Små barn VS Stora barn.

Små barn, små problem- Stora barn, stora problem.

När barn fyller äldre och små krav växer sig större.

Alla säger jämt små barn, små problem- stora barn, stora problem. Men ingen går direkt in på hur det karaktäriserar sig. Men skillnaderna är tydliga. Det är ju knappast så att man behöver tjata på ett stort barn om varför det är viktigt att ha jacka på sig när det är kallt ute. De bara klär på sig. Till och med vantar och mössa åker på utan tusentals tårar och tandgnissel. Inte heller upprepar du förklaringar till varför vi undviker kasta mat på golvet, eller att andra medpassagerare tycker det kan vara påfrestande om du skriker hela resan och det faktum att man låter bli att äta sand är inte heller aktuellt att diskutera. Små barn kräver upprepningar på små saker. Pyttesmå strumpor som envist snurrar sig, men ändå måste bäras. Pytteliten makaron som ingen orkar, men som rimligtvis borde ha utrymme att göra övriga sju makaroner sällskap i magen. Minimal knapp som spänner trots den bara är för utsmyckning och inte fyller någon särskild funktion. Förkrympt tandborste med pluttig tandkrämsprick som inte syns med blotta ögat men tydligen ändå är så stark i smaken att halva grannskapet hör det. Varje morgon och varje kväll. Likt en galen tupp som inte ens hönorna tycker är charmig längre.

När barn fyllt äldre och kraven växt sig stora.

Jackan de frivilligt tar på sig kostar ungefär vad tre av mina jackor sammanslaget kostar. Vantarnas och mössans värde borde bjuda på guldtråd i sömmarna, har letat- finns ej, helt vanlig björntråd. De kastar inte maten på golvet, men petar den åt sidan- proklamerar deras mättnad som varar dryga tjugotvå minuter innan man hör att kylskåpet öppnas i jakt på något som tilltalar deras kräsna smaklökar. De skriker inte på bussen, därför de helst inte vill åka den, familjetaxin som är en förälders extraknäck går varm och musiken dunkar i takt med en stressad puls hos föraren. Stora barn äter inte frivilligt sand- kanske därför de inte hänger på lekan längre, eller för att även de sett, och uppfattat, en katt lägga en kabel där. Stora barn kräver upprepningar på stora saker. Ett evigt idisslande om betydelsen av skolgång och att kunskap är makt- därför läs läxorna, deras rättigheter men lika viktigt även deras skyldigheter (som ofta tycks vara en parentes)- därför hjälps man åt och respekterar andra, känslan av att krossa glastak- därför att allting är möjligt när man väljer sitt fokus och litar på sin egen kraft och vilja.

Dessa eviga ”vaffödå” har blivit ”varför inte”. Ett utslaget glas mjölk har blivit ett glas med möglig sörja som glömts bort på någons rum. Diskussioner om läggtid håller på att transformeras till diskussioner om hur länge man får vara ute med vänner. Uttjatade barnfilmer som visas på helgen har blivit tjat om en ny serie som släppts och därför planeras ockupera Netflix 24/7.

Nog är allt problemen av olika karaktär, påfrestande och utmanande på sina olika sätt. Som förälder testas man, provoceras, utvecklas, stimuleras, älskas man. Precis som barnen förändras gör ju även vi det som föräldrar. Dina problem blir mina problem som vi löser tillsammans. Hand i hand från liten till stor.

Små barn, små problem- Stora barn, stora problem.

Eller alternativet,

Små barn, orädd utveckling- Stora barn, oändlig utveckling.

 

 

 

Liv & Lust

Krav, ansvar, längtan, drömmar, önskningar, utmattning, glädje, stress, otillräcklighet, behov, återhämtning, plikter.

En storm av känslor som styr över mina vardagliga beslut och val. Signaler mellan uttröttade synapser som kämpar tillsammans med dess kropp för att räcka till.

En dag i taget. Ett steg i taget. Ett andetag i taget.

Framåt.

 

Livet:

Kretsar runt barnens intresse och välbefinnande. En tonåring som fortfarande vill dela med sig av sina tankar och upplevelser. Tillit och ett öppet sinne. En son som inte är stor men inte heller liten, som ena dagen vill känna ansvar och andra dagen bli omhändertagen. Två tjejer i storlek 116 som varenda dag kämpar hårt med att frigöra sig från oss och bli självständiga. Det är ett ständigt ifrågasättande av regler och gränser. Små steg utanför ramen som rymmer värderingar och normer. Det är okej. Det är inte okej. Varför. Varför. Varför. Kläder och ting som passade fint igår är idag för små, för korta, för trånga, tråkigt, fel, nej, absolut inte. Tvära kast mellan skratt och gråt och en lugn harmonisk stund har jag inte känt av på länge.

Känslosvall mellan delad glädje över barnens framgångar och det tuffare som stöttning och uppmuntran genom barnens motgångar.

En balanserad kost gnager ständigt på samvetet. Sockerfritt, ekologiskt, perfekt planerad utifrån proteiner och kolhydrater. Vitaminrikt och färgglatt. Inget hel-, halv-, eller kvartsfabrikat. Odlat i egna lådor i kolonilotten som bytt ägare bara för att ge barnen bättre kost.

Jag jobbar heltid. Har alltid gjort. Nej förresten, det fanns en ju en tid då jag pluggade och glamoröst pendlade mellan 80-110 procent, men då fylldes resterande av dygnets få timmar med skolarbete. Med andra ord, mina barn spenderar en hel del tid i kommunens nedgångna lokaler.

Dammråttor i olika kaliber ska jagas och förgöras, badrum ska skrubbas av den klena med hjälp av MrMuscle och kläder ska rengöras efter Vanish alla regler- gnuggas på blåbärsfläck, läggas i blöt i balja eller bara rakt in i maskinen- för perfekt resultat.

Kvällar och helger fylls med skolmöten, träningar- egna och andras, matcher, barnkalas, extraknäck som taxiförare så barnen kan hinna till kompisen, leklandet eller bion i tid.

 

Lusten:

Den som brinner långt in. Den som sipprar ut när ingen kräver. Längtan om utveckling. Drömmar om upplevelser. Lyckan över att få utrymme att skapa. Spela musik. Måla. Rita. Det som bara är mitt. Som jag väjer att bära inom mig för en tröstande känsla av välbehag när utmaningarna blir för många, eller som jag väljer att dela med familjen och vänner. Det som får tårarna att torka, skrattet att bubbla och det som alstrar energi. Det man girigt vill ha mer av men som livet begränsar.

Livslust:

Jämvikt. Där livet och lusten båda ryms. Där man tar sig igenom utmaningar och i slutändan känner sig stärkt. Där det positiva väger tyngre än det negativa. Där leken och glädjen är större än arbetet för att nå dit. Där ansvar och frihet, glädje och sorg, utmattning och återhämtning alltid kommer kampera sida vid sida. Där jag tillåter mig att kapitulera och känna mig besegrad inför all perfektion jag inte kan leva upp till och istället väljer att se det jag gör bra. Där jag, trots samvetskval, stress och ständig känsla av otillräcklighet, släpper ner garden och försvaret mot den störste kritikern av dem alla, mig själv, och finner balansen.

Livet och Lusten. En dag i taget. Ett steg i taget. Ett andetag i taget.

Framåt.

Livslust.