Stånk & Stön

Lukt. Arom. Stank. Os. Odör.

V.I.T.T.R.I.N.G

 

När jag, med känsligt doftsinne likt en hund och klassisk bacillskräck efter år inom vården, frivilligt stänger in mig i ett pyttelitet rum tillsammans med en hel drös okända människor. I små tajta kläder. Då vet du att jag har hittat till lokala gymmets spinningklass. Alltså varför gör jag detta?

Efter månader av långtråkig styrketräning måste jag få upp konditionen, det är nästintill pinsamt när man dagligen blir så smärtsamt påmind om dess bristvara varje gång man väljer trappan upp till sin våning (4) på arbetsplatsen och därefter knappt kan andas. Liksom svårt att försiktigt smyga in i detta tysta kontorslandskap när man önskar att någon kunde bistå med lite andningshjälp. Men nu ska det bli ändring på det! Mitt liv, mina val- ännu en slogan som intensivt cirkulerar efter nyår. Jag har fortfarande inte bestämt mig för om jag tränar för att bestraffa min kropp jag hatar eller för att belöna min kropp jag älskar. Men den ska prövas oavsett.

Det värsta med spinning är inte den brännande känslan i benen, eller en puls som maxar till svetten sprutar, eller illamåendet som kommer som ett brev på posten (då inte utdelat av PostNord). Inte heller den obekväma sadeln eller musiken som sällan faller mig i smaken. Det värsta är just det jag var inne på tidigare. Du stängs in gymmets minsta rum, kompakt med cyklar som man knappt kan ta sig mellan utan att smeka dess cyklist när man kämpande plöjer sig genom havet av vevande pedaler med både mage och rumpa indraget, mot bästa platsen- den längst in i hörnan, nära AC ´n. Alltid fullbokat vilket betyder att vi är en JÄTTEMÅNGA som ska andas samma luft. Som snart blir tung av fuktig andhämtning. Men det värsta med stort V, som faktiskt kan få mig att vilja bryta och lämna salen under ett pass är dofterna som cirkulerar. Någon som ätit en för stor middag för nära inpå passet och därför sprider sin matos från magens botten helt utan genans. Eller dessa vadderade cykelbyxorna som för längesedan borde tvättats, vädrats och därefter bränts på bål därför lukten är så obehaglig att jag får rysningar i hårbotten. Gamla tröjor, strumpor, hårband som stinker svett. När uppstötningsodören når mig kan jag inget mer än att vrida ytterst lite på huvudet, för hur jag än gör krockar jag med en annan, ny, och inte alltid bättre doft.

Jag undrar hur övriga reagerat om jag 1. Sprayat doftsprej med diskret med ljuvlig essens, 2. Burit gasmask eller 3. Släpat ut min cykel utanför rummet och bara tittat in genom fönstret under passets gång…

Ja men vad är det ordspråket säger, man kan inte få allt. Nä, tänk om det stämde, jag behöver ju faktiskt inte få uppleva allas dofter, lyssna på alla stön av utmattning (hoppas jag…) varje pass, alltid. Sådan generositet kan ni behålla för er själva, eller dela med nära och kära innanför hemmets fyra väggar. Jag nöjer mig gott och väl med enbart doften från din andedräkt vid utandning som gärna får ha en svag ton av mint. Inte kaffe.

Tack på förhand.