Pommes under parasoll.

En pommes. Ett parasoll.

Du. Jag.

Alla runt oss.

Blå himmel. Enstaka moln seglar förbi högt ovanför. Vi ligger huller om buller på mjuka dynor utslängda på grönt gräs som fått för mycket gödning i år och därför är så högt att vi knapps syns. Detta trots slitsam klippning tidigare i veckan. Tänk om mitt hår kunde växa i samma rasande fart så man sluppit se ut som en ofriserad pudel när hårsnodden glömts på hallmöbeln.

Det gula parasollet fladdrar lite lätt i obefintlig vind, vilket händer sällan eller aldrig i vårt södra landskap- men den som säger att Skåne är platt har inte cyklat i Brösarpsbackarna en stekhet dag. Hungrig.

Barnet, det yngsta, ligger bredvid och knaprar trött på pommes, köpta på vägen från ett ställe till detta, därför planeringen som ändå inte fanns gick i stöpet och knorrande magar behövde mat för fortsatt fred mellan alla i familjen. Och plötsligt, där mellan hennes tysta tuggande kom det tillbaka. Glädjen över allt jag har och dit jag tagit mig, orken för att fortsatta driva på framåt, lusten till kreativitet och energin som jag en tid saknat.

Samma nyfunna energi som visserligen tog slut, förhoppningsvis tillfälligt, efter plågsam ögonbryns-noppning under kvällen. Detta moment är och kommer troligtvis alltid att vara, något som gör mig helt förtvivlad av obehagskänslor.

Att vara förälder är massvis med kärlek kryddat med stunder fulla av otillräcklighet och otacksamhet. Det är etthundratusenfemhundrafyrtionio teckningar fulla av hjärta dig och puss vid varje hämtning på dagis. Men ditvägen tidigare på dagen är inte alltid helt friktionsfri. Det är roliga meddelanden och söta gif´s på Messenger uppblandat med korthuggna svar vid besvikelsen då man behövt säga nej, ställa krav eller sätta gränser. Det är upp och ner, ris och ros, bra eller anus. Allt i ett virrvarr som snurrar i 190.

När det av olika anledningar dränerat hela mig finns inget över till det lilla extra. Man överlever dagen på andras villkor och själv är man i standby.

Denna sinnesstämning yttrar sig på alla möjliga sätt. Det är nya kläder som spårlöst smugglas in innanför garderobsdörrar trots att de för mannen är lika uppenbara som Trumps överkamning. Det är tre kakor på lunchen till den vita mackan på Subway eftersom alla vet att socker ger fluffig tröst. Det är latmasken som beslutar bussfärd den sista biten till jobb samtidigt som man håller tummarna för att ingen kollega ska avslöja ens bekväma resa. Det är dåligt målande tånaglar, det är ny frisyr som ändå sätts upp i samma knut som alla andra dagar tidigare, det är gympadojjor 24/7.

Men nu bubblar det. Liksom spritter inombords. Hade det inte varit för ansiktsmasken, vilken får mig att påminna om Hannibal Lector, som stelnat efter för lång brukstid, hade jag suttit här med ett fånigt leende. Som dessutom sett än mer obehagligt ut än min Dr Kannibal utstyrsel.

Ikväll blev det, trots fullspäckad dag, hembakad rabarberpaj, nymålade tånaglar och imorgon får det återigen bli lite klack under sulan.

 

En sol. Ett barn. En parasoll. En pommes.

Mer krävdes inte.

Jag är hel.

 

Att vara levande.

Att vara allt. Att vara inget.

Att vara levande.

När jag var ung hade jag en naiv bild över hur mitt vuxna liv skulle te sig. Hur jag för alltid skulle vara en och samma person i en kropp som bar spår utav erfarenhet och ålder. Med åsikter huggna i sten, att man alltid skulle köra bilar av samma märke och färg, att man varje år skulle åka till samma destination på sommarresor och vinterresor, att ens framtida arbetsplats skulle vara ditt andra hem- det du aldrig skulle flytta från och att man av vana alltid skulle välja samma affär, samma matvaror och samma kö. Denna föreställning, som skvallrar om brist på mognad, att man vid trettiofem års ålder enbart går klädd i bruna manchesterbyxor, för längesedan gett upp sminket och hur håret till största delen är av silvergrå nyans känns aningens avlägsen.

Nu, när jag är inne på mitt trettiofemte levnadsår, kan jag inte låta bli att dra på smilbanden åt dessa tidigare fördomsfulla rentav barnsliga antaganden. Det är faktiskt först nu jag upplever att jag har börjat leva på riktigt. När jag insett att jag är föränderlig. Vad jag tycker idag kan se annorlunda ut i morgon, därför jag hunnit bevittna mer. När jag dessutom accepterat att jag inte är- eller kommer bli, bäst på något, men är däremot bra på mycket. Tryggheten i att veta att jag duger som jag är och befrielsen av att ha slutat oroa mig över andra människors godkännande, därför det är endast deras åsikt- och om den inte går ihop med mig och min person klarar jag mig fint ändå, jag behöver inte längre slå knut på mig själv för att behaga andra och bli omtyckt.

Jag äger inga bruna manchester, min sminkning är samma som för tio år sedan och håret har ännu inte visat antydan till att vilja skifta kulör. Emellertid bär mitt inre och min kropp spår utav erfarenheter. Som brutit ner, som byggt upp. Gjort mig svag tillfälligt, gjort mig stark tillslut. Jag är förevigt märkt av tatueringar, ärrad efter piercingar och betalar än idag av priset på privilegiet av att ha burit på fyra barn. Grundvärderingarna är samma sedan barnsben, återkommande nu genom minstingarna som ständigt upprepar viktiga värdegrunder, men andra sinnen försöker jag hålla öppna och unga. Det finns mer än svart eller vitt. Som vuxen slåss jag inte längre mot mina egna demoner och andras tycke och tanke, nu slåss jag mot vardaglig tristess och inrutade rutiner.

Jag är stark. Jag är svag. Jag är allt. Jag är inget.

Jag är levande.