Stånk & Stön

Lukt. Arom. Stank. Os. Odör.

V.I.T.T.R.I.N.G

 

När jag, med känsligt doftsinne likt en hund och klassisk bacillskräck efter år inom vården, frivilligt stänger in mig i ett pyttelitet rum tillsammans med en hel drös okända människor. I små tajta kläder. Då vet du att jag har hittat till lokala gymmets spinningklass. Alltså varför gör jag detta?

Efter månader av långtråkig styrketräning måste jag få upp konditionen, det är nästintill pinsamt när man dagligen blir så smärtsamt påmind om dess bristvara varje gång man väljer trappan upp till sin våning (4) på arbetsplatsen och därefter knappt kan andas. Liksom svårt att försiktigt smyga in i detta tysta kontorslandskap när man önskar att någon kunde bistå med lite andningshjälp. Men nu ska det bli ändring på det! Mitt liv, mina val- ännu en slogan som intensivt cirkulerar efter nyår. Jag har fortfarande inte bestämt mig för om jag tränar för att bestraffa min kropp jag hatar eller för att belöna min kropp jag älskar. Men den ska prövas oavsett.

Det värsta med spinning är inte den brännande känslan i benen, eller en puls som maxar till svetten sprutar, eller illamåendet som kommer som ett brev på posten (då inte utdelat av PostNord). Inte heller den obekväma sadeln eller musiken som sällan faller mig i smaken. Det värsta är just det jag var inne på tidigare. Du stängs in gymmets minsta rum, kompakt med cyklar som man knappt kan ta sig mellan utan att smeka dess cyklist när man kämpande plöjer sig genom havet av vevande pedaler med både mage och rumpa indraget, mot bästa platsen- den längst in i hörnan, nära AC ´n. Alltid fullbokat vilket betyder att vi är en JÄTTEMÅNGA som ska andas samma luft. Som snart blir tung av fuktig andhämtning. Men det värsta med stort V, som faktiskt kan få mig att vilja bryta och lämna salen under ett pass är dofterna som cirkulerar. Någon som ätit en för stor middag för nära inpå passet och därför sprider sin matos från magens botten helt utan genans. Eller dessa vadderade cykelbyxorna som för längesedan borde tvättats, vädrats och därefter bränts på bål därför lukten är så obehaglig att jag får rysningar i hårbotten. Gamla tröjor, strumpor, hårband som stinker svett. När uppstötningsodören når mig kan jag inget mer än att vrida ytterst lite på huvudet, för hur jag än gör krockar jag med en annan, ny, och inte alltid bättre doft.

Jag undrar hur övriga reagerat om jag 1. Sprayat doftsprej med diskret med ljuvlig essens, 2. Burit gasmask eller 3. Släpat ut min cykel utanför rummet och bara tittat in genom fönstret under passets gång…

Ja men vad är det ordspråket säger, man kan inte få allt. Nä, tänk om det stämde, jag behöver ju faktiskt inte få uppleva allas dofter, lyssna på alla stön av utmattning (hoppas jag…) varje pass, alltid. Sådan generositet kan ni behålla för er själva, eller dela med nära och kära innanför hemmets fyra väggar. Jag nöjer mig gott och väl med enbart doften från din andedräkt vid utandning som gärna får ha en svag ton av mint. Inte kaffe.

Tack på förhand.

Muffinsmage & morotsmidja.

Gymmet.

Något jag besöker några gånger i veckan. Sällan jag tycker det är kul. Jag gör det utan att tala om det särskilt mycket. Behöver inga likes på diverse sociala medier för att visa att jag ska/har varit/kommer senare/tungt/långt/länge/ja jävlar- vilket pass. (Och en bifogad liten bild på efterföljande nyttiga avokadomiddag). Inte för mig. Jag är Skuggan på gymmet. Syns inte, hörs inte, fullkomligt anonym. Och nöjd med det.

När jag är där kan jag inte undgå att fundera över, och roa mig med tanken, på detta kompani av stereotyper som samlas på ett gym.

Backslicken- som hänger i grupp för att känna sig stark, i nytvättade, strukna och väldoftande träningskläder. Pratar mer än de pumpar.

Nybörjaren– som tveksamt lyfter, tyst och försynt rör sin runt i lokalen och försöker lära, härma och efterlikna övningar som ser ut att ge resultat.

MrBiceps- oftast testosteronstinn kille som fått pump i kulan på armen och därför glömmer bort att även rumpa, lår och rippad ryggtavla är klädsamt.

StarkaMamman- kvinnan med några kilo plus som inte själv ser hur vacker hon är. Med en styrka som ingen MrBiceps ens kommer i närheten av, bara genom att prioritera sig själv, unna sig tid till att återhämta den kropp som varit till låns och nu behöver samma omtanke som de barn den burit och hållit trygg.

BelgienBlue– muskler mer än kroppen självt naturligt kan producera. Oftast iklädd urtvättade linne, mjukisshorts och brottardojjor. Självklart oknytna, annars blir väl fötterna stasade.

Bästisarna– tjejerna som gör allt ihop. Byter om, lyfter, torkar svett, dricker, joggar i matchande hastighet på löpbanden intill varandra, skrattar åt samma skämt, blir generade samtidigt, börjar, slutar, repeterar i synk. Samma Nike-skor, samma frissa.

Vardagshjälten– den som går dit, går hem. Kommer tillbaka. År ut och år in. Lyfter samma vikter. Springer samma längd i samma hastighet. Använder samma maskiner. Troget. Mäter sig inte med någon. Håller formen, konditionen och löftet till sig själv.

Sminkdockan– snygg som få, aldrig svettig, perfekt makeup och utstyrsel. Håller sig i form troligtvis genom att fladdra mycket på ögonlock tyngda av ditklistrade fransar, lyfta shaken med jordgubbssliskigt proteinpulver och genom att svankande knyta skorna 20 ggr per träningstillfälle.

Åldersnojjan- Du vet det inte själv-än, men vi andra vet.

Oavsett stereotyp eller kroppsform-gör det av rätt anledning. Gör det för dig själv. Gör det för att vara stark. Fysiskt och mentalt. Kroppen ska hålla länge. Den ska bära dig genom livet. Hjärtat ska pumpa till ditt sista andetag.

Älska dig själv.