Tiden På Tellus.

Där man balanserar på kall och mörk asfalt, någonstans mellan himlen och helvetet. Tiden på Tellus. De man skapat och de man kommer lämna kvar, om man har tur, efter att man blåst ut de hundra brinnande ljusen på gräddtårtan. Barnen.

Och de skillnader de gjort på mitt liv.

Nr1. Fick jag tillsammans med dåvarande, en finfin tjej, kort efter att jag firat min tjugoårsdag. Dagar, nätter och veckor flöt ihop förutom söndagen som alltid innebar samtal från jämnåriga vänner som behövde ventilera lördagsnattens äventyr. De dansade nätter igenom, jag ammade. Samma planet, olika liv.

Nr2. Lillebror. Min enda son. Under de 40 veckorna han hölls trygg inuti min mage, lugnt guppande omkring, var livet utanför allt annat än just tryggt och lugnt. Nu hade dessutom några av mina vänner runt mig hunnit fastna i en relation och fått sina första kärleksbarn, vilket gav efterlängtad förståelse för min avsaknad på diverse glammiga tillställningar, men min höga närvaro på babycafé, babygympa, babygrupper och allt annat med ordet baby inklämt. Ledsamt nog blev jag först ut med att genomgå en krävande separation där barn var inblandade. Fortfarande många som levde som sprudlande singlar, en del hittades nu inuti den guldskimrande babybubblan, jag ensamstående. Samma planet, olika liv.

Nr3+4. Flera år senare. Livet hade åter hittat sin harmoni och barnen 1 och 2 växt så det knakat. Vännerna, de som redan funnits där flera år och tröstat, stöttat, skrattat, kramat, vet jag kommer finnas kvar i hjärta och tanke livet ut. Ni är fantastiska och jag önskar det fanns mer tid till att skapa nya varma minnen. Otroligt nog visade det sig att jag även skulle få nöjet att vara först ut som mamma till tvillingar i min umgängeskrets. Jag, precis som alla som står inför något nytt, hade ingen aning om vad som väntade mig. Och det går inte heller att återge känslor, situationer och erfarenheter på ett fullständigt sätt. För att förstå, måste det upplevas. Några levde kvar som ofrivilliga singlar, många blomstrade med familj i standardformat, enstaka enastående ensamstående, jag existerade i en miniatyrversion av Familjen Annorlunda. Samma planet, olika liv.

Allt jag gått igenom för barnen, på grund av barnen och tillsammans med barnen, är upplevelser som gett mig kännedom om mig själv, om barnen och om livet i stort. Allt är skört och sårbart. Allt är nytt och främmande. Allt är gammalt och slentrian. Vad som betyder något är hur vi hanterar medgång och motgång. Vänskap och kärlek. Du. Jag. Vi. Alla.

Jag vet att flera omkring mig kommer att få uppleva förändringen av sitt första barn, somliga kommer tvingas genomgå en slitsam separation och några få kommer upptäcka hur livet struktureras av dubbel nedkomst. På samma planet, och bara i min umgängeskrets, ryms så många olika versioner av det som snabbspolat är: födas, barndom, tonåring, vuxen, åldring, dinosaur, ängel.

För allt vi går igenom. För allt vi upplever. Som individer. I gemenskap. Innanför. Utanför. Min tid på Tellus har hittills, tack vare barnen, fått mig att växa, precis som dem, utvecklas, precis som dem, och berikats med gränslös kärlek, genom dem. Barnen.

Och de skillnader de gjort på mitt liv.

Separation- med smak av en simpel munk.

Besvikelse, misslyckande, sorg, rädsla, svek, ånger, bråk, meningsskiljaktigheter, smutskastning, beskyllningar.

Vi var överens om att en separation var en god idé. Vi var överens om att vi skulle se till barnens bästa. Vi var överens om att vi skulle hjälpas åt. Vi var överens om att vi skulle hantera det lugnt, sakligt och som vänner.

Jag var då 23 år och tillsammans hade vi två barn. Det är snart elva år sedan. Och det gick inte alls som vi tänkt oss, trots att det var vad vi båda ville.

Att en människa kan rymma så många känslor. På en och samma gång. Och ändå hålla ihop. Lättnad över att beslutet var taget, rädslan över ett nytt oskrivet kapitel, skuldkänslor gentemot barnen som tvingas flytta mellan deras första och största kärlekar och ständigt tvingas hantera saknad, besvikelsen över en sönderslagen familj, svartsjukan av att inte längre vara någons finaste, hjärtesorg över de minnen som fortfarande värmde. Parallellt som en spänning och styrka växte, att känna jag kan, jag klarar, jag orkar. Jag kan fortfarande skratta, jag klarar allt jag måste, jag orkar för barnen behöver mig.

Många år har passerat. Många år är kvar.

Denna man, som jag för länge sedan separerade ifrån, kom förbi igår. För att lämna av munkar- till mig och till barnen. Sockrade, chokladdragerade, fyllda med gott och ljuvligt väldoftande. Och det slog mig, där jag stod och åt min äppelmunk- vi är i mål.

Någonstans på vägen hittade vi balansen. Vi jobbar med varandra och inte mot varandra. Vi ser till barnens bästa. Vi hjälps åt. Vi hanterar uppkomna svårigheter lugnt, sakligt och som vänner.

Jag är idag 34 år och tillsammans har vi två barn. Vi separerade för snart elva år sedan. Och det gick inte alls som vi tänkt oss- men resultatet blev ändå precis vad vi ville.

I mål. Med smak av en simpel munk.