Familjär Frukost.

Äntligen helgmorgon.

Doften av nygräddade bullar fyller vårt hem. Grönsakerna perfekt uppskurna. Osten, kalkonen, smöret, marmeladerna. Yoghurt och flingor. Allt står framme. Ljusen tända.

Efter att ha kallat på barnen sju gånger har hälften dykt upp. Lagom missnöjda över att tvingats överge soffan och uttjatad Barnkanal sitter de där med surmulen min.

Efter ytterligare två ”frukost” i högre tonskala hittar sonen sin plats och slutligen kommer den tröttaste av dem alla, tonåringen. Knappast pigg, inte särskilt glad.

Snabbt förstår jag att det saknas en, för morgonen, favoritbulle. Det fanns bara tre och självklart önskar alla fyra barnen äta just den varianten idag. Ingen av de övriga fem sorterna frestar. Nu finns där inget att äta, enligt ett barn. Någon fick smör under sitt pålägg och det var en katastrof utan dess like. Den eftertraktade bullen slängs tvärsöver bordet av rödgråtet barn. Ett barn klagar över ostskivan, för liten, för stor, för små hål, för stora hål, för gul, den är ful… och går inte längre att äta. Tack och lov tuggar åtminstone ett barn på, utan att opponera sig över gurkans ojämna skivor, yoghurten som smakar jordgubbe och inte hallon, att det är fågelfrö i bullarna eller hur någon just tog det glas någon annan planerat dricka ur senare.

Efter trettioåtta minuter är det över. Barnen har hittat tillbaka till sina tidigare aktiviteter och kvar ligger spåren efter meningsskiljaktigheter, klassisk syskonkärlek och föräldrarnas försök till mysig morgonstund.

Bullarna ligger i högar av smulor. Osten ligger svettig med antydan till skidbacke. Marmeladburkarna är klibbigare än smält sockervadd. Mjölkringar efter utspilld och inte ordentligt upptorkad dryck. Grönsakerna får Bosse, familjens kanin, tugga vidare på. Familjens, för tillfället, nöjdaste medlem.

Äntligen helgmorgon.