Städsjukan.

Min familj. Mitt kaos. Mitt liv.

Våra fönster har nog inte blivit putsade på 2 år. Minst. För att det är tråkigt. Och då har jag plötsligt inte tid. Förra året putsade min man ett fönster, det blev så fint, alla- även barnen, såg bedriften och dess fantastiska resultat. Men trots allt beröm och beundran förblev endast detta fönster putsat.

Fyra barn, hur härliga de än må vara, drar in massor med smuts. Sonen lämnar spår av gummiploppar från konstgräsplanen i snitt 4 ggr/vecka. Äldsta dottern med sitt gigantiska hårsvall står nog för 60 % av hemmets alla skygga dammråttor. Och de små. De drar in grus i skor, i fickor, i jeansveck, och i hårbotten, hur nu det sistnämnda ens är möjligt. De spiller när de spatserar med överfulla glas där vätskan leker hela havet stormar från kök till valfritt bord. Och ett av deras mest passionerade intresse, pyssel, måhända en stillsam aktivitet, men överallt glittrar pärlor och klistermärken, för att inte tala om hopknycklade pyttesmå pappersbitar som någon bemödat sig att klippa itu femhundratjugonio gånger, ökända limrester som syns först efter att man trampat i dem och kvar blir allt ludd från strumpans undersida.

Vi brukade ha levande blommor som satte den där trivsamma och Instagramvänliga illusionen av fixat hem, men efter att mannen tröttnat på att hänga i diverse blomsterbutiker och se sitt kort betala kalasen varje lördag föreslog han uppsydda kopior. Fördelen är ju att fönsterkarmarna slipper bära upp vissna blad och gyllene pollen. Nackdelen är att jag nu måste jag polera låtsasväxterna för att de ska behålla ett någorlunda äkta utseende för de gäster som hittar till vårt hem.

Igår var en sådan dag då man synar sitt boende lite extra i sömmarna. När man känner att man borde plocka upp pappersmassan som i ett barns ögon är en flodhäst- eller var det en hund, att man borde rensa avloppet i duschen för att slippa ha begränsad schamponeringstid under strålarna innan det blir översvämning i hela badrummet, att man borde svabba golven fria från klibbiga fläckar, damma lister, torka av väggar och element som inte längre är helvita. Eller varför inte ägna tid åt att hänga upp små hemmasydda lavendelpåsar för att maskera eventuell obehaglig doft eller annat som en ordningsam husmor skulle utföra.

Nej.

Jag gjorde annat. Jag gick på dansen, den som ger mig energi att klara vardagens alla måsten. En timme där ingen bryr sig om ålder, yrke, märken på kläder, storlek på hus, bil eller bröst. Hög musik som överröstar destruktiva tankar. Rytmer som får alla gropar att skaka, därför det faktiskt är meningen och inte enbart p.g.a. avsaknad av spänst. Mina sextio välförtjänta minuter utan någon som avbryter, kräver eller ifrågasätter. Därefter äntrade jag åter in i mitt och familjens stökiga, men hemtrevliga, hotell skulle barnen kalla det, bostad är den korrekta termen och möttes av samma kaos som jag lämnat bakom mig. Jag pussade de minsta god natt, hoppade vant över alla leksaker som låg, och fortfarande ligger kvar, utspridda i ett jämnt lager på deras golv. Jag pussade de stora (såklart bara puss på kinden på äldsta dottern som växt ifrån klassiska på munnen varianten) god natt och konstaterade att ytterligare lite disk flyttat in på deras rum samtidigt som rentvätten som låg kvar i deras respektive högar inte gjort det. Jag pussade min man god natt som surmulen låtit sig nedslås av förlusten efter en sämre spelad match av det lag han växt upp med.

Det spelar ingen roll. Förlusten kanske, men inte vår oreda. För vi lever vidare idag. Oavsett röran hemma. Att mina barn lämnar spår borde vara en självklarhet och inte ett problem. De bor där. Jag bor där. Vi bor där tillsammans. Jag vill ju att det ska förbi så, länge. Då borde jag rimligtvis uppskatta deras avtryck.

Vår familj. Vårt kaos. Våra liv.

 

 

Småbarnssömn – Sussa Sött.

Sagor, sånger, vyssa, vagga, lampa tänd, lampa släckt, dörren öppen, dörren stängd, törstig- trots dryck för fyra minuter sedan-upp och dricka, kissnödig- trots toalettbesök för tre minuter sedan- upp och kissa. Någon hittar ett minimalt sår som omedelbart behöver handpåläggning och ett plåster med Disneymotiv. Någon hittar en nagelflisa som sticks och självklart måste elimineras med hjälp av saxen med Mumintrollet på. Tjugotre frågor om allt mellan himmel och jord hinner ställas genom dörrspringan som snart gått från att stå på glänt till att gapa vidöppet. Men då, just som man förtvivlat söker efter en portion färsk tålamod tar frågorna slut. Det blir tyst. Och där ligger de, fullkomligt avslappnade långt ner under täcket och ser gudomliga ut. Små varma kinder. Små näpna pussmunnar. Rufsigt hår som kommer att behöva dryga fem deciliter spraybalsam med söt doft i morgon för att lyckas dra igenom borsten. All frustration är som bortblåst och hjärtat svämmar över av kärlek. Sussa sött.

DÅ:

Jag gjorde det klassiska FörstaBarnetNattningsMisstaget. Jag låg bredvid min äldsta dotter tills hon slutligen somnade så djupt att jag kunde lirka ut min arm, hasa över sängen, rulla ner på golvet och smyga ut- noga med vilka plankor jag valde at placera fötterna på, ett felsteg som gav ifrån sig ett nästintill obefintligt knarr resulterade i ett klarvaket barn.

Därefter kom som bekant barn nr2 och tiden var lite mer knapp. När nr2 var pytteliten somnade även han under barn nr1´s nattningsprocedur. Men efterhand som han växte och tillslut hade egen säng, där jag med stor möda lyckades vika ihop benen och klämma ner mig, skulle också han ha sällskap till John Blund tacksamt tog över. Först lillebror, sedan storasyster. Flera gånger i veckan somnade jag före barnet jag väntade ut och det barnet som i sin tur väntade på mig kom och frågade om det inte var hennes tur snart. ”Ehh… jo, såklart”- jäklar, en timme har gått. ”Du ska ligga här inne preciiiiis lika länge som du låg hos lillebror” Adjö egentid. Sussa sött.

NU:

Tvillingar. Flera år efter att första barnet, även andra, avslutat sin utdragna nattning, och nu endast önskar sova själv med stängd dörr, hade jag bestämt mig för att inte spendera ytterligare hundratals kvällar väntandes på barn som febrilt kämpar med att hålla sig vakna på olika sätt, slutligen ger upp och somnar. Med fyra barn finns det saker som måste göras efter deras nattning, för att överhuvudtaget ha chans att kvala in som duglig förälder 2018- typ som att baka, tjata läxor för stängda öron, torka fotlister eller annat spännande, därför ser jag med fördel att nattningsfasen hålls kort.

Vi hade tur. Dessa små har somnat nöjda med varandra som sällskap från första natten. Från början- äta, rapa, sova. Senare- äta, rapa, leka, sova. En process som flera år varit hyfsad smärtfri har nu förlängts av diverse finurliga knep som bara en, två, femåringar kan klura ut. Behov man inte kan neka dem, frågor som kräver sina genomtänkta svar, pussar och kramar men inte önskar vara utan. Och jag inser, jag kan bara bestämma att jag vill ha dem i säng klockan 20. Sen är det bara deras vilja som styr när de äntligen kommer till ro.

Väck inte den björn som sover.

Sussa sött.