Höstvägar.

Höstvägar.

Små lummiga skogsstigar som slingrar sig kors och tvärs.

Doften av blöt jord. Regndroppar som stilla faller mot mjuk mark.

Stanna upp och betrakta.

När vet man egentligen om man knatar på rätt stig, om vad som är rätt väg. Vad känner man när man går där. Välbefinnande. Bekräftelse. Harmoni. Framgång. Balans. Trygghet. Troligtvis olika. Därför väljer vi olika vägar att gå. Branta, fulla med oförutsägbara fällor, plana, igenväxta, breda, steniga, mjuka. Min stig vill jag ska innehålla allt. Utom tristess. När jag blir uttråkad, vilket är tufft för min man, då planerar jag flytt, bokar semestrar, vill renovera, köpa ny inredning, möblera om, kollar utbildningar, tjatar om hund, klipper av mig håret, tröstshoppar kläder, och tillslut- när energin tar slut, parkerar jag mig i soffan och tycker livet är innehållslöst och grått. Kollar en komedi, tuggar snask, somnar och vaknar till en ny dag som återigen har mening och glänser av klädsamma färgskiftningar. Så en väg som är lagom stenig, med mjuka partier, men alltid lite lutning och motstånd.

Min väg. Mitt brokiga CV. Mina framgångar och mina misslyckanden.

Oavsett väg så stanna aldrig. Bli inte fast i något destruktivt, bli inte bitter när du kan påverka, titta upp, framåt, målmedvetet. Och när vägarna korsas, när du står vid ditt vägskäl, välj då också din fortsättning baserat på dina drömmar och vad som fyller din kopp. Ditt liv och din lycka är ditt ansvar, stå aldrig still och vänta. Utveckla dig själv, om du inte är nöjd. Byt arbetsplats, om du inte är nöjd. Börja träna, om du inte är nöjd. Flytta, om du inte är nöjd. Bara gör det. Men förstå att inget kommer gratis, det finns inga genvägar, allt har sitt pris.

Vill du ha det- Ta det. Och all lycka längst vägen.

Hösten är redan här. Vilken stig ska du välja.

Doften av blöt jord. Regndroppar som stilla faller mot mjuk mark.

Stanna upp och betrakta. Välj.

 

Tillägnat min Mamma. Därför det aldrig är försent.

Det som är något värt.

När inget går att planera, därför morgondagen inte går att ta förgiven.

Ateisten i mig fick komma till tals och påminde mig om att detta är mitt liv.

Min enda chans.

Så vad är det som är något värt för mig. Vad vill jag göra med min chans, min korta tid som tickar just nu- vilken bör betyda allt för mig, men är betydelselös för andra. Det är trots allt väldigt få som ens vet att jag existerar, så varför lägga min dyrbara tid på att framstå på ett särskilt sätt eller forma mig för att passa in i ledet som köar till #Himlen enligt Instagram, när det som borde vara mest betydelsefullt och livets stora mål, är att göra det som är något värt för mig, och därigenom generera leende, alstra lycka och lämna härliga minnen till mitt sista andetag.

Vi läser dessa medryckande citat om att, gå din egen väg, lev livet, fånga dagen- sistnämnda som dessutom är en klassisk tatuering på flertalet kroppar i form av latinska ”Carpe diem” placerat i något snirkligt motiv som kändes bra just då.

Men gör vi det. På riktigt. Eller bryr vi oss fortfarande för mycket om vad andra ska tycka och tänka och därför väljer att utföra sysslor som får oss att se duktiga ut inför andra, under tiden som vår egen passion långsamt kvävs inom oss. Eller styrs vi av praktikaliteter och rädslor. När ytligheter skuggar vår vilja och vårt värde.

Glädjen, ur den kommer min energi. Oavsett vad jag väljer att ta mig för måste det ge mig glädje. Det stimulerar, omfamnar och utvecklar. Lockar till klingande skratt som är förlösande, förevigar och föder mjuka minnen vilka skapar sympati och solidaritet.

Mitt liv är inget extraordinärt, jag har inte en förmögenhet på banken- jag reser för pengarna jag spar ihop, jag har ingen karriär som ger mig fina titlar på visitkortet- därför att jag vill mer än att arbeta, mitt hem är i ordning när det inte är i oordning- därför jag vill göra roligare saker än att torka tapeter och gnugga kakelfogar. Min perfektion är obefintlig men min intention om att vara en trygg förälder, duglig partner och fin vän kompenserar.

Jag har slutat tävla, för jag kommer aldrig vinna, loppet tar nämligen aldrig slut och jag vill inte längre jaga. Först nu inser jag att jag redan har allt. Allt som är något värt. Jag har tiden, nu. Jag har hälsan, nu. Jag har modet, nu. Kärleken funnen, familjen skapad, vännerna jämte.

När inget går att planera, därför morgondagen inte går att ta förgiven.

Se värdet i det du har, hitta glädjen i vad du gör, bry dig mer om dig själv och det som är något värt för dig.

 

Tiden På Tellus.

Där man balanserar på kall och mörk asfalt, någonstans mellan himlen och helvetet. Tiden på Tellus. De man skapat och de man kommer lämna kvar, om man har tur, efter att man blåst ut de hundra brinnande ljusen på gräddtårtan. Barnen.

Och de skillnader de gjort på mitt liv.

Nr1. Fick jag tillsammans med dåvarande, en finfin tjej, kort efter att jag firat min tjugoårsdag. Dagar, nätter och veckor flöt ihop förutom söndagen som alltid innebar samtal från jämnåriga vänner som behövde ventilera lördagsnattens äventyr. De dansade nätter igenom, jag ammade. Samma planet, olika liv.

Nr2. Lillebror. Min enda son. Under de 40 veckorna han hölls trygg inuti min mage, lugnt guppande omkring, var livet utanför allt annat än just tryggt och lugnt. Nu hade dessutom några av mina vänner runt mig hunnit fastna i en relation och fått sina första kärleksbarn, vilket gav efterlängtad förståelse för min avsaknad på diverse glammiga tillställningar, men min höga närvaro på babycafé, babygympa, babygrupper och allt annat med ordet baby inklämt. Ledsamt nog blev jag först ut med att genomgå en krävande separation där barn var inblandade. Fortfarande många som levde som sprudlande singlar, en del hittades nu inuti den guldskimrande babybubblan, jag ensamstående. Samma planet, olika liv.

Nr3+4. Flera år senare. Livet hade åter hittat sin harmoni och barnen 1 och 2 växt så det knakat. Vännerna, de som redan funnits där flera år och tröstat, stöttat, skrattat, kramat, vet jag kommer finnas kvar i hjärta och tanke livet ut. Ni är fantastiska och jag önskar det fanns mer tid till att skapa nya varma minnen. Otroligt nog visade det sig att jag även skulle få nöjet att vara först ut som mamma till tvillingar i min umgängeskrets. Jag, precis som alla som står inför något nytt, hade ingen aning om vad som väntade mig. Och det går inte heller att återge känslor, situationer och erfarenheter på ett fullständigt sätt. För att förstå, måste det upplevas. Några levde kvar som ofrivilliga singlar, många blomstrade med familj i standardformat, enstaka enastående ensamstående, jag existerade i en miniatyrversion av Familjen Annorlunda. Samma planet, olika liv.

Allt jag gått igenom för barnen, på grund av barnen och tillsammans med barnen, är upplevelser som gett mig kännedom om mig själv, om barnen och om livet i stort. Allt är skört och sårbart. Allt är nytt och främmande. Allt är gammalt och slentrian. Vad som betyder något är hur vi hanterar medgång och motgång. Vänskap och kärlek. Du. Jag. Vi. Alla.

Jag vet att flera omkring mig kommer att få uppleva förändringen av sitt första barn, somliga kommer tvingas genomgå en slitsam separation och några få kommer upptäcka hur livet struktureras av dubbel nedkomst. På samma planet, och bara i min umgängeskrets, ryms så många olika versioner av det som snabbspolat är: födas, barndom, tonåring, vuxen, åldring, dinosaur, ängel.

För allt vi går igenom. För allt vi upplever. Som individer. I gemenskap. Innanför. Utanför. Min tid på Tellus har hittills, tack vare barnen, fått mig att växa, precis som dem, utvecklas, precis som dem, och berikats med gränslös kärlek, genom dem. Barnen.

Och de skillnader de gjort på mitt liv.