Sommarcellulit

VVS

Våga Visa Sommarcellulit.

Vintern fick ett abrupt slut och våren hann väl stressa förbi i dryga fyrtionio timmar innan sommaren fullständigt tog över.

Bilder på nymålade tånaglar nergrävda i sandstrand, glass som smälter i gassande solsken och fräkniga barn med skrapade knän som döljs under Disneyfigurer cirkulerar. Torgen fylls av färgsprakande vitaminbomber som säljs till högre pris än motsvarande på ICA, uteserveringarna dignar av bubbelberusade AW-peeps som knäppt upp alltför propra klädslar och plötsligt vill ingen gå hem till den soffa man spenderat den större delen av tiden på de senaste sju månaderna.

Precis som tidigare år börjar mannen tjata om villa med tillhörande prunkande trädgård- gärna med pool och härligt träddäck, en husvagn att dra runt på till landets alla Böda och självklart även gliringar om en cabbe. Så köper han en lott eller två därför ”plötsligt händer det” och faktiskt, oddsen att han vinner är betydligt högre än att jag vill ha villa eller mardrömmen aslitet kom-ihåg-att-tömma-bajset-hus på två hjul. En cabbe vill väl alla ha, eller? Så ja på den.

Men sommaren är mer än bara solmogna jordgubbar, rosé och ljuva briser. Det är också ågren över en sommarform som även detta år missade att leva upp till förväntningarna om #beach18, det är blekvita ben som i bästa fall tar en mer grisskär nyans lagom till att hösten gör sig påmind. Det är bikini som ger nackspärr efter flera timmar av sylvasst snöre knutet hårt för att hålla schack i bröst modell äldre. Det är badringar som snarare tynger ner än att hålla en flytande alternativt den klassiska badbollen som homosapiens med kromosomuppsättning XY bär runt på efter att ha skakat av sig ungdomens sexpack. Det är sandslott, sand i trosorna, sand på golvet i hela lägenheten, sand i barnens hår och slutligen även sandkorn i min säng. Och dessa jäkla mygg. Var kommer de ifrån?

I år har jag gett mig själv ett löfte, som jag verkligen tänker hålla- att inte bry mig. Det är nog nu. Jag ska välja de goda bitarna och sluta fokusera på det som är destruktivt. Folk har fullt upp med sina egna komplex och strider att de inte ens lägger märke till mig, så varför ska jag lägga tid på att oroa mig om att de tycker si eller så om min snart trettiofemåriga kropp som brutit runt på fyra fantastiska barn. Nä, vet ni va, nu räcker det. Dags att vända blad. Ta åt mig av det jag säger till mina barn och börja leva som jag lär. Man kommer längst med ett leende ändå.

Därför alla är vackra. Alla är olika. Olika är fint.

 

Mitt Är Ditt.

Mitt är ditt. Vårt är ert. Allt är deras.

Våren är här. Med sol, fågelsång och kasserade vinterkläder. Alla barnen har lyckats växa trots en basföda på makaroner och ketchup, uppblandat med en och annan tacos. Skorna klämmer, jackorna slutar vid armbågarna, regnställen dammiga och räcker inte längre över stövlarna.

En afton spenderas i ett klassiskt köpcenter som erbjuder klädkedjor fyllda med pastellfärgade kläder och skor med kvalité som, om vi har tur, klarar sig fram till sommaren. Mannen som till vardags har en röd ton på det hår som fortfarande växer, såg efter några långa timmar nästan gråsprängd ut.

Veliga femåringar som provar skor som är för små, för stora, inte tillräckligt glittriga, inte snabba nog eller helt enkelt bara fel därför de stod på en hylla som inte var i rätt höjd. Efter många om och men, några snälla och en och annan diskussion om varför det inte fanns solglasögon just i den butiken, fann de pjucks som de med stolthet kan bära. Gyllene dojor som för tankarna tillbaka till schlagerdängan Diggiloo, Diggiley- och andra paret som liknar något en regnbågsfärgad enhörning kunnat bajsa ut, rosaglittrigt fluffigt.

Därefter bjöds vi på den stora mössprovningen. I tre butiker. In och ut. Och tillbaka. Flera olika mössor men ändå nästan likadana. Samma modeller, samma storlek, samma färgskala, samma lilla fjäril-hjärta-blomma-Bamse-Stjärna, men där ett barn som börjar närma sig läggdags tydliggör att skillnaden trots allt är kolossal.

Mutor. Om du väljer en mössa snabbt nu, vilken som helst- bara du tar en, innan alla affärer stänger, hinner vi köpa glass på vägen hem. Hurra. Vi blev klara. Glada barn, lättad mamma, utmattad pappa.

Grabben som är måttligt intresserad av att spendera tid på att köpa kläder gjorde snabbt klart för oss att han visst äger en vårjacka. Undrar vilken han syftade på, redan förra året började senaste exemplaret se lite för pluttig ut. Men han var lycklig som slapp detta tålamodsprövande äventyr. Sen att han faktiskt inte har någon lämplig jacka blir han snart varse om.

Min äldsta tjej är enkel. Inte särskilt vanligt att en tonåring kan vara så okomplicerad. Hon följde glatt med hela kvällen, troligtvis den av oss som visade störst tålamod med småsyskonen, tyckte, tänkte och gav råd- så fin, sååå fin, OMG deeen var jäääättefin. Mitt under denna kalabalik undrade jag varför inte hon själv gick ett varv och letade nytt. Jag fick mitt svar. Skulle aldrig frågat. Det visade sig att tjejen redan spanat in ny jacka, till ett pris av månadspeng x 4. Hade hon något sparat. Nej. Hade hon en plan på att tjäna pengarna. Nej. Hade hon en annan jacka hon kunde tänka sig. Nej. Men hur ska du då göra, vinterjackan blir snart för varm. Svaret; Då tar jag dina jackor mamma.

Jag har fyra barn. Barnen är nog också det enda jag kan säga verkligen är mitt. Mina. Men inte ens det stämmer. För barnen delar jag med deras fäder, mor- och farföräldrar, deras vänner och alla andra härliga människor som fyller deras liv med kärlek och omtanke. Dessutom har man ju alltid fått höra att barn bara är till låns. Precis det jag upplever när det kommer till min garderob, mina skor, mina väskor, min sängplats, mitt vattenglas, min favorithörna i soffan, filten jag älskar, träningskläderna, mitt smink och mina parfymer. Från den dagen man kissade på stickan som med sitt blåa plus berättade att livet aldrig mer kommer vara sig likt- har inget längre bara varit mitt. Kroppen har barnen turats om att trängas i, bilen har valts med förutsättningen om att barnen ska sitta säkert och ens kunna få plats, hårborsten används flitigt och fylls med hår som i perioder har mindre trevliga inneboende, och kvällsfikat får man aldrig äta ifred trots att barnen fått exakt vad de beställde.

Mitt är ditt. Vårt är ert. Allt är deras.

Till låns.