Sommarlov.

I soliga dagar, i regniga dagar, i vinst och i förlust. I medvind och i motvind. Med eller utan roomservice.

Sommarlov tillsammans.

Två veckor drev jag hotellet som ligger centralt i korsningen i byn där jag bor. Utan andra anställda fick jag tjänstgöra på alla positioner. Välkomstkommittén, backofficestaff, kökstjänst med alltifrån beredning till tillagning som dukning och diskning. Städning och tvätt sköttes parallellt med servering i loungen under kvällstimmarna. Jag hann även med några timmar som privatchaufför. Under två veckor andas jag nu ut på mitt ordinarie arbete, det jag faktiskt får betalt för, och min man tar över driften för vår hotellverksamhet.

För det är så det känns. Somliga dagar. Eller i stundens hetta. När man försöker göra det lätt genom generös roomservice på sofflocket så barnen långsamt kan tugga i sig dagens viktigaste mål samtidigt som de får ta del av sommarens morgonTV som i år handlar om demokrati. Men likt diktaturer pekar de med hela handen om mackan är rullad på fel håll, om pannkakan inte är tillräckligt kall, om sugröret har fel färg och därför inte går att dricka med eller något annat en yngre människovarelse kan komma på inte passa deras tycke och smak.

Eftersom jag själv blivit curlad och därför är ganska lat gör jag inte om mitt arbete då det för mig är sak samma oavsett om mackan så skulle varit korsvikt, pannkakan 34 eller 27 grader, och oavsett sugrörets kulör har drycken samma färg och märkligt nog även samma smak. Tillslut äter ju barnen, vilket både jag och troligtvis även de visste redan från första början, även om min egen frukost för tillfället fick en sur smak.

Man handlar som aldrig förr, alla vet ju att barn växer minst en decimeter under sommarmånaderna, vilket rimligtvis borde röra sig om all mat de förtär, all glass de konsumerar under solens heta strålar och alla bad som lyckligtvis inte har en så pass hög temperatur att de riskerar att krympa.

Barnen är utan snorelvor, inget ont i knä efter hård och intensiv träning en lång säsong, ljumskarna får vila från sträckningar och gyllenbruna simmar de runt likt Ariels undervattensfamilj. Själv maxar man stegräknaren och inser att inga skor är bekväma om de samtidigt också är svala. Ens egna hudton går mer åt randig polkagris därför mjuka hudveck lägger sig och skuggar en tidigare stram hudkostym men också för att barn, väl insmorda i faktor 50+ klättrar, klänger och smetar av på den egna nakna huden lätt baddat i en betydligt skadligare faktor.

Tvättmaskinen kommer snart att kräkas ut ett sandslott toppat med krossade snäckor som legat i en liten ficka man missat att tömma på innehåll. Jag tror att vi snart släpat in så mycket sand från stranden att vi enkelt kunde byggt och fyllt en sandlåda på balkongen. Tvivlar på att butiken nedanför uppskattat dagliga orkaner sand som i vilda lekar tappats ut över räcket. Så vi låter den idén passera, även denna sommar.

Men trots slitsam tjänstgöring och nonstop fläng i äkta Duracell-anda, är ledighet tillsammans det bästa. Vi är trots allt privilegierade med hälsa, mat på bordet och varandra. Vi är alla friska om än skavanker som skaver, vi får alla bli mätta alla dagar- något som inte är självklart för många, en orättvisa utan dess like. Men framförallt har vi varandra.

 I soliga dagar, i regniga dagar, i vinst och i förlust. I medvind och i motvind. Med eller utan roomservice.

Med sand i ögonen, smulor i sängen, skrapade knän och smutsiga fötter.

Sommarlov tillsammans.

Höstlovshysteri.

Visionen;

Fem dagar i en stuga mitt i skogen. Strax intill en vacker sjö. Omringad av färgsprakande lövträd och gigantisk gräsmatta för bollspel. Familjespel och brasa. Lugna timmar. Andas.

Verkligheten;

Minstingarna har räknat ner dagarna fram till idag med start för en månad sedan. Under bilresan till stugan räknade de ner minuterna. Ni vill inte veta hur lång tid resan tog.

Fyra barn och två vuxna, tillsammans med oändligt med packning, stuvas in i en mindre 7-sitsig modell. Takboxen håller på att explodera. Barn trängs mellan matvaror, gosedjur, sängkläder, gummistövlar, pumpor och metspön. Nu är vi på väg. Äntligen. Snart kan jag andas.

Halvvägs vänder vi om. Nyckeln till takboxen är kvarglömd. ”Mamma, hur lång tid är det kvar nuuuuu?” En och en halv timme efter att vi gjorde vår första start är vi nu återigen på väg! Hurra, solen skiner.

73, 68, 57, 44, sovpaus, 29, 27, 23, 19, 14, 11, 9, 8, 7, 6, 5, 4, 3, 2, 1..1..1..1… minut kvar. FRAMME!!

Bildörrarna öppnas och ut faller barn och all packning. Allt släpas in i stugan, kylen, skafferiet, hallen och sovrummen fylls. Aldrig förr har minstingarna velat bädda med sådan entusiasm som nu. Troligtvis sovsäckarna som känns extra lockande.

Tre bråk, femhundrafyrtio tårar och ett par sura miner senare är allt på plats inne i stugan, så gott det nu går med fyra barn.

Vi hänger på Halloweenmodet om att kreera våra egna pumor. Fem stycken bjässar som säkert vunnit pris för att ha varit störst och hårdast på någon marknad står vi och sliter med. Något barn kväljer över doften, något barn kastar allt innanmätet bredvid skräppåsen istället för i den, något barn tappar intresset och vill in i sovsäcken. Kvar sitter jag och min man. Det blev i alla fall fem lyktor, av varierande design.

Ytterligare tjafs mellan trötta syskon, ytterligare tårar och tillsägelser. Pannkaksmiddag. Lugnet faller. Brasan tänds.

Vetskapen;

Att det aldrig blir som man tänkt sig. Men det behöver inte betyda att det blir sämre. Vi är i stugan mitt i skogen, strax intill en vacker sjö. Träden omkring oss bär löv i underbara färger. Gräsmattan är minst sagt gigantisk och bollen kom vi ihåg att packa. Familjespelen är med och brasan är tänd. Så långt stämmer allt. Det är det senare som fallerar- lugna timmar. Vem försökte jag lura, när var mitt liv lugnt senast? Lyckligtvis andas jag oavsett, det är ju trots allt signaler och reflexer som styr och tvingar mig till att kippa efter syre. Inte min tillfälliga eufori.

Jag ser mig om, familjen är samlad. Den viktigaste visionen av dem alla!

Jag andas…