Den sanna vardagen.

Avskalat. Naket. Jag.

Inte mer. Inte mindre. Bara jag. Och det måste räcka.

Alarmet tjuter mitt i mörkret och skönhetssömnen uteblev ännu en natt. Med dreglet fortfarande hängande i mungipan och kuddens avtryck tydligt på kinden, där hudens spänst sedan länge tappat sin glow, smyger man upp och släpar in sin redan förberedda klädhög i badrummet. Två minuter kissa, sju minuter duscha, fyra minuter torka, smörja, deodoranta, två minuter påklädning, två minuter tandborstning enligt konstens alla regler och slutligen borsten genom håret.

Barnen ska upp och kriget är igång. Det vanliga gnisslet med obekväma kläder, en tova i håret som vägrar slätas ut, tandkrämen som de använt vid tandborstningen senast kvällen innan är plötsligt giftigt stark och var fan ligger gosedjuren som ska göra sällskap på vilan…

Halvspringer oftast till tågstationen, inte helt ovanligt med en eller flera sandkorn i skorna eftersom något barn tömt ut delar av förskolans sandlåda mitt på hallgolvet. Sand älskar strumpor vars innehåll är en stressad och småklibbig fot.

Pendlingen behöver vi ju knappast lägga tid på att kommentera. Vem är inte införstådd med att Skånetrafiken har 1. Ständiga elfel, signalfel eller andra oväntade fel, 2. Alltför få vagnset så sittplats är knappast en garanti- inte heller en minimal ståplats på just det tåget, 3. Fel på temperaturen så att man inte helt sällan står upp och trängs med främlingar utan någon som helst hänsyn till varken integritet eller personlig sfär, högröd i ansiktet med svetten rinnande längs ryggvecken.

Väl hemma igen efter en arbetsdag som man faktiskt har tur att få betalt för är det nästa arbetspass som drar igång. Förklädet på, matlagning som med handen på hjärtat hade behövt mer tid och kärlek, men oavsett ansträngning så är det alltid någon som tycker det har fel färg eller smak. Disken efter vareviga måltid och saneringen av middagsstationen är utan överdrift det tråkigaste som finns. Tror inte det hade spelat någon roll hur stora tallrikar barnen än haft så är hade det ändå varit kladd och spill.

Vi har en bil. Två heltidsjobb. Fyra barn. Sex olika aktiviteter. Ganska ofta kolliderar vår strukturerade logistik och flaskhalsen är just bilen och det faktum att denna är hett eftertraktad. Igår stod jag utan. Optimistiskt tänkte jag att mitt ärende ändå bara var en liten runda förbi lokala affären för att fylla på gapande kylskåpshyllor. Jag tar cykeln!

Hur tänkte jag där. Vi är en stor familj, att ”handla lite” existerar inte. Att bara handla lilla lördagsgodispåsen innebär en fylld papperspåse att släpa på. Såklart blev det mer än jag föreställt mig, och eftersom jag lydigt lärt mig att kolla efter klipp då mannen är arbetsskadad efter flera unga år i butik, gjorde jag även några sådana. Och lasset växte.

Det känns inte glamoröst att vingla på en överfylld cykel i ettans växel uppför en backe som aldrig tar slut. Man är inte snygg när man pustar och svär över potthål som får ryggkotorna att spela kastanjett.

Min vardag är sällan lattefrulle på stans eftertraktade fik. Svettig ostmacka framför datorn och kranvatten är min sanning. Vardagen är oftast klädd i svart och vitt, sneakers och håret samlat i knut. Inga röda läppar, höga klackar och böljande lockar.

Jag är stressad, glömmer saker och även ord mitt i en mening. Barnen har roligt åt mina ibland osammanhängande beskrivningar och tokiga förklaringar. Jag fuläter ur skafferiet under tiden jag lagar mat till familjen och jag sparkar in smulor under soffan för att slippa se dem till jag orkar dra fram dammsugaren. Jag tror inte jag är unik. Tvärtom. Även om filter och envisa kommentarer om vilket mysigt, härligt och rikt liv andra lever visas upp. Det är mysmåndag, mysfrukost, mys efter fys, mysmiddag och pysgulle. Mitt liv är stress, otillräcklighet, svett och en tår eller två. En stor skopa kärlek och varma kramar finns också, självklart. Skratt, bus och härligheter.

Men generellt tycker jag att vi måste bli bättre på att vara lika öppna där vi brister som vi är med våra rikedomar. Att tillåtas vara grå utan skuld. Att få vara trött utan hurtiga kommentarer.

Men framförallt att få lov vara äkta utan att det lämnar spår av känslan att vara ofullständig.

 

Min vardag. Min sanning.

fulfinstarksvagdu&jag.

Att vara levande.

Att vara allt. Att vara inget.

Att vara levande.

När jag var ung hade jag en naiv bild över hur mitt vuxna liv skulle te sig. Hur jag för alltid skulle vara en och samma person i en kropp som bar spår utav erfarenhet och ålder. Med åsikter huggna i sten, att man alltid skulle köra bilar av samma märke och färg, att man varje år skulle åka till samma destination på sommarresor och vinterresor, att ens framtida arbetsplats skulle vara ditt andra hem- det du aldrig skulle flytta från och att man av vana alltid skulle välja samma affär, samma matvaror och samma kö. Denna föreställning, som skvallrar om brist på mognad, att man vid trettiofem års ålder enbart går klädd i bruna manchesterbyxor, för längesedan gett upp sminket och hur håret till största delen är av silvergrå nyans känns aningens avlägsen.

Nu, när jag är inne på mitt trettiofemte levnadsår, kan jag inte låta bli att dra på smilbanden åt dessa tidigare fördomsfulla rentav barnsliga antaganden. Det är faktiskt först nu jag upplever att jag har börjat leva på riktigt. När jag insett att jag är föränderlig. Vad jag tycker idag kan se annorlunda ut i morgon, därför jag hunnit bevittna mer. När jag dessutom accepterat att jag inte är- eller kommer bli, bäst på något, men är däremot bra på mycket. Tryggheten i att veta att jag duger som jag är och befrielsen av att ha slutat oroa mig över andra människors godkännande, därför det är endast deras åsikt- och om den inte går ihop med mig och min person klarar jag mig fint ändå, jag behöver inte längre slå knut på mig själv för att behaga andra och bli omtyckt.

Jag äger inga bruna manchester, min sminkning är samma som för tio år sedan och håret har ännu inte visat antydan till att vilja skifta kulör. Emellertid bär mitt inre och min kropp spår utav erfarenheter. Som brutit ner, som byggt upp. Gjort mig svag tillfälligt, gjort mig stark tillslut. Jag är förevigt märkt av tatueringar, ärrad efter piercingar och betalar än idag av priset på privilegiet av att ha burit på fyra barn. Grundvärderingarna är samma sedan barnsben, återkommande nu genom minstingarna som ständigt upprepar viktiga värdegrunder, men andra sinnen försöker jag hålla öppna och unga. Det finns mer än svart eller vitt. Som vuxen slåss jag inte längre mot mina egna demoner och andras tycke och tanke, nu slåss jag mot vardaglig tristess och inrutade rutiner.

Jag är stark. Jag är svag. Jag är allt. Jag är inget.

Jag är levande.