Mamma 2.0

Mamma 2.0.

En uppgradering. Liksom all övrig modern teknik.

Det är Schoolsoft, InfoMentor, klassblogg, digitala veckobrev, hemsidor och informationsplattformer av alla de slag. Självklart med en inloggning som är ovanligt unik och ett lösenord som inte går att uttala utan att någon ackompanjerar med en svårslagen beatbox. Jag arbetar dagligen vid datorn och dess ändlösa möjligheter, men när det kommer till detta- att kommunicera digitalt med skolor och förskoleverksamhet är jag troligtvis den största bakåtsträvare som skådats.

Jag är värdelös på att memorera alla lösenord och dessa inloggningar med mitt namn omkullkastat kors och tvärs. Jag är utan tvekan ökänd på alla barns arbetsplatser då jag ständigt kontaktar ansvarig och ber om nytt, superduperlångt och oerhört invecklat, lösenord.

När mina stora barn var pyttesmå rödrosiga förskolebarn var systemet enkelt. Man fick en lapp i barnens fack, tog med denna hem, fyllde i, vanligtvis med hjälp av en antik blyertspenna som i värsta fall behövde vässas något, kommande veckors behov av barnomsorg. Starttid och sluttid. Retur till facket.

Vid sjukdom hade man redan numret till den automatiska telefonsvarare, stående på ett bord i ett nedsläckt kontor någonstans i förskolans byggnad, inprogrammerat på speeddial.  Så att man snabbt kunde mumla vem man var, vilket barn man ansvarade för och varför detta barn inte skulle dyka upp med sin snorelva hängande på läppen. Inom 30 sekunder sov alla lugnt vidare totalt ovetande om dagens moderna hysteriska utbrott där man yrvaken och genomsvettig inte lyckas logga in när klockan närmar sig deadline för godkända sjukanmälningar innan ogiltig frånvaro och prick i protokollet infinner sig.

Vem lyckas komma ihåg dessa uppgifter när ungen kräker ner både sig, säng och hundratretton gosedjur nedtryckta runt kudden likt en skyddsmur. Inte jag.

Nu är trots allt hösten här, även om vädret mer påminner om svensk sommar, den som uteblev till förmån för den sommaren som fick gräset att bli gult och stickigt, och terminerna har dragit igång. Hittills har min man och jag fått fyra påminnelser om att lägga in tiderna på våra yngsta barn i deras digitala informationsverktyg. Hittills har vi försökt lägga in dessa efterfrågade tiderna fyra gånger men likväl misslyckats då skaparen av detta underlag förmodligen hatar föräldrar. Undrar om det kommer en dag då förskolepersonalen faktiskt tror på att våra barn endast ska gästspela på avdelningen en dag i månaden.

Mitt envisa magsår svider just nu över det faktum att jag lätt missar saker som inte står med stora bokstäver på gigantiska lappar, gärna med neonfärgare pilar riktade mot budskapet, på förskolan. Kom precis på, och blev ännu lite mer stressad, över det faktum att jag inte har koll på studiedagarna. När är det stängt?!

På båda mina stora barns föräldramöten, tidigare denna veckan, kröp jag ut med skämsmössan tung på huvudet. Alla andra som deltog verkade oerhört aktiva på de olika forum som finns tillgängliga medan jag fortfarande inte lyckats logga in. Fan.

Därför ska det bli bättring i år. Jag har antecknat alla inloggningsuppgifter till all världens digitala kanaler så jag kan följa mina barn i hasorna utan utrymme till att barnen ska kunna överraska mig med utflykter som kräver matsäck eller försäljningar som ska, genom föräldrars engagemang, dra in cash till barnens kommande klassresor. Jag ska ha stenkoll på beting, lärarnas namn, ålder och hemadress, nationella provdatum, dagliga uppdateringar i form av bilder när mina små målar med fingerfärg eller jagar varandra med en pinne i den lilla dunge barnen väljer att kalla ”skogen”. Jag ska bli Mamma 2.0.

Så, var la jag nu den jäkla lappen…

Höstvägar.

Höstvägar.

Små lummiga skogsstigar som slingrar sig kors och tvärs.

Doften av blöt jord. Regndroppar som stilla faller mot mjuk mark.

Stanna upp och betrakta.

När vet man egentligen om man knatar på rätt stig, om vad som är rätt väg. Vad känner man när man går där. Välbefinnande. Bekräftelse. Harmoni. Framgång. Balans. Trygghet. Troligtvis olika. Därför väljer vi olika vägar att gå. Branta, fulla med oförutsägbara fällor, plana, igenväxta, breda, steniga, mjuka. Min stig vill jag ska innehålla allt. Utom tristess. När jag blir uttråkad, vilket är tufft för min man, då planerar jag flytt, bokar semestrar, vill renovera, köpa ny inredning, möblera om, kollar utbildningar, tjatar om hund, klipper av mig håret, tröstshoppar kläder, och tillslut- när energin tar slut, parkerar jag mig i soffan och tycker livet är innehållslöst och grått. Kollar en komedi, tuggar snask, somnar och vaknar till en ny dag som återigen har mening och glänser av klädsamma färgskiftningar. Så en väg som är lagom stenig, med mjuka partier, men alltid lite lutning och motstånd.

Min väg. Mitt brokiga CV. Mina framgångar och mina misslyckanden.

Oavsett väg så stanna aldrig. Bli inte fast i något destruktivt, bli inte bitter när du kan påverka, titta upp, framåt, målmedvetet. Och när vägarna korsas, när du står vid ditt vägskäl, välj då också din fortsättning baserat på dina drömmar och vad som fyller din kopp. Ditt liv och din lycka är ditt ansvar, stå aldrig still och vänta. Utveckla dig själv, om du inte är nöjd. Byt arbetsplats, om du inte är nöjd. Börja träna, om du inte är nöjd. Flytta, om du inte är nöjd. Bara gör det. Men förstå att inget kommer gratis, det finns inga genvägar, allt har sitt pris.

Vill du ha det- Ta det. Och all lycka längst vägen.

Hösten är redan här. Vilken stig ska du välja.

Doften av blöt jord. Regndroppar som stilla faller mot mjuk mark.

Stanna upp och betrakta. Välj.

 

Tillägnat min Mamma. Därför det aldrig är försent.

Sök och du skall finna.

Fisk, Fågel eller Mittemellan.

För att vara säker på att jag hinner få smaka mina favoritgodisar, en av alla glassar, en kaka eller något annat som vi i vår familj kan betrakta som exklusivt har jag systematiskt börjat gömma det. När fem av sex inhalerar lördagsgodiset omedelbart det ställs fram, eller när glassarna går som smör i solsken, när kakorna knappt hinner svalna innan de bara är ett spår av smulor, då måste man vara uppfinningsrik.

Så i smyg har jag nu skaffat gömställen i frysen, skåpen, kylen och i väskan. Dock, har jag upptäckt, att övriga familjemedlemmar har ett sjätte sinne för att finna mina gömmor, som jag dessutom har en dålig ovana att själv glömma bort, så därför måste de med jämna mellanrum förnyas- inte familjemedlemmarna, utan gömmorna såklart!

Eftersom äpplet inte faller långt ifrån trädet har mina yngsta anammat det här med att gömma saker. De gömmer sina saker, varandras saker, mina saker, syskons saker, de gömmer varandra och sig själva. Ingenting ligger längre på rätt ställe och det är plötsligt ännu svårare att passa en tid. Först måste man hitta barnen, sen kläderna, sedan barnen, därpå skorna, senare barnen, efteråt sin mobil, igen jakt efter barnen, därnäst mössorna, därefter barnen, söka efter sin väska och slutligen barnen igen. De hittas i badkaret, under sängar, bakom fåtöljen, under köksbord, under soffbord, i en garderob, i ett köksskåp, bakom dörrar, under filtar, i sängarna, i duschen, i ett jättelitet tält.

Aldrig någonsin har de varit så tysta som när de gömmer sig. Inte ens när de sover för då kan man i alla fall ana en andhämtning. Känslan, när man redan är sen, och barnen inte förstår konsekvensen av en hysterisk förälder som kryper runt på golvet med svettpärlor i pannan, galande efter att de måste komma fram för tåget lämnar perrongen oavsett om mamma är med eller inte. Total tystnad.

Att jag glömmer bort en gömd chokladkaka är väl inte så illa, men inte kan jag glömma bort ett barn. Hur tyst det än må vara.

Jag fortsätter gömma och hoppas ingen hittar. Jag fortsätter leta och hoppas jag snabbare hittar.

Fisk, Fågel eller Mittemellan.

 

 

Småbarnssömn – Sussa Sött.

Sagor, sånger, vyssa, vagga, lampa tänd, lampa släckt, dörren öppen, dörren stängd, törstig- trots dryck för fyra minuter sedan-upp och dricka, kissnödig- trots toalettbesök för tre minuter sedan- upp och kissa. Någon hittar ett minimalt sår som omedelbart behöver handpåläggning och ett plåster med Disneymotiv. Någon hittar en nagelflisa som sticks och självklart måste elimineras med hjälp av saxen med Mumintrollet på. Tjugotre frågor om allt mellan himmel och jord hinner ställas genom dörrspringan som snart gått från att stå på glänt till att gapa vidöppet. Men då, just som man förtvivlat söker efter en portion färsk tålamod tar frågorna slut. Det blir tyst. Och där ligger de, fullkomligt avslappnade långt ner under täcket och ser gudomliga ut. Små varma kinder. Små näpna pussmunnar. Rufsigt hår som kommer att behöva dryga fem deciliter spraybalsam med söt doft i morgon för att lyckas dra igenom borsten. All frustration är som bortblåst och hjärtat svämmar över av kärlek. Sussa sött.

DÅ:

Jag gjorde det klassiska FörstaBarnetNattningsMisstaget. Jag låg bredvid min äldsta dotter tills hon slutligen somnade så djupt att jag kunde lirka ut min arm, hasa över sängen, rulla ner på golvet och smyga ut- noga med vilka plankor jag valde at placera fötterna på, ett felsteg som gav ifrån sig ett nästintill obefintligt knarr resulterade i ett klarvaket barn.

Därefter kom som bekant barn nr2 och tiden var lite mer knapp. När nr2 var pytteliten somnade även han under barn nr1´s nattningsprocedur. Men efterhand som han växte och tillslut hade egen säng, där jag med stor möda lyckades vika ihop benen och klämma ner mig, skulle också han ha sällskap till John Blund tacksamt tog över. Först lillebror, sedan storasyster. Flera gånger i veckan somnade jag före barnet jag väntade ut och det barnet som i sin tur väntade på mig kom och frågade om det inte var hennes tur snart. ”Ehh… jo, såklart”- jäklar, en timme har gått. ”Du ska ligga här inne preciiiiis lika länge som du låg hos lillebror” Adjö egentid. Sussa sött.

NU:

Tvillingar. Flera år efter att första barnet, även andra, avslutat sin utdragna nattning, och nu endast önskar sova själv med stängd dörr, hade jag bestämt mig för att inte spendera ytterligare hundratals kvällar väntandes på barn som febrilt kämpar med att hålla sig vakna på olika sätt, slutligen ger upp och somnar. Med fyra barn finns det saker som måste göras efter deras nattning, för att överhuvudtaget ha chans att kvala in som duglig förälder 2018- typ som att baka, tjata läxor för stängda öron, torka fotlister eller annat spännande, därför ser jag med fördel att nattningsfasen hålls kort.

Vi hade tur. Dessa små har somnat nöjda med varandra som sällskap från första natten. Från början- äta, rapa, sova. Senare- äta, rapa, leka, sova. En process som flera år varit hyfsad smärtfri har nu förlängts av diverse finurliga knep som bara en, två, femåringar kan klura ut. Behov man inte kan neka dem, frågor som kräver sina genomtänkta svar, pussar och kramar men inte önskar vara utan. Och jag inser, jag kan bara bestämma att jag vill ha dem i säng klockan 20. Sen är det bara deras vilja som styr när de äntligen kommer till ro.

Väck inte den björn som sover.

Sussa sött.

Superwoman.

Rum i korridor till subventionerat pris enligt landstingets taxa. Gemensam dusch och tv-rum. Frukost, lunch och middag ingår i hyran. Välkommen till BB, föreningen för dig som studerar till förälder.

Två sängar på hjul. En barnbalja på hjul. Två skära bebisar. En blek mamma. En blek pappa. Vakuum.

Jag balanserade mitt i sängen på vita- och blårandiga lakan med ett barn på varje arm. Ännu ett tappert försök till att dubbelamma. Vinterblek mage vars skinn var tänjt som aldrig förr låg i prydliga rader på tvären och påminde mig starkt om Bidendum, mer känd som Michelingubben. Brösten som ökat i storlek och förändrat sin form de senaste månaderna hängde ut under tröjan, ömmande av mjölkproduktion och bebishunger. Över mjukisbyxornas linning tittade de praktiska trosorna fram- formgivna av minst en meter bomullstyg i hudfärgad beige nyans, sådana som sväljer både maxibindan och rumpan som numer få erkänna sig besegrad och kasat ner över baksida lår. Svetten lackade i pannan, rann längst ryggen och lämnade inbillad doft i det trånga rummet.

In stiger en läkare tillsammans med ett helt gäng studenter. Med två barn i famnen som kräset lekte med lunchen var det omöjligt för mig att täcka över den kropp jag inte längre kunde identifiera som min. Blottad satt jag där under tiden läkaren högljutt skildrade min journal och studenterna lyssnade mer eller mindre uppmärksamt. Någon gäspade. Någon tittade ogenerat. Någon ställde frågor. Någon log. Hon avslutade ronden med en kommentar som jag, först efter att samlingen lämnat, förstod. ”Lycka till nu, Superwoman”.

Sen kom jag på det. Skrynklig, ovanför brösten och genomsvettig av hormonell obalans, hade min tröja lagt sig tillrätta. En kornblå T-shirt med det gul- och röda Supermannen märket.

När de lämnat miniatyrrummet började jag gråta. Jag gjorde det mycket den första tiden. Jag grät av lycka. Jag grät av utmattning. Jag grät av glädje. Jag grät av enslighet. Jag grät av barn som växte för fort. Jag grät av min egen underdimensionerade garderob- rättare sagt, själva innehållet i den. Jag grät ensam, i sällskap, ute, inne. För alla som frågade hur jag mådde- för alla som inte frågade hur jag mådde. Livet handlade om att få två bebisar att somna samtidigt, vakna samtidigt, äta samtidigt. Kräks och läckande blöjor. Storsyskon som behövde tid, engagemang och bekräftelse. Praktiska lösningar om hur man bäst tröstade två barn som grät samtidigt. Hur man snabbast klädde på två barn som inte ville vänta på någon annan. Hur man matade dubbelt, nattade dubbelt, bar dubbelt.

Aldrig förr hade jag behövt leta efter lekplatser som tvunget behövde vara inhägnade. De var två. Jag var en. Alltid sprang de åt olika håll. Matematik och procentuell problemlösning användes flitigt för att kvickt räkna ut vilket barn som sprang mot flest faror- det fick man hämta först. Jag kunde glömma ”Babyrytmik” som hölls i en kyrka inredd i klassisk nygotisk stil från sent 1800-tal. Stentrappor, ojämnt stengolv, lockade och pockade på nyfikna barn. De var två. Jag var en. Omöjligt att skydda ömtåliga barn om båda föll samtidigt. Även långdragna cafébesök uteblev, oftast saknades barnstolar och tvillingvagnen var sällan ett uppskattat inslag bland inventarierna.

Någonstans längst vägen förändrades spiralen. Jag slutade gråta. Jag blev trygg. Jag räckte till. Även till fyra barn. Jag mer än överlevde dagen. Jag började leva igen.Jag gav mig själv tid till att återhämta min kropp som varit till låns och nu behövde samma omtanke som de barn den burit och skyddat. Styrkan infann sig. Hållningen blev åter rak och med den orkade jag även hålla huvudet högt. Jag hade tagit tillbaka kontrollen över min vardag. Rutiner skapades med plats åt alla och stabilitet infann sig. Lugn. Säker. Harmonisk.

Mamma till fyra. Stark och stolt. En riktig Superwoman- precis som Du.