Tonårstrubbel.

Till Dig vill jag säga-

Don´t grow up, it´s a trap!

När man är ung har man bråttom att växa upp och bli vuxen. När man är vuxen har man bråttom till allt eftersom man oftast är försenad.

Jag tittar på Dig nu och försöker minnas min egen tonårstid. Vilken såklart känns oerhört avlägsen, men långtifrån glömd. Man sov större delen av dygnet, eller framtill att pappa kom dundrande med dammsugaren följt av ett tvivelaktigt skådespeleri om att han inte förstod att det störde. Man slet sig endast från Ricki Lake, dåtidens utmanare till dagens alla trollbindande serier, när bästisen kallade dig lat och blivande tjockis, för att hänga med på ännu ett tråkigt träningspass.

Det var fullständig kaos på insidan och ständig ångest över utsidan. Det var oron över att inte räcka till, att åter hamna utanför, önskan om att få höra till, om att vara omtyckt, första kärleken, stressen över att prestera i en klass full av vad som då upplevdes vara rena genier. Känslan av att avsky sin spegelbild, acne, tandställningen som på skoj kallades rälsen- det var aldrig roligt, långt hår, kort hår, brunt hår, svart hår, orange/gult/vitt hår. Skiftande klädstil från hängande manchesterbyxor till supertajta tights. Så vilse. Så fel.

Någonstans i detta kaos gjorde jag mitt första aktiva val i att ta mig från något destruktivt. En längre tids tärande skolgång fick ett slut när jag tog min ryggsäck till en ny skola. En nystart. Staden jag bodde i var trots allt liten och djungeltelegrafen utbredd. Minns för alltid den dag då Blomman på nya skolan gick fram och berättade att han kände till ryktet om den förloraren jag var på förra skolan, utsattheten som brände i min kropp. Men också den tacksamhet jag senare alltid känt när det stannade där. Mellan oss. Den låga som tidigare gjort ont slocknade och en ny eld började brinna. Min egen.

När jag tittar på Dig ser jag en helt annan tjej än den jag var. Du är trygg, har skinn på näsan och låter ingen trampa på dig. Du har starka åsikter, stark vilja och kämpaglöd. Samtidigt så mjuk. Du har aldrig förändrat dig för någon. Alltid gått din egen väg.

Jag är glad över att du fortfarande vill umgås med mig och din familj, jag är glad över att få vara delaktig, jag är glad över allt du berättar, skildrar och diskuterar.

Du ska kartlägga din egen resa i världen och jag står kvar här bredvid. Som stöd, som skydd- när du behöver och önskar. Ha inte för bråttom iväg, njut av att få maten serverad, kläderna tvättade, pengar på kontot och huset fullt av syskon som idealiserar dig.

Vuxenlivet kommer inom sinom tid, med ansvar, med krav, med mer nytta och mindre nöje.

Don´t grow up, it´s a trap!

Åldersnojan.

Ålder, åldras, ålderdom.

Tanken på att jag har ett barn som fyller 14 år om tjugo dagar är svindlande. Det betyder ju att jag hunnit uppnå den ålder som man, när man var lite yngre, fördomsfullt placerade i samma fack som bruna manchesterbyxor, läsglasögon och ständigt köande på ICA.

Talade med en kollega tidigare idag, vi kan kalla oss jämngamla då åren suddas ut ju äldre man blir och gränserna mellan årgångar blir transparenta, om just detta. Vår ålder. I mångas ögon fortfarande unga, men för många inräknade bland de äldre, i våra ögon – VadFanHände. Plötsligt står vi i ett kontorsrum på vår gemensamma arbetsplats och garvar högt åt ålderns likheter gällande tycke och smak och en ömsesidig inbillning om att vara yngre tills vi ser oss i helkroppsspegeln i den kompakta elevatorn. En hiss med de mest avslöjande lysrör jag någonsin tvingats uppleva, betydligt värre än någon billig klädkedjas ångestframkallade iskalla provrumsljus, och som verkligen får en lättskrämd stackare att reagera på spegelbilden som stint stirrar tillbaka. Trötta ögon, illa uppsatt hår, jeans som inte sitter som på skyltdockan och ärligt talat, halsduken runt halsen som jag envisas med att bära som ett statement över kyliga lokaler drar ju knappast ner intrycket av ålderdom.

Med en skrämmande tanke om att min bästa tid i livet redan varit får mig att tänka tillbaka…

Vi börjar från början, på dagis, som man faktiskt kallade förskolan förr. Känslan över att bli övergiven, kanske starkt uttryckt men jag var ett sådant barn som slets från sin förälder med tårarna sprutande likt en geiser, av sin mjuka mamma för att umgås med stränga dagisfröken med krokiga näsan, skräcken över att bli utpekad som den som fes i kuddrummet eller alla dessa tjuvnyp man fått (och gett) eftersom minibarn ännu inte kan uttrycka sig bättre.

Vidare tar vi oss till undervisningsanstalten. Ständig ångest genom skolåren över läxor, utanförskap, utebliven kärlek från sötaste killen, klädkoder, acne och tandställningen. Uteliv där man dansade friskt eller sjukt hängde över toaletten därför man ännu inte lärt sig alkoholens baksida.

Vad som då kändes som en livstid senare, men som i själva verket var inom loppet av enstaka månader, nytt toaletthäng då ett litet frö växte i min mage, foglossning som resulterade i vaggande ank-gång, gigantiska bröst och höfter som vidgades för glatta livet. Sömnlösa nätter, hundratusentals bajsblöjor, ett evigt dragande på barnvagnen som sista gången var så stor och tung att jag kreverade inför varje backe (den var ju full av barn, matkassar, skolväskor, och dagens särskilt utvalda gosedjur), tusentals näsdukar till hundratals snorelvor och denna ständiga paranoia över löss och att de byggt bo i min hårborste.

Självklart finns det oändligt med skratt, fantastiska minnen, kärlek och vidunderlig vänskap instoppat under alla år som frigjort glädje, berört och betytt. Samtidigt som jag är övertygad om att livet framåt också kommer innehålla svårigheter, uppförsbackar och motgångar- så är jag nu trygg, just därför att jag är äldre och har samlat på mig några års livserfarenhet, och vet att jag klarar allt jag tar mig för.

Att jag bara behöver vara duktig för min egen skull, att jag säger nej när jag inte vill, att jag har ett värde. Kanske är det först nu, när jag har denna kännedom om mig själv, jag kan börja leva fullt ut och på så vis uppnå det bästa. Den bästa tiden behöver inte alls vara redan på dagis, under tonåren, eller som tjugofem bast, de bästa åren kan vara varje år, varje dag, varje timme, om du väljer att göra dem till det. Så oavsett vad lyftanordningens reflekterande glasskiva på jobb förmedlar, så har inte den bästa tiden varit. Den pågår. Igår, idag, i morgon.

Åldersnoja, bite me.

 

Tonårstider.

Klockan skvallrar envist om att detta lilla barn tycker att natten tar slut 05.00. Fortfarande nattsvart ute, men det verkar inte övertyga till längre sömn. Bara att stiga upp. Lämna min varma säng, mina drömmar och min längtan om sovmorgon.

Jag minns tidiga timmar i ett illa upplyst rum, byggandes med klossar, gungandes i gungstol, läsande, sjungande, kramandes. Vi var här. Just då. Tillsammans. Vi mot den mörka världen utanför. Min ängel.

”När du blir större- då kommer du vilja sova länge. Då ska även jag göra det”- Dåtid.

Nu

Klockan skvallrar envist om att detta tonårsbarn tycker natten börjar 05.00. Det börjar snart ljusna ute men det verkar inte övertyga till långdragen morgonrutin. Bara att stänga hennes dörr. Låta henne ligga kvar i sin varma säng, hennes drömmar och hennes krav på sovmorgon.

Det blir sena timmar i ett illa upplyst rum, uppdaterandes av status, #instagrambilder, raklång över sängen, chattandes, skrattandes, musiken dånar. Du är här, just nu, i starten av ditt vuxna liv, jag står bredvid och ser dig växa. Fortfarande tillsammans. Fortfarande vi mot den mörka världen utanför. Fortfarande min ängel.

”När klockan är 10.00 – då får du stiga upp. Då vill jag inte vänta längre på dig vid frukostbordet” – Nutid.

-LOVE-