Pommes under parasoll.

En pommes. Ett parasoll.

Du. Jag.

Alla runt oss.

Blå himmel. Enstaka moln seglar förbi högt ovanför. Vi ligger huller om buller på mjuka dynor utslängda på grönt gräs som fått för mycket gödning i år och därför är så högt att vi knapps syns. Detta trots slitsam klippning tidigare i veckan. Tänk om mitt hår kunde växa i samma rasande fart så man sluppit se ut som en ofriserad pudel när hårsnodden glömts på hallmöbeln.

Det gula parasollet fladdrar lite lätt i obefintlig vind, vilket händer sällan eller aldrig i vårt södra landskap- men den som säger att Skåne är platt har inte cyklat i Brösarpsbackarna en stekhet dag. Hungrig.

Barnet, det yngsta, ligger bredvid och knaprar trött på pommes, köpta på vägen från ett ställe till detta, därför planeringen som ändå inte fanns gick i stöpet och knorrande magar behövde mat för fortsatt fred mellan alla i familjen. Och plötsligt, där mellan hennes tysta tuggande kom det tillbaka. Glädjen över allt jag har och dit jag tagit mig, orken för att fortsatta driva på framåt, lusten till kreativitet och energin som jag en tid saknat.

Samma nyfunna energi som visserligen tog slut, förhoppningsvis tillfälligt, efter plågsam ögonbryns-noppning under kvällen. Detta moment är och kommer troligtvis alltid att vara, något som gör mig helt förtvivlad av obehagskänslor.

Att vara förälder är massvis med kärlek kryddat med stunder fulla av otillräcklighet och otacksamhet. Det är etthundratusenfemhundrafyrtionio teckningar fulla av hjärta dig och puss vid varje hämtning på dagis. Men ditvägen tidigare på dagen är inte alltid helt friktionsfri. Det är roliga meddelanden och söta gif´s på Messenger uppblandat med korthuggna svar vid besvikelsen då man behövt säga nej, ställa krav eller sätta gränser. Det är upp och ner, ris och ros, bra eller anus. Allt i ett virrvarr som snurrar i 190.

När det av olika anledningar dränerat hela mig finns inget över till det lilla extra. Man överlever dagen på andras villkor och själv är man i standby.

Denna sinnesstämning yttrar sig på alla möjliga sätt. Det är nya kläder som spårlöst smugglas in innanför garderobsdörrar trots att de för mannen är lika uppenbara som Trumps överkamning. Det är tre kakor på lunchen till den vita mackan på Subway eftersom alla vet att socker ger fluffig tröst. Det är latmasken som beslutar bussfärd den sista biten till jobb samtidigt som man håller tummarna för att ingen kollega ska avslöja ens bekväma resa. Det är dåligt målande tånaglar, det är ny frisyr som ändå sätts upp i samma knut som alla andra dagar tidigare, det är gympadojjor 24/7.

Men nu bubblar det. Liksom spritter inombords. Hade det inte varit för ansiktsmasken, vilken får mig att påminna om Hannibal Lector, som stelnat efter för lång brukstid, hade jag suttit här med ett fånigt leende. Som dessutom sett än mer obehagligt ut än min Dr Kannibal utstyrsel.

Ikväll blev det, trots fullspäckad dag, hembakad rabarberpaj, nymålade tånaglar och imorgon får det återigen bli lite klack under sulan.

 

En sol. Ett barn. En parasoll. En pommes.

Mer krävdes inte.

Jag är hel.

 

Städsjukan.

Min familj. Mitt kaos. Mitt liv.

Våra fönster har nog inte blivit putsade på 2 år. Minst. För att det är tråkigt. Och då har jag plötsligt inte tid. Förra året putsade min man ett fönster, det blev så fint, alla- även barnen, såg bedriften och dess fantastiska resultat. Men trots allt beröm och beundran förblev endast detta fönster putsat.

Fyra barn, hur härliga de än må vara, drar in massor med smuts. Sonen lämnar spår av gummiploppar från konstgräsplanen i snitt 4 ggr/vecka. Äldsta dottern med sitt gigantiska hårsvall står nog för 60 % av hemmets alla skygga dammråttor. Och de små. De drar in grus i skor, i fickor, i jeansveck, och i hårbotten, hur nu det sistnämnda ens är möjligt. De spiller när de spatserar med överfulla glas där vätskan leker hela havet stormar från kök till valfritt bord. Och ett av deras mest passionerade intresse, pyssel, måhända en stillsam aktivitet, men överallt glittrar pärlor och klistermärken, för att inte tala om hopknycklade pyttesmå pappersbitar som någon bemödat sig att klippa itu femhundratjugonio gånger, ökända limrester som syns först efter att man trampat i dem och kvar blir allt ludd från strumpans undersida.

Vi brukade ha levande blommor som satte den där trivsamma och Instagramvänliga illusionen av fixat hem, men efter att mannen tröttnat på att hänga i diverse blomsterbutiker och se sitt kort betala kalasen varje lördag föreslog han uppsydda kopior. Fördelen är ju att fönsterkarmarna slipper bära upp vissna blad och gyllene pollen. Nackdelen är att jag nu måste jag polera låtsasväxterna för att de ska behålla ett någorlunda äkta utseende för de gäster som hittar till vårt hem.

Igår var en sådan dag då man synar sitt boende lite extra i sömmarna. När man känner att man borde plocka upp pappersmassan som i ett barns ögon är en flodhäst- eller var det en hund, att man borde rensa avloppet i duschen för att slippa ha begränsad schamponeringstid under strålarna innan det blir översvämning i hela badrummet, att man borde svabba golven fria från klibbiga fläckar, damma lister, torka av väggar och element som inte längre är helvita. Eller varför inte ägna tid åt att hänga upp små hemmasydda lavendelpåsar för att maskera eventuell obehaglig doft eller annat som en ordningsam husmor skulle utföra.

Nej.

Jag gjorde annat. Jag gick på dansen, den som ger mig energi att klara vardagens alla måsten. En timme där ingen bryr sig om ålder, yrke, märken på kläder, storlek på hus, bil eller bröst. Hög musik som överröstar destruktiva tankar. Rytmer som får alla gropar att skaka, därför det faktiskt är meningen och inte enbart p.g.a. avsaknad av spänst. Mina sextio välförtjänta minuter utan någon som avbryter, kräver eller ifrågasätter. Därefter äntrade jag åter in i mitt och familjens stökiga, men hemtrevliga, hotell skulle barnen kalla det, bostad är den korrekta termen och möttes av samma kaos som jag lämnat bakom mig. Jag pussade de minsta god natt, hoppade vant över alla leksaker som låg, och fortfarande ligger kvar, utspridda i ett jämnt lager på deras golv. Jag pussade de stora (såklart bara puss på kinden på äldsta dottern som växt ifrån klassiska på munnen varianten) god natt och konstaterade att ytterligare lite disk flyttat in på deras rum samtidigt som rentvätten som låg kvar i deras respektive högar inte gjort det. Jag pussade min man god natt som surmulen låtit sig nedslås av förlusten efter en sämre spelad match av det lag han växt upp med.

Det spelar ingen roll. Förlusten kanske, men inte vår oreda. För vi lever vidare idag. Oavsett röran hemma. Att mina barn lämnar spår borde vara en självklarhet och inte ett problem. De bor där. Jag bor där. Vi bor där tillsammans. Jag vill ju att det ska förbi så, länge. Då borde jag rimligtvis uppskatta deras avtryck.

Vår familj. Vårt kaos. Våra liv.

 

 

Det som är något värt.

När inget går att planera, därför morgondagen inte går att ta förgiven.

Ateisten i mig fick komma till tals och påminde mig om att detta är mitt liv.

Min enda chans.

Så vad är det som är något värt för mig. Vad vill jag göra med min chans, min korta tid som tickar just nu- vilken bör betyda allt för mig, men är betydelselös för andra. Det är trots allt väldigt få som ens vet att jag existerar, så varför lägga min dyrbara tid på att framstå på ett särskilt sätt eller forma mig för att passa in i ledet som köar till #Himlen enligt Instagram, när det som borde vara mest betydelsefullt och livets stora mål, är att göra det som är något värt för mig, och därigenom generera leende, alstra lycka och lämna härliga minnen till mitt sista andetag.

Vi läser dessa medryckande citat om att, gå din egen väg, lev livet, fånga dagen- sistnämnda som dessutom är en klassisk tatuering på flertalet kroppar i form av latinska ”Carpe diem” placerat i något snirkligt motiv som kändes bra just då.

Men gör vi det. På riktigt. Eller bryr vi oss fortfarande för mycket om vad andra ska tycka och tänka och därför väljer att utföra sysslor som får oss att se duktiga ut inför andra, under tiden som vår egen passion långsamt kvävs inom oss. Eller styrs vi av praktikaliteter och rädslor. När ytligheter skuggar vår vilja och vårt värde.

Glädjen, ur den kommer min energi. Oavsett vad jag väljer att ta mig för måste det ge mig glädje. Det stimulerar, omfamnar och utvecklar. Lockar till klingande skratt som är förlösande, förevigar och föder mjuka minnen vilka skapar sympati och solidaritet.

Mitt liv är inget extraordinärt, jag har inte en förmögenhet på banken- jag reser för pengarna jag spar ihop, jag har ingen karriär som ger mig fina titlar på visitkortet- därför att jag vill mer än att arbeta, mitt hem är i ordning när det inte är i oordning- därför jag vill göra roligare saker än att torka tapeter och gnugga kakelfogar. Min perfektion är obefintlig men min intention om att vara en trygg förälder, duglig partner och fin vän kompenserar.

Jag har slutat tävla, för jag kommer aldrig vinna, loppet tar nämligen aldrig slut och jag vill inte längre jaga. Först nu inser jag att jag redan har allt. Allt som är något värt. Jag har tiden, nu. Jag har hälsan, nu. Jag har modet, nu. Kärleken funnen, familjen skapad, vännerna jämte.

När inget går att planera, därför morgondagen inte går att ta förgiven.

Se värdet i det du har, hitta glädjen i vad du gör, bry dig mer om dig själv och det som är något värt för dig.

 

Att vara levande.

Att vara allt. Att vara inget.

Att vara levande.

När jag var ung hade jag en naiv bild över hur mitt vuxna liv skulle te sig. Hur jag för alltid skulle vara en och samma person i en kropp som bar spår utav erfarenhet och ålder. Med åsikter huggna i sten, att man alltid skulle köra bilar av samma märke och färg, att man varje år skulle åka till samma destination på sommarresor och vinterresor, att ens framtida arbetsplats skulle vara ditt andra hem- det du aldrig skulle flytta från och att man av vana alltid skulle välja samma affär, samma matvaror och samma kö. Denna föreställning, som skvallrar om brist på mognad, att man vid trettiofem års ålder enbart går klädd i bruna manchesterbyxor, för längesedan gett upp sminket och hur håret till största delen är av silvergrå nyans känns aningens avlägsen.

Nu, när jag är inne på mitt trettiofemte levnadsår, kan jag inte låta bli att dra på smilbanden åt dessa tidigare fördomsfulla rentav barnsliga antaganden. Det är faktiskt först nu jag upplever att jag har börjat leva på riktigt. När jag insett att jag är föränderlig. Vad jag tycker idag kan se annorlunda ut i morgon, därför jag hunnit bevittna mer. När jag dessutom accepterat att jag inte är- eller kommer bli, bäst på något, men är däremot bra på mycket. Tryggheten i att veta att jag duger som jag är och befrielsen av att ha slutat oroa mig över andra människors godkännande, därför det är endast deras åsikt- och om den inte går ihop med mig och min person klarar jag mig fint ändå, jag behöver inte längre slå knut på mig själv för att behaga andra och bli omtyckt.

Jag äger inga bruna manchester, min sminkning är samma som för tio år sedan och håret har ännu inte visat antydan till att vilja skifta kulör. Emellertid bär mitt inre och min kropp spår utav erfarenheter. Som brutit ner, som byggt upp. Gjort mig svag tillfälligt, gjort mig stark tillslut. Jag är förevigt märkt av tatueringar, ärrad efter piercingar och betalar än idag av priset på privilegiet av att ha burit på fyra barn. Grundvärderingarna är samma sedan barnsben, återkommande nu genom minstingarna som ständigt upprepar viktiga värdegrunder, men andra sinnen försöker jag hålla öppna och unga. Det finns mer än svart eller vitt. Som vuxen slåss jag inte längre mot mina egna demoner och andras tycke och tanke, nu slåss jag mot vardaglig tristess och inrutade rutiner.

Jag är stark. Jag är svag. Jag är allt. Jag är inget.

Jag är levande.

 

 

Framtidens träningstrend- YogaBoogieWoogie.

YogaBoogieWoogie, SpinningSalsa eller TyngdlyftningsTango,

Framtidens träningstrender.

Tystnaden som omringar. Tvingar dig att lyssna in andra deltagares andhämtning och enstaka stön. Ställningar vars komplexitet får höften att hoppa ur led, ryggen att tvinga skoliosen vrida åt andra hållet och fötterna att krampa. Addera då denna ständiga oro över att råka släppa gas som både ljuder och sprider. Nä, yoga är inte för mig. Jag önskar det verkligen då intrycket av denna träningsform är fantastiskt fridfull, starka kroppar som böjs kors och tvärs och avslutas med huvudstående tuppen, loppiga hunden eller surmulen solmorgon.

Flertalet utövare av träning förespråkar styrka. Att lyfta skrot och slänga sig med gummibeklädda vikter. Pumpa pecs och glo på grannens gluteus. Jag tycker denna form av träning är den tråkigaste. Enformig. Att gång på gång räkna 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12. Stopp. Igen. Och igen och igen. Och igen. Till det äntligen är över och jag lämnar i ett ganska irritabelt tillstånd. Ingen endorfinkick här inte. Den enda kick var den jag i smyg ville ge ockupanten av min favoritmaskin.

Gruppträning har för mig många fördelar. Jag kan inte hoppa över en övning utan att tjugofem andra ser att jag latar mig. Ingen vill vara lat- därför hoppar man inte över. Kanske myglar lite i intensitet, men ändå delaktig. Vanligtvis är övningarna i takt till musiken vilket gör att jag kan koppla bort det kroppen utsätts för och bara fokusera på låtvalen. Det finns alltid någon riktigt klämkäck hurtbulle som motiverar och det finns alltid någon svettig nybörjare som får mig att se mina framsteg. Men även här, i alla fall när det kommer till gruppträning med vikter och repetitioner inblandat- lessnar jag snart.

Däremot älskar jag all form av dansträning. Vilket är galet motsägelsefullt med tanke på att allt är 1-&-2, 1-2-3, eller 1-2-3-4-5-6-7-8, ja ni hänger med. Även här räknar man. Om och om igen. Men det bekommer mig inte alls. Plötsligt är det kul att röra på vinterblek Barbamammakropp. Hjärtat slår, kinderna rodnar, basen dunkar, energin kommer. Halleluja.

För att motivera sig till att ta sig ur denna bekväma tillvaro på sofflocket zappandes bland hundratals kanaler som visar likvärdigt skräp måste alternativet vara lockande. Det håller inte i längden om man inte tycker det är kul. Det håller heller inte i längden om man går dit för att andra ska tycka att man är duktig. Du ska enbart gå dit för din egen skull, och därför också välja träningsform efter vad du tycker är kul. Först då är det hållbart.

Det kommer alltid finnas påtryckningar från alla håll, då alla anser att just deras träningsform är den absolut bästa och mest självklara. Skrämmande crossfit-sekten, ballerinaBarbies med dolt nageltrång, bänkpressBabianerna som beter sig därefter eller löparLingonen som rusar vilt i skogen. Ni övertygar inte mig.

YogaBoogieWoogie, SpinningSalsa eller TyngdlyftningsTango,

Framtidens träningstrender.

Kom ihåg var ni såg det först.