Sommarcellulit

VVS

Våga Visa Sommarcellulit.

Vintern fick ett abrupt slut och våren hann väl stressa förbi i dryga fyrtionio timmar innan sommaren fullständigt tog över.

Bilder på nymålade tånaglar nergrävda i sandstrand, glass som smälter i gassande solsken och fräkniga barn med skrapade knän som döljs under Disneyfigurer cirkulerar. Torgen fylls av färgsprakande vitaminbomber som säljs till högre pris än motsvarande på ICA, uteserveringarna dignar av bubbelberusade AW-peeps som knäppt upp alltför propra klädslar och plötsligt vill ingen gå hem till den soffa man spenderat den större delen av tiden på de senaste sju månaderna.

Precis som tidigare år börjar mannen tjata om villa med tillhörande prunkande trädgård- gärna med pool och härligt träddäck, en husvagn att dra runt på till landets alla Böda och självklart även gliringar om en cabbe. Så köper han en lott eller två därför ”plötsligt händer det” och faktiskt, oddsen att han vinner är betydligt högre än att jag vill ha villa eller mardrömmen aslitet kom-ihåg-att-tömma-bajset-hus på två hjul. En cabbe vill väl alla ha, eller? Så ja på den.

Men sommaren är mer än bara solmogna jordgubbar, rosé och ljuva briser. Det är också ågren över en sommarform som även detta år missade att leva upp till förväntningarna om #beach18, det är blekvita ben som i bästa fall tar en mer grisskär nyans lagom till att hösten gör sig påmind. Det är bikini som ger nackspärr efter flera timmar av sylvasst snöre knutet hårt för att hålla schack i bröst modell äldre. Det är badringar som snarare tynger ner än att hålla en flytande alternativt den klassiska badbollen som homosapiens med kromosomuppsättning XY bär runt på efter att ha skakat av sig ungdomens sexpack. Det är sandslott, sand i trosorna, sand på golvet i hela lägenheten, sand i barnens hår och slutligen även sandkorn i min säng. Och dessa jäkla mygg. Var kommer de ifrån?

I år har jag gett mig själv ett löfte, som jag verkligen tänker hålla- att inte bry mig. Det är nog nu. Jag ska välja de goda bitarna och sluta fokusera på det som är destruktivt. Folk har fullt upp med sina egna komplex och strider att de inte ens lägger märke till mig, så varför ska jag lägga tid på att oroa mig om att de tycker si eller så om min snart trettiofemåriga kropp som brutit runt på fyra fantastiska barn. Nä, vet ni va, nu räcker det. Dags att vända blad. Ta åt mig av det jag säger till mina barn och börja leva som jag lär. Man kommer längst med ett leende ändå.

Därför alla är vackra. Alla är olika. Olika är fint.

 

Pommes under parasoll.

En pommes. Ett parasoll.

Du. Jag.

Alla runt oss.

Blå himmel. Enstaka moln seglar förbi högt ovanför. Vi ligger huller om buller på mjuka dynor utslängda på grönt gräs som fått för mycket gödning i år och därför är så högt att vi knapps syns. Detta trots slitsam klippning tidigare i veckan. Tänk om mitt hår kunde växa i samma rasande fart så man sluppit se ut som en ofriserad pudel när hårsnodden glömts på hallmöbeln.

Det gula parasollet fladdrar lite lätt i obefintlig vind, vilket händer sällan eller aldrig i vårt södra landskap- men den som säger att Skåne är platt har inte cyklat i Brösarpsbackarna en stekhet dag. Hungrig.

Barnet, det yngsta, ligger bredvid och knaprar trött på pommes, köpta på vägen från ett ställe till detta, därför planeringen som ändå inte fanns gick i stöpet och knorrande magar behövde mat för fortsatt fred mellan alla i familjen. Och plötsligt, där mellan hennes tysta tuggande kom det tillbaka. Glädjen över allt jag har och dit jag tagit mig, orken för att fortsatta driva på framåt, lusten till kreativitet och energin som jag en tid saknat.

Samma nyfunna energi som visserligen tog slut, förhoppningsvis tillfälligt, efter plågsam ögonbryns-noppning under kvällen. Detta moment är och kommer troligtvis alltid att vara, något som gör mig helt förtvivlad av obehagskänslor.

Att vara förälder är massvis med kärlek kryddat med stunder fulla av otillräcklighet och otacksamhet. Det är etthundratusenfemhundrafyrtionio teckningar fulla av hjärta dig och puss vid varje hämtning på dagis. Men ditvägen tidigare på dagen är inte alltid helt friktionsfri. Det är roliga meddelanden och söta gif´s på Messenger uppblandat med korthuggna svar vid besvikelsen då man behövt säga nej, ställa krav eller sätta gränser. Det är upp och ner, ris och ros, bra eller anus. Allt i ett virrvarr som snurrar i 190.

När det av olika anledningar dränerat hela mig finns inget över till det lilla extra. Man överlever dagen på andras villkor och själv är man i standby.

Denna sinnesstämning yttrar sig på alla möjliga sätt. Det är nya kläder som spårlöst smugglas in innanför garderobsdörrar trots att de för mannen är lika uppenbara som Trumps överkamning. Det är tre kakor på lunchen till den vita mackan på Subway eftersom alla vet att socker ger fluffig tröst. Det är latmasken som beslutar bussfärd den sista biten till jobb samtidigt som man håller tummarna för att ingen kollega ska avslöja ens bekväma resa. Det är dåligt målande tånaglar, det är ny frisyr som ändå sätts upp i samma knut som alla andra dagar tidigare, det är gympadojjor 24/7.

Men nu bubblar det. Liksom spritter inombords. Hade det inte varit för ansiktsmasken, vilken får mig att påminna om Hannibal Lector, som stelnat efter för lång brukstid, hade jag suttit här med ett fånigt leende. Som dessutom sett än mer obehagligt ut än min Dr Kannibal utstyrsel.

Ikväll blev det, trots fullspäckad dag, hembakad rabarberpaj, nymålade tånaglar och imorgon får det återigen bli lite klack under sulan.

 

En sol. Ett barn. En parasoll. En pommes.

Mer krävdes inte.

Jag är hel.

 

Inställningens inferno.

När allt handlar om inställning. Och odds.

Ni vet den dagen då du knappt orkar klä på dig men ändå måste ge dig ut ett kort ärende. Den dagen då du låter håret vara oborstat, sminkad endast med resterna av gårdagens makeup som inte försvann i tvätten, mjukisbyxorna med någon fläck som på avstånd kan vara både sylt eller brunsås men som du vet är spår av chokladglassen du åt för tre dagar sedan. Den dagen- då du såklart springer på en gammal bekantskap.

Ni vet den kvällen då du och din partner varit extra mysiga mot varandra hela dagen. Utdelningen av både kramar och pussar har varit högre än på länge och lusten pyr. Barnen bäddas ner och stoppas om, duschen går varm och väldoftande lotion kletas på. Den kvällen- då barnen aldrig någonsin somnar.

Ni vet den morgonen då du står en evighet och missar tåget bara för du försöker dig på en ny frisyr som ser sådär härligt fluffig och fräsch ut på reklamen för fantastiskt schampo. När plattången fräser och håret gnyr, stylingprodukterna bäddar in både håret, hela dig och lämnar badrumsgolvet blankt när du slutligen ger upp och det överlevande hårsvallet brottas ner i en trasslig knut- Den morgonen- då håret ser strålande ut sent på kvällen.

Ni vet den tillställningen du sett fram emot en livstid, där ny klänning är inköpt, fransarna långa, brynen i perfekt båge och benen vaxade. En tillställning där stämningen kommer vara hög, middagen förtrollande och gästlistan intressant. Den tillställningen- då en ny finne bosätter sig mitt i nyllet.

Ni vet den bragden du gärna vill sätta, det fantastiska slaget som resulterar i helrunda, bowlingklotet som kraschar in i käglorna och sopar rent samtidigt som resultatskärmen skriker strike, en gyllene hole in one, eller klarröda Bullseye. Den bragden- då alla just tittade bort.

Ni vet den sommaren du bokar campingsemester i Sverige. Grillen som går varm, drinken som är kall, barnen leker med nyfunna vänner på grönt gräs i gastande solsken, glass som smälter, kinder som pryds av fräknar, shorts, sandaler, bad och ljummen bris. Den sommaren- då regnet obarmhärtigt föll dygnet runt.

Ni vet den snabba rundan på ICA du smidigt ska smyga dig förbi alla hyllor och enbart plocka jättelitet ting. Den enda men också den viktigaste ingrediensen till dagens middag har blivit bortglömd och ska nu kvickt konsumeras. När du dubbelparkerar bilen, rusar in och plöjer genom folkhavet. Den rundan- då bara en kassa är bemannad och pensionärsföreningen storhandlar.

Ni vet den måndagen då du ska starta ditt nya liv. Ett liv som ska vara lite hälsosammare, rymma lite mer träning, klämma in lite fler grönsaker, ännu lite mer sömn och självklart utesluta socker helt. Den dagen så du har för lite frukost planerad, för lite mat i medhavd matlåda, tuggar långsamt på litet päron till mellis och lagar kalorisnål kyckling utan smak och sås till middag. Den måndagen- då du senare hittas i skafferiet.

När allt handlar om inställning. Och odds.

Jag går fulklädd ofta, därför min inställning till fulkläder är positiv. Därför ökar också risken att jag springer på folk av mer eller mindre känd karaktär bärandes dessa plagg med sorglig uppsyn.

Alla med barn vet att självaste barnet klassas som bästa preventivmedel, garanterat 100% skydd. Oddsen för att få komma till minskar i takt med att barnaskaran ökar.

Nog hade jag fått till den där frisyren om jag verkligen gett det tid, men med en inställning om att sömn är det bästa och därför minimerar tidsfristen på morgonkvisten lämnar det inte utrymme för kritiska moment. Oddsen för en finare frisyr på kvällen ökar med tanke på den vind som cirkulerar i mina trakter och därför också blåser liv i morgontrött hår.

Ni kan själva resten; finnar kommer alltid olägligt, och oavsett inställning är de inte vackra eller några stämningshöjare. Bragden kommer vanligtvis när man ensam står kvar och övar, när alla andra sedan länge gett upp och intresset svalnat över vad du slutligen lyckas prestera. Sommar i Sverige är jordgubbar, myggor och regn. Så packa regnkläder! Grilla går ändå, dricka gott likaså. Barnen hittar vänner oavsett kläder och glass fungerar i alla väder. Och slutligen, det går aldrig snabbt att handla, ALDRIG, passa på att andas och dagdröm i kön. Måndagen- högoddsaren. Lycka till där.

 

Inställning. Odds.

Tänk positivt. Satsa rätt.