Förändring.

Fantastiska förändring. Förbannade förändring. Föreskriven förändring.

Min syn. Din syn. Samsyn.

Det började med dockhuset. Möbler flyttades, nya rum med ny potential skapades, familjen i plast som bodde där fick utstå den ena förändringen efter den andra. Oftast till det bättre, ibland innebar det en försämring. Men alltid med samma idoga målsättning- åstadkomma det bästa möjliga utav de förutsättningar som erbjöds.

Senare, när den fysiska styrkan infann sig, växte projektet ur dockhusets minimala väggar och tog plats på mitt rum. Blommiga väggar blev rosa, ljusblå, tomteröda, vita. Möbler fick byta plats för att några veckor senare släpas tillbaka. Pyntat, avskalat. Städat, stökigt.

Nu, flera år efter att jag lämnat mitt flickrum, har jag hunnit flytta tolv gånger, bytt arbete minst lika många gånger, byter klädstil sju gånger i veckan och frisyren hinner bara växa ut innan den klipps av igen.

Bostaden vi bor i för tillfället är den bästa vi kan hitta efter de krav som ställs just nu, men senast i torsdags fick vardagsrummet en makeover. Som ny i en för mig främmande bransch, försöker jag fortfarande hitta rätt där jag kan utvecklas till en viktig och funktionell resurs. Klädkontot och frisörbesöken kommer alltid finnas kvar som färgglada pärlor bland gråa musslor samtidigt som insidan växer på och försöker fylla ut hudkostymen.

Min man har flyttat med, packat ner och packat upp, adressändrat och inrett efter nya direktiv. Han har blivit väckt på nätterna när jag av stress gnisslat tänder och sprattlat runt i sängen under introduktionstiden på nya arbetsplatser. Han har tålmodigt lyssnat på mina redovisningar och uppsatser när jag studerade, även om han inget egentligen förstått. Och oavsett frisyr och klädval står han alltid vid min sida.

Efter flera år tillsammans, med evig variation och changemang, var hans kommentar till att en liten klocka funnit en ny plats förvånansvärt underhållande;

”Jag gillar inte förändringar.”

Fantastiska förändring. Förbannade förändring. Föreskriven förändring.

Min syn. Din syn. Samsyn.

Små barn VS Stora barn.

Små barn, små problem- Stora barn, stora problem.

När barn fyller äldre och små krav växer sig större.

Alla säger jämt små barn, små problem- stora barn, stora problem. Men ingen går direkt in på hur det karaktäriserar sig. Men skillnaderna är tydliga. Det är ju knappast så att man behöver tjata på ett stort barn om varför det är viktigt att ha jacka på sig när det är kallt ute. De bara klär på sig. Till och med vantar och mössa åker på utan tusentals tårar och tandgnissel. Inte heller upprepar du förklaringar till varför vi undviker kasta mat på golvet, eller att andra medpassagerare tycker det kan vara påfrestande om du skriker hela resan och det faktum att man låter bli att äta sand är inte heller aktuellt att diskutera. Små barn kräver upprepningar på små saker. Pyttesmå strumpor som envist snurrar sig, men ändå måste bäras. Pytteliten makaron som ingen orkar, men som rimligtvis borde ha utrymme att göra övriga sju makaroner sällskap i magen. Minimal knapp som spänner trots den bara är för utsmyckning och inte fyller någon särskild funktion. Förkrympt tandborste med pluttig tandkrämsprick som inte syns med blotta ögat men tydligen ändå är så stark i smaken att halva grannskapet hör det. Varje morgon och varje kväll. Likt en galen tupp som inte ens hönorna tycker är charmig längre.

När barn fyllt äldre och kraven växt sig stora.

Jackan de frivilligt tar på sig kostar ungefär vad tre av mina jackor sammanslaget kostar. Vantarnas och mössans värde borde bjuda på guldtråd i sömmarna, har letat- finns ej, helt vanlig björntråd. De kastar inte maten på golvet, men petar den åt sidan- proklamerar deras mättnad som varar dryga tjugotvå minuter innan man hör att kylskåpet öppnas i jakt på något som tilltalar deras kräsna smaklökar. De skriker inte på bussen, därför de helst inte vill åka den, familjetaxin som är en förälders extraknäck går varm och musiken dunkar i takt med en stressad puls hos föraren. Stora barn äter inte frivilligt sand- kanske därför de inte hänger på lekan längre, eller för att även de sett, och uppfattat, en katt lägga en kabel där. Stora barn kräver upprepningar på stora saker. Ett evigt idisslande om betydelsen av skolgång och att kunskap är makt- därför läs läxorna, deras rättigheter men lika viktigt även deras skyldigheter (som ofta tycks vara en parentes)- därför hjälps man åt och respekterar andra, känslan av att krossa glastak- därför att allting är möjligt när man väljer sitt fokus och litar på sin egen kraft och vilja.

Dessa eviga ”vaffödå” har blivit ”varför inte”. Ett utslaget glas mjölk har blivit ett glas med möglig sörja som glömts bort på någons rum. Diskussioner om läggtid håller på att transformeras till diskussioner om hur länge man får vara ute med vänner. Uttjatade barnfilmer som visas på helgen har blivit tjat om en ny serie som släppts och därför planeras ockupera Netflix 24/7.

Nog är allt problemen av olika karaktär, påfrestande och utmanande på sina olika sätt. Som förälder testas man, provoceras, utvecklas, stimuleras, älskas man. Precis som barnen förändras gör ju även vi det som föräldrar. Dina problem blir mina problem som vi löser tillsammans. Hand i hand från liten till stor.

Små barn, små problem- Stora barn, stora problem.

Eller alternativet,

Små barn, orädd utveckling- Stora barn, oändlig utveckling.