterats före eller älskats mer.

NU

Igår var fars dag. Även jag läste hyllningar till egna pappor och vänners barns pappor. Vad jag vill hylla är bonusföräldrar. Alla ni som villkorslöst älskar ett eller flera barn som genom vuxnas beslut hamnat på samma stig som du. Och som helhjärtat får fortsätta vandra där. Hand i hand med tryggheten från dig och uppfylld av känslan av att vara älskad och betydelsefull för många.

Att älska sina egna barn är självklart. Att älska någon annans barn är storartat.

Vår säng- 210 vanliga centimeter som alltid har plats för alla våra nu fyra barn. Och deras kuddar. På längden, bredden, snedden.

-Finns hjärterum-Finns stjärterum-

HURRA för alla bonusföräldrar