Fin snö, ful snö, gul snö.

Fin snö, ful snö, gul snö.

Mjuka gnistrande flingor som stilla faller mot marken. Bäddar in vår gråa tillvaro i ett glittrande vitt bolster. Dämpar, omfamnar och ger tröst under en envis mörk tid. Det är något magiskt med årets första snö. Olof kommer till liv i olika skepnader genom barnens kreativitet. Snölyktor byggs upp och lämnar ett fladdrande sken i natten. Knarrande avtryck i snön och skimrande stillhet i en värld som plockad ur en storslagen saga.

Men det är också förbannande förare som genom Facebook fördömer övriga bilister vars fordon färdas i lägre hastigheter därför väglaget inte längre är tillförlitligt. Har man själv sett resultatet av, eller rent av varit inblandad i, bilolyckor är åsikten en annan och man lämnar ett mer positivt och tacksamt avtryck på sin flitigt använda sida. Hellre en timme sen än alternativet att inte nå destinationen alls. ”Better to arrive late than ugly- or not at all”.

Det är bilrutor som ska skrapas till fingrarna tappat all sin känsel. Det ska skottas till höger och vänster eller som den bekväma väljer, kasta kilovis med grusliknande salt så drabbade hundtassar svider efter en nödvändig promenad.

Det är lager på lager till barnen kokas levande på vägen ut till någon aktivitet som hurtigt bockas av i stora snökalendern. Pulkaåkning, snögubbebygge, snöbollskrig, snögrottan, skridskoåkning på liten sjö, varm choklad med stor marshmallow, hugga gran för plötsligt infann sig julkänslan.

Och vem älskar inte att få en snöboll i nacken som smular sig ner längst ryggen och trotsigt hittar sin väg ner innanför underkläderna, att bli mulad till ansiktet går från skära rosor på kinderna till rosenrasande rött eller den klassiska i Skåne, isbollen på örat som domnar och dunkar resten av dagen.

Kapitlet om pulkaåkning. Som barn åkte jag själv alltid pulka när snön hittade sin väg till mitt kvarter några enstaka tillfällen under min uppväxt. Upp och ner för backen. Upp och ner. Man tog sig upp för backen utan att blinka och belöningen var att högst upp på toppen få skrika ”se upp i backen annars får du tusen hål i nacken” innan man kastade sig ut på denna färgglada plastbit med siktet på ett illa uppbyggt gupp som borde lämna permanenta ryggskador, för att slutligen slira runt på grusig asfalt då snön inte räckte till ett heltäckande lager.

Nu ser pulkaåkningen helt annorlunda ut. Man plöjer sin väg uppför backen med flertalet pulkor i olika häftig modell i släptåg. Har man tur är det enbart pulkor man släpar på och inga fripassagerare som klagar på kramp i benet. Väl uppe på vad som upplevs vara ett berg med en ungefärlig lutning på 90 grader som tvingar pulsen att picka på och benen att bränna samtidigt som svetten lackar genom varje por, blir pulkorna tagna omgående och finner sin väg nerför med barn som plötsligt inte längre mår dåligt/har ont någonstans/är trötta, till ljudet av genomträngande tjut som skvallrar om skräckblandad förtjusning. För en vuxen är nedfärden en kamp om att bibehålla sin värdighet- att på ett graciöst vis ta sig från toppen till botten utan att halka, ramla, rulla, snubbla eller bli påkörd av andras barn utan kontroll på sitt flygande tefat. När en lycklig tagit sig helskinnad ner möts man av barn som återigen känner av någon åkomma och därför behöver hjälp att åter komma till toppen…

Inom loppet av en helg har dessa magiska snöflingor blivit en smutsig sörja med stänk av gult som tränger in i alla skor, hittar vägar in till barn paketerade i reflexklädd overall oavsett om materialet är av bävernylon, björnpäls eller stängs genom en fantastisk dragkedja med dubbeltandad förstärkning. Det som tidigare var något fint och förtrollande är nu bara något fult och frånstötande.

Fin snö, ful snö, gul snö.

 

Mörkrets Makter.

Tionde januari.

Mörk morgon, förmiddag, eftermiddag, kommande kväll och becksvart natt.

Solen stängs ute av tunga gråa regnmoln som envist håller ihop likt ett svettigt sammansvetsat handbollsförsvar av världsklass. Inget ska igenom. Särskilt inte solens gastande och värmande strålar.

Regn och rusk är vanligtvis väderlek som tilltalar mig. Den är lugnande och förlåtande. Regniga dagar bjuder på värmande filtar, spännande och utvecklande lektyr, tända ljus, avkoppling och långkok. Solen stressar och kräver. Vem blir brunast snabbast, vem hittar till stranden tidigast på året, först på morgonen eller pressar flest antal timmar i sträck, utelek och sandslott, hopptorn och kallsupar, grillen ska gå varm och ölen vara kall. Aktiv och hurtig, spänstig och fräknig.

Men just nu är jag mättad av allt grått, kallt, mörkt och blekt. Borta är färgglada dansande löv, värmen mot ansiktet, ljuset på morgonkvisten och solkyssta kinder. För tillfället upplevs årets januarimånad som särskilt tuff. December och jullovets högt önskvärda vinterlek uteblev med sina synnerligen få knastrande iskristaller. Inga magiskt upplysta landskap och skimrande gator, få skratt i pulkabacken dagen då de trehundraåttionio flingorna faktiskt föll och kvar är dunjackorna med en, inte särskilt angenäm, doft från instängda fjädrar efter alltför många regndroppar.

Jag knaprar vitamin D som aldrig förr och lyxar till det med läskande smoothies. Läslampan intalar jag mig är solen och soffans följsamma kuddar förvandlas till sanddynor. Jag dagdrömmer om saltstänk från ljumna vågor, sand mellan nakna tår och glass som smälter av solens strålar. Hela kroppen skriker efter ljuset och det liv som föds av det. Blommor, färger, dofter, fågelsång och sena kvällar skådandes solens, för den dagen, sista suck.

Tionde januari.

Hög tid att mörkret drar sin sista suck.