Mitt Är Ditt.

Mitt är ditt. Vårt är ert. Allt är deras.

Våren är här. Med sol, fågelsång och kasserade vinterkläder. Alla barnen har lyckats växa trots en basföda på makaroner och ketchup, uppblandat med en och annan tacos. Skorna klämmer, jackorna slutar vid armbågarna, regnställen dammiga och räcker inte längre över stövlarna.

En afton spenderas i ett klassiskt köpcenter som erbjuder klädkedjor fyllda med pastellfärgade kläder och skor med kvalité som, om vi har tur, klarar sig fram till sommaren. Mannen som till vardags har en röd ton på det hår som fortfarande växer, såg efter några långa timmar nästan gråsprängd ut.

Veliga femåringar som provar skor som är för små, för stora, inte tillräckligt glittriga, inte snabba nog eller helt enkelt bara fel därför de stod på en hylla som inte var i rätt höjd. Efter många om och men, några snälla och en och annan diskussion om varför det inte fanns solglasögon just i den butiken, fann de pjucks som de med stolthet kan bära. Gyllene dojor som för tankarna tillbaka till schlagerdängan Diggiloo, Diggiley- och andra paret som liknar något en regnbågsfärgad enhörning kunnat bajsa ut, rosaglittrigt fluffigt.

Därefter bjöds vi på den stora mössprovningen. I tre butiker. In och ut. Och tillbaka. Flera olika mössor men ändå nästan likadana. Samma modeller, samma storlek, samma färgskala, samma lilla fjäril-hjärta-blomma-Bamse-Stjärna, men där ett barn som börjar närma sig läggdags tydliggör att skillnaden trots allt är kolossal.

Mutor. Om du väljer en mössa snabbt nu, vilken som helst- bara du tar en, innan alla affärer stänger, hinner vi köpa glass på vägen hem. Hurra. Vi blev klara. Glada barn, lättad mamma, utmattad pappa.

Grabben som är måttligt intresserad av att spendera tid på att köpa kläder gjorde snabbt klart för oss att han visst äger en vårjacka. Undrar vilken han syftade på, redan förra året började senaste exemplaret se lite för pluttig ut. Men han var lycklig som slapp detta tålamodsprövande äventyr. Sen att han faktiskt inte har någon lämplig jacka blir han snart varse om.

Min äldsta tjej är enkel. Inte särskilt vanligt att en tonåring kan vara så okomplicerad. Hon följde glatt med hela kvällen, troligtvis den av oss som visade störst tålamod med småsyskonen, tyckte, tänkte och gav råd- så fin, sååå fin, OMG deeen var jäääättefin. Mitt under denna kalabalik undrade jag varför inte hon själv gick ett varv och letade nytt. Jag fick mitt svar. Skulle aldrig frågat. Det visade sig att tjejen redan spanat in ny jacka, till ett pris av månadspeng x 4. Hade hon något sparat. Nej. Hade hon en plan på att tjäna pengarna. Nej. Hade hon en annan jacka hon kunde tänka sig. Nej. Men hur ska du då göra, vinterjackan blir snart för varm. Svaret; Då tar jag dina jackor mamma.

Jag har fyra barn. Barnen är nog också det enda jag kan säga verkligen är mitt. Mina. Men inte ens det stämmer. För barnen delar jag med deras fäder, mor- och farföräldrar, deras vänner och alla andra härliga människor som fyller deras liv med kärlek och omtanke. Dessutom har man ju alltid fått höra att barn bara är till låns. Precis det jag upplever när det kommer till min garderob, mina skor, mina väskor, min sängplats, mitt vattenglas, min favorithörna i soffan, filten jag älskar, träningskläderna, mitt smink och mina parfymer. Från den dagen man kissade på stickan som med sitt blåa plus berättade att livet aldrig mer kommer vara sig likt- har inget längre bara varit mitt. Kroppen har barnen turats om att trängas i, bilen har valts med förutsättningen om att barnen ska sitta säkert och ens kunna få plats, hårborsten används flitigt och fylls med hår som i perioder har mindre trevliga inneboende, och kvällsfikat får man aldrig äta ifred trots att barnen fått exakt vad de beställde.

Mitt är ditt. Vårt är ert. Allt är deras.

Till låns.

Längdlotteriet.

Millimeter, Centimeter, Meter, Gigant.

Jag drömde om att bli jockey, en pytteliten nätt person som skulle flyga fram på hästryggen dagarna i ända. Men så blev det inte. Mitt längdlotteri delade frikostigt ut 184 centimeter. Och matchande vikt. Så barnavårdscentralens superduperviktiga längd- och viktkurva sprängdes bokstavligen på både längden och bredden. Tala om att få drömmar krossade.

Nackdelarna är många, bara ta något så banalt som kläder. Både ärmar, byxben och längden på tröjor är sannolikt alltid för kort. Ärmarna döljer jag genom att dra upp tröjan till armvecket vilket även ger ett hurtigt, och lite svettigt, intryck. Byxlängden kamoufleras av skor med högt skaft eller att byxor som används tillsammans med sneakers matchas med ett obligatoriskt motionslystet sätt i stil med #MinaSportigaByxorSkaVisaHalvaVadenHej&Hå. Men magtröjor- det är inte klass på det när man är inne på sitt trettiofemte levnadsår. Linnen under tröja, byxor med hög linning, lång kofta för att inte avslöja tatueringen på ryggen när man sätter sig, ställer sig, böjer sig, sträcker sig, andas.

Men värsta är nog om man, mot alla odds, beställer en klänning i modell kort. Då snackar vi kort! Kan liknas vid en tröja där passformen är tvivelaktig. Höfterna hamnar uppe i midjan och längden slutar strax ovan där den långa rumpan slutar. Det är omöjligt att bära upp. Oavsett hur självsäker du må vara. Maxiklänning- där snackar vi knälång!

Man avslöjar begynnande skallighet på vänner långt innan de själva gör den makabra upptäckten. Man får alltid hjälpa lillatanten lyfta ner matvarorna från affärens hyllor. I skolan, när man tvingades till dans under gymnastiklektionerna, fick jag ersätta de pojkar som lägligt nog hade stukat någon tå/fot/finger under rasten före gympalektionen- jag kan inte dansa pardans idag, något jag beskyller mina idrottslärare för. Jag har ständig koll på näsan, eller snarare dess innehåll, då mina medmänniskor har full insyn när de tittar upp och jag vill gärna inte få någon att tappa aptiten.

Under gymnasiet, när man började ta sig till storstan för efterlängtat uteliv, skrämde min vän upp mig genom att berätta att stadstjejerna ofta bråkade, och då alltid med den längsta och största- vilket skulle vara jag. Flera helger i rad var jag livrädd för att någon skulle ge sig på mig, innan jag insåg att det var en fördom hon tagit med sig från den by hon växt upp i.

Sittplatsen på flygplanet är minimal, likaså på bussen. Och tåget. Alla knäböj man tvingas till när man tar selfies med sina små vänner (med stora hjärtan!). Dessa vänner, som för övrigt fortfarande kan åka med barnbiljett på bussen, får ungdomligt nog alltid visa leg på Systemet och slipper leta efter en skön hoodie i lagom storlek på herravdelningen.  Och detta ständiga påstående; ”Du är bra på basket, visst”. Nej, jag är faktiskt riktigt dålig- trots att jag liknar en giraff.

 Men visst finns det fördelar!

Man kan gå genom ett folkhav utan klaustrofobi och samtidigt se den konsert man kom sent till. Man får alltid de bästa chipsen, för få når påsarna högst upp, de som ännu inte blivit krossade till smulor och som fortfarande kan doppas i dipp utan att fingrarna blir kladdiga. Man får, oavsett ni vill erkänna det eller inte- det är ju trots allt baserat på forskning, en särskild pondus just bara för att man är längre. Addera då tolv centimeter på klackarna och osäkerheten hos folk (män…) med mindervärdeskomplex lyser tydligt. Dessutom finns det fler centimeter att fördela sina kilon mellan, så mängden mat kan ju förbli generös!

Jag förlorade en dröm i längdlotteriet, men jag vann hundraåttiofyra centimeter.

Millimeter, Centimeter, Meter, Gigant.