Pommes under parasoll.

En pommes. Ett parasoll.

Du. Jag.

Alla runt oss.

Blå himmel. Enstaka moln seglar förbi högt ovanför. Vi ligger huller om buller på mjuka dynor utslängda på grönt gräs som fått för mycket gödning i år och därför är så högt att vi knapps syns. Detta trots slitsam klippning tidigare i veckan. Tänk om mitt hår kunde växa i samma rasande fart så man sluppit se ut som en ofriserad pudel när hårsnodden glömts på hallmöbeln.

Det gula parasollet fladdrar lite lätt i obefintlig vind, vilket händer sällan eller aldrig i vårt södra landskap- men den som säger att Skåne är platt har inte cyklat i Brösarpsbackarna en stekhet dag. Hungrig.

Barnet, det yngsta, ligger bredvid och knaprar trött på pommes, köpta på vägen från ett ställe till detta, därför planeringen som ändå inte fanns gick i stöpet och knorrande magar behövde mat för fortsatt fred mellan alla i familjen. Och plötsligt, där mellan hennes tysta tuggande kom det tillbaka. Glädjen över allt jag har och dit jag tagit mig, orken för att fortsatta driva på framåt, lusten till kreativitet och energin som jag en tid saknat.

Samma nyfunna energi som visserligen tog slut, förhoppningsvis tillfälligt, efter plågsam ögonbryns-noppning under kvällen. Detta moment är och kommer troligtvis alltid att vara, något som gör mig helt förtvivlad av obehagskänslor.

Att vara förälder är massvis med kärlek kryddat med stunder fulla av otillräcklighet och otacksamhet. Det är etthundratusenfemhundrafyrtionio teckningar fulla av hjärta dig och puss vid varje hämtning på dagis. Men ditvägen tidigare på dagen är inte alltid helt friktionsfri. Det är roliga meddelanden och söta gif´s på Messenger uppblandat med korthuggna svar vid besvikelsen då man behövt säga nej, ställa krav eller sätta gränser. Det är upp och ner, ris och ros, bra eller anus. Allt i ett virrvarr som snurrar i 190.

När det av olika anledningar dränerat hela mig finns inget över till det lilla extra. Man överlever dagen på andras villkor och själv är man i standby.

Denna sinnesstämning yttrar sig på alla möjliga sätt. Det är nya kläder som spårlöst smugglas in innanför garderobsdörrar trots att de för mannen är lika uppenbara som Trumps överkamning. Det är tre kakor på lunchen till den vita mackan på Subway eftersom alla vet att socker ger fluffig tröst. Det är latmasken som beslutar bussfärd den sista biten till jobb samtidigt som man håller tummarna för att ingen kollega ska avslöja ens bekväma resa. Det är dåligt målande tånaglar, det är ny frisyr som ändå sätts upp i samma knut som alla andra dagar tidigare, det är gympadojjor 24/7.

Men nu bubblar det. Liksom spritter inombords. Hade det inte varit för ansiktsmasken, vilken får mig att påminna om Hannibal Lector, som stelnat efter för lång brukstid, hade jag suttit här med ett fånigt leende. Som dessutom sett än mer obehagligt ut än min Dr Kannibal utstyrsel.

Ikväll blev det, trots fullspäckad dag, hembakad rabarberpaj, nymålade tånaglar och imorgon får det återigen bli lite klack under sulan.

 

En sol. Ett barn. En parasoll. En pommes.

Mer krävdes inte.

Jag är hel.

 

Mörkrets Makter.

Tionde januari.

Mörk morgon, förmiddag, eftermiddag, kommande kväll och becksvart natt.

Solen stängs ute av tunga gråa regnmoln som envist håller ihop likt ett svettigt sammansvetsat handbollsförsvar av världsklass. Inget ska igenom. Särskilt inte solens gastande och värmande strålar.

Regn och rusk är vanligtvis väderlek som tilltalar mig. Den är lugnande och förlåtande. Regniga dagar bjuder på värmande filtar, spännande och utvecklande lektyr, tända ljus, avkoppling och långkok. Solen stressar och kräver. Vem blir brunast snabbast, vem hittar till stranden tidigast på året, först på morgonen eller pressar flest antal timmar i sträck, utelek och sandslott, hopptorn och kallsupar, grillen ska gå varm och ölen vara kall. Aktiv och hurtig, spänstig och fräknig.

Men just nu är jag mättad av allt grått, kallt, mörkt och blekt. Borta är färgglada dansande löv, värmen mot ansiktet, ljuset på morgonkvisten och solkyssta kinder. För tillfället upplevs årets januarimånad som särskilt tuff. December och jullovets högt önskvärda vinterlek uteblev med sina synnerligen få knastrande iskristaller. Inga magiskt upplysta landskap och skimrande gator, få skratt i pulkabacken dagen då de trehundraåttionio flingorna faktiskt föll och kvar är dunjackorna med en, inte särskilt angenäm, doft från instängda fjädrar efter alltför många regndroppar.

Jag knaprar vitamin D som aldrig förr och lyxar till det med läskande smoothies. Läslampan intalar jag mig är solen och soffans följsamma kuddar förvandlas till sanddynor. Jag dagdrömmer om saltstänk från ljumna vågor, sand mellan nakna tår och glass som smälter av solens strålar. Hela kroppen skriker efter ljuset och det liv som föds av det. Blommor, färger, dofter, fågelsång och sena kvällar skådandes solens, för den dagen, sista suck.

Tionde januari.

Hög tid att mörkret drar sin sista suck.