Funderingar inför Framtiden.

Till mig att läsa om sisådär 20 år.

Livet igår, idag, imorgon. Nu. Då. Snart. Senare. Oavbrutet.

Du lägger en förmögenhet på tvål/schampo/balsam/badskum för, varje gång ett barn ska rengöras, förbrukas drygt en liter på att barnet själv ska trycka ut, tvåla in, smeta på. Senare kommer denna summa läggas på antirynkkrämer, hudföryngrande mirakeltvål och vaxning av diverse ansiktsbehåring som inom sinom tid kommer misspryda facet.

Du har ett jobb. Inte så mycket att orda om. Senare kommer du förhoppningsvis också bli bra på det du gör och har du tur även snappa upp kontorslandskapets oskrivna regler, som att inte skratta högt i tid och otid, att inte galoppera till kopieringsrummet och att inte snacka med din nyfunna vän så alla väljer att nyfiket lyssna istället för att sköta sitt.

Du hatar PMS, mensvärk, ägglossning och allt medföljande bomullsmaterial för detta ändamål. Även vikten som varje månad fläskar på två kilo vatten som veckan efter får dig att springa på toaletten stup i kvarten. Senare kommer klimakteriet. Kan nog bli min största utmaning i livet. Åtminstone är det vad erfarenheter säger. Naturläkemedel för att vara någorlunda trevlig delar av dagen, hysteriska gråtattacker för att skosnöret går upp, rödflammande svettningar som övergår i genomfrusen snögubbe.

Du äter rent för mycket godis. Det är godis för att det är gott, för att det är fredagsmys, för att det är lördagsgodis, för att det är söndagsrester, vi hittar också klassisk måndagsdepp och självklara biosnacks. Senare kommer priset av detta- diabetes, obesitet, hjärt- och kärlsjukdomar, därför hoppas jag att du någonstans längst vägen tröttnar på reptilhjärnans eviga begär. Eller håll tummarna för att du har bra gener.

Du har barn som både sprider glädje och driver dig till vansinne. Senare kommer du att glädja dem genom att respektera deras privatliv och att de blivit vuxna, lämnat boet, står på egna ben och känner på vad världen kan erbjuda, samtidigt driva dem till vansinne de gånger du glömmer bort detta uppenbara och gör intrång i deras otium med hundratals frågor och näsvis nyfikenhet.

Du städar, lagar mat, handlar, diskar och tvättar. Senare kommer du städa, laga mat, handla, diska och tvätta. Somliga saker ändras aldrig. Oavsett ålder.

Livet händer just nu. Gör det minnesvärt.

Bonusrelationer.

Bonus-, plast-, styv-, låtsas-, extra-…

Kärt barn har många namn.

För mig är det familj. Med extra allt. Med massor av kärlek.

 

Hans säng- 160 maximala centimeter tillägnat endast honom.

Min säng- 120 minimala centimeter som delades mellan mig och två barn som varenda natt kröp ner och tryckte sig nära. Med egen kudde, olika antal gosedjur och nappar som lämnade djupa avtryck efter flertalet timmars felplacering under min rygg, armar, nacke eller kind.

Han ensam.

Jag ensamstående.

Från den dagen min nuvarande man tilläts sova över av mina barn, då för snart 10 år sedan, sov han nog knappt en blund det första året. Från att ha haft en stor säng utan att behöva dela, till att klämma ner sig i min vilken inom loppet av enstaka timmar fylldes med klibbiga fötter, fluffiga gosedjur, barn som doftade sött bubbelgum från något av de otal Bamseflaskorna på badkarskanten, barn som sov på längden, bredden, snedden.

Men han klagade inte. Han har aldrig antytt att barnen någonsin varit i vägen, tagit plats från honom, prioriterats före eller älskats mer.

NU

Igår var fars dag. Även jag läste hyllningar till egna pappor och vänners barns pappor. Vad jag vill hylla är bonusföräldrar. Alla ni som villkorslöst älskar ett eller flera barn som genom vuxnas beslut hamnat på samma stig som du. Och som helhjärtat får fortsätta vandra där. Hand i hand med tryggheten från dig och uppfylld av känslan av att vara älskad och betydelsefull för många.

Att älska sina egna barn är självklart. Att älska någon annans barn är storartat.

Vår säng- 210 vanliga centimeter som alltid har plats för alla våra nu fyra barn. Och deras kuddar. På längden, bredden, snedden.

-Finns hjärterum-Finns stjärterum-

HURRA för alla bonusföräldrar

 

Fem smulor är fler än fyra barn.

Klockan tickar som fortast när man stänger ner skärmen på jobb och rusar mot tåget. Alltid med andan i halsen. Alltid med tankarna på sjutton olika platser samtidigt. Slutförde jag uppgifterna, sparade jag dokumentet, skickade jag mailet jag lovat, vad ska jag laga till middag, hur gick det på dotters prov, kommer sonen komma ihåg att ta med lamporna till cykeln då det är mörkt efter träning, när ska jag hinna träffa bästa vännen nästa gång, utvecklingssamtal på dagis, när var nu det- fan, vinterdäcken måste snart på.

Jag hann med tåget. Ren och skär lycka varje gång. Märkligt att jag vid detta laget, efter att ha sprungit efter tåg i 15 år, fortfarande har urusel kondition. Mina medresenärer bjuds dagligen på svettig panna, tung men hastig andning och ytterkläder som osmidigt halas av. Nåja, jag hann iallafall. Gläds med mig.

Jag kom hem först. Denna tystnad. Som inte beror på att någon utför bus i största hemlighet. Eller att någon surar på sitt rum. Utan bara helt enkelt denna ljuva ensamma tystnaden. Ro i själen. Återhämtning.

Det första jag gör är att ha ihjäl ett gosedjur. En liten katt med oproportionerligt långa ben och kort svans som lämnats åt sitt öde strax innanför dörrmattan. Tur ingen såg att jag trampade på stackaren. Då hade det definitivt inte varit tyst. Jag tar mig förbi katten, sparkar undan sonens jacka och skolväska, registrerar en hel hög med smulor längs min väg och avslutar med att trampa i en klibbig fläck på köksgolvet. Det slår mig. Arbetsdagen tog inte slut nyss. Den har just börjat…

 

Höstlovshysteri.

Visionen;

Fem dagar i en stuga mitt i skogen. Strax intill en vacker sjö. Omringad av färgsprakande lövträd och gigantisk gräsmatta för bollspel. Familjespel och brasa. Lugna timmar. Andas.

Verkligheten;

Minstingarna har räknat ner dagarna fram till idag med start för en månad sedan. Under bilresan till stugan räknade de ner minuterna. Ni vill inte veta hur lång tid resan tog.

Fyra barn och två vuxna, tillsammans med oändligt med packning, stuvas in i en mindre 7-sitsig modell. Takboxen håller på att explodera. Barn trängs mellan matvaror, gosedjur, sängkläder, gummistövlar, pumpor och metspön. Nu är vi på väg. Äntligen. Snart kan jag andas.

Halvvägs vänder vi om. Nyckeln till takboxen är kvarglömd. ”Mamma, hur lång tid är det kvar nuuuuu?” En och en halv timme efter att vi gjorde vår första start är vi nu återigen på väg! Hurra, solen skiner.

73, 68, 57, 44, sovpaus, 29, 27, 23, 19, 14, 11, 9, 8, 7, 6, 5, 4, 3, 2, 1..1..1..1… minut kvar. FRAMME!!

Bildörrarna öppnas och ut faller barn och all packning. Allt släpas in i stugan, kylen, skafferiet, hallen och sovrummen fylls. Aldrig förr har minstingarna velat bädda med sådan entusiasm som nu. Troligtvis sovsäckarna som känns extra lockande.

Tre bråk, femhundrafyrtio tårar och ett par sura miner senare är allt på plats inne i stugan, så gott det nu går med fyra barn.

Vi hänger på Halloweenmodet om att kreera våra egna pumor. Fem stycken bjässar som säkert vunnit pris för att ha varit störst och hårdast på någon marknad står vi och sliter med. Något barn kväljer över doften, något barn kastar allt innanmätet bredvid skräppåsen istället för i den, något barn tappar intresset och vill in i sovsäcken. Kvar sitter jag och min man. Det blev i alla fall fem lyktor, av varierande design.

Ytterligare tjafs mellan trötta syskon, ytterligare tårar och tillsägelser. Pannkaksmiddag. Lugnet faller. Brasan tänds.

Vetskapen;

Att det aldrig blir som man tänkt sig. Men det behöver inte betyda att det blir sämre. Vi är i stugan mitt i skogen, strax intill en vacker sjö. Träden omkring oss bär löv i underbara färger. Gräsmattan är minst sagt gigantisk och bollen kom vi ihåg att packa. Familjespelen är med och brasan är tänd. Så långt stämmer allt. Det är det senare som fallerar- lugna timmar. Vem försökte jag lura, när var mitt liv lugnt senast? Lyckligtvis andas jag oavsett, det är ju trots allt signaler och reflexer som styr och tvingar mig till att kippa efter syre. Inte min tillfälliga eufori.

Jag ser mig om, familjen är samlad. Den viktigaste visionen av dem alla!

Jag andas…

 

Separation- med smak av en simpel munk.

Besvikelse, misslyckande, sorg, rädsla, svek, ånger, bråk, meningsskiljaktigheter, smutskastning, beskyllningar.

Vi var överens om att en separation var en god idé. Vi var överens om att vi skulle se till barnens bästa. Vi var överens om att vi skulle hjälpas åt. Vi var överens om att vi skulle hantera det lugnt, sakligt och som vänner.

Jag var då 23 år och tillsammans hade vi två barn. Det är snart elva år sedan. Och det gick inte alls som vi tänkt oss, trots att det var vad vi båda ville.

Att en människa kan rymma så många känslor. På en och samma gång. Och ändå hålla ihop. Lättnad över att beslutet var taget, rädslan över ett nytt oskrivet kapitel, skuldkänslor gentemot barnen som tvingas flytta mellan deras första och största kärlekar och ständigt tvingas hantera saknad, besvikelsen över en sönderslagen familj, svartsjukan av att inte längre vara någons finaste, hjärtesorg över de minnen som fortfarande värmde. Parallellt som en spänning och styrka växte, att känna jag kan, jag klarar, jag orkar. Jag kan fortfarande skratta, jag klarar allt jag måste, jag orkar för barnen behöver mig.

Många år har passerat. Många år är kvar.

Denna man, som jag för länge sedan separerade ifrån, kom förbi igår. För att lämna av munkar- till mig och till barnen. Sockrade, chokladdragerade, fyllda med gott och ljuvligt väldoftande. Och det slog mig, där jag stod och åt min äppelmunk- vi är i mål.

Någonstans på vägen hittade vi balansen. Vi jobbar med varandra och inte mot varandra. Vi ser till barnens bästa. Vi hjälps åt. Vi hanterar uppkomna svårigheter lugnt, sakligt och som vänner.

Jag är idag 34 år och tillsammans har vi två barn. Vi separerade för snart elva år sedan. Och det gick inte alls som vi tänkt oss- men resultatet blev ändå precis vad vi ville.

I mål. Med smak av en simpel munk.