Min sanning bakom andras filter.

När min sanning betraktas som ful jämte filter av rosa fluffiga moln.

Ni vet det där rosa fluffiga molnet som byggs upp parallellt som din mage växer under en graviditet. Det moln som bäddar in allt i en mjuk och mysig känsla. Gulligull och snutteplutt. Samma moln som lägger ett härligt filter på alla bedårande bebisögonblick, syskon som står uppradade i matchande kläder med lydiga leende- kusligt likt von Trapp barnen, eller en kommentar på passande forum om att föräldraskapet är den underbaraste av alla sagor.

Jag har troligtvis gått minste om detta moln. Alla gånger.

Jag är utan tvekan stolt över mina barn, de är det bästa jag gjort. Framförallt är jag ödmjukt tacksam över att jag får finnas med i deras liv.

Men någon sockervaddsliknande tillvaro har jag inte skuttat runt i. Graviditeterna har lämnat spår som fortfarande smärtar och begränsar. Bebistiden kantad av amningsstress projicerad av samhället, kräksdoftande kläder, barn som testar hur lite sömn man som vuxen kan överleva på utan komplett sammanbrott. Inte långt senare kryper man runt på golvet och torkar upp mat som kastats, letar efter snusar som barnet redan skapat ett begär till, staplar klossar som omedelbart puttas omkull samtidigt som man funderar över när man senast pratade om annat än blöjkvalité, ekologiska majskrokar och Babybjörns nya kollektion. Ändlösa dagar som delades upp i mat, vila och lek. Alla dagar likadana. Om och om igen. Med enstaka inslag av spänning- en ny tand som fick barnet ur gängorna, en ny smak på gröten, eller den bästa, hur långt kan barnet tänkas nå idag.

Många gånger kände jag skuld över min känsla av tristess när jag scrollade på sociala forum där ljuvliga bilder glimrade förbi av puttinutt, oftast med en välformulerad hyllning till miniälsklingen vilken är strategiskt placerad i en förtrollande ljussättning på en förtjusande filt med en charmerande utstyrsel. En bild som skvallrar om självklar kärlek, men som samtidigt sänker de som redan kämpar med sin känsla av otillräcklighet. Mina barn har alla skrikigt, så där otröstligt så man tillslut själv snorade och grät krokodiltårar av frustration. De vaknade ofta och steg upp tidigt, men kanske är jag ensam om att uppskatta en god natts sömn. Eller lyckan över att få tugga maten varm, för alltid prickade man middagen med en missnöjd minsting.

Jag är först människa. Jag är mest förälder. Jag har många brister. Jag kan förlora tålamodet och bli arg, skrika och härja, vara orättvis och inkonsekvent och använda tjat, hot och mutor. Jag kan tycka det är tufft, önska en paus och återhämtning. Det är OK. För jag är också kärleksfull. Jag finns, jag stöttar, jag älskar. Jag har tidigare, men kan stundtals fortfarande uppleva tillvaron som slitsam och påfrestande- trots det så hade jag aldrig velat byta, oavsett rosa, gråa eller gröna moln.

När min sanning förblir min jämte filter av rosa fluffiga moln.