Tonårstrubbel.

Till Dig vill jag säga-

Don´t grow up, it´s a trap!

När man är ung har man bråttom att växa upp och bli vuxen. När man är vuxen har man bråttom till allt eftersom man oftast är försenad.

Jag tittar på Dig nu och försöker minnas min egen tonårstid. Vilken såklart känns oerhört avlägsen, men långtifrån glömd. Man sov större delen av dygnet, eller framtill att pappa kom dundrande med dammsugaren följt av ett tvivelaktigt skådespeleri om att han inte förstod att det störde. Man slet sig endast från Ricki Lake, dåtidens utmanare till dagens alla trollbindande serier, när bästisen kallade dig lat och blivande tjockis, för att hänga med på ännu ett tråkigt träningspass.

Det var fullständig kaos på insidan och ständig ångest över utsidan. Det var oron över att inte räcka till, att åter hamna utanför, önskan om att få höra till, om att vara omtyckt, första kärleken, stressen över att prestera i en klass full av vad som då upplevdes vara rena genier. Känslan av att avsky sin spegelbild, acne, tandställningen som på skoj kallades rälsen- det var aldrig roligt, långt hår, kort hår, brunt hår, svart hår, orange/gult/vitt hår. Skiftande klädstil från hängande manchesterbyxor till supertajta tights. Så vilse. Så fel.

Någonstans i detta kaos gjorde jag mitt första aktiva val i att ta mig från något destruktivt. En längre tids tärande skolgång fick ett slut när jag tog min ryggsäck till en ny skola. En nystart. Staden jag bodde i var trots allt liten och djungeltelegrafen utbredd. Minns för alltid den dag då Blomman på nya skolan gick fram och berättade att han kände till ryktet om den förloraren jag var på förra skolan, utsattheten som brände i min kropp. Men också den tacksamhet jag senare alltid känt när det stannade där. Mellan oss. Den låga som tidigare gjort ont slocknade och en ny eld började brinna. Min egen.

När jag tittar på Dig ser jag en helt annan tjej än den jag var. Du är trygg, har skinn på näsan och låter ingen trampa på dig. Du har starka åsikter, stark vilja och kämpaglöd. Samtidigt så mjuk. Du har aldrig förändrat dig för någon. Alltid gått din egen väg.

Jag är glad över att du fortfarande vill umgås med mig och din familj, jag är glad över att få vara delaktig, jag är glad över allt du berättar, skildrar och diskuterar.

Du ska kartlägga din egen resa i världen och jag står kvar här bredvid. Som stöd, som skydd- när du behöver och önskar. Ha inte för bråttom iväg, njut av att få maten serverad, kläderna tvättade, pengar på kontot och huset fullt av syskon som idealiserar dig.

Vuxenlivet kommer inom sinom tid, med ansvar, med krav, med mer nytta och mindre nöje.

Don´t grow up, it´s a trap!

Tiden På Tellus.

Där man balanserar på kall och mörk asfalt, någonstans mellan himlen och helvetet. Tiden på Tellus. De man skapat och de man kommer lämna kvar, om man har tur, efter att man blåst ut de hundra brinnande ljusen på gräddtårtan. Barnen.

Och de skillnader de gjort på mitt liv.

Nr1. Fick jag tillsammans med dåvarande, en finfin tjej, kort efter att jag firat min tjugoårsdag. Dagar, nätter och veckor flöt ihop förutom söndagen som alltid innebar samtal från jämnåriga vänner som behövde ventilera lördagsnattens äventyr. De dansade nätter igenom, jag ammade. Samma planet, olika liv.

Nr2. Lillebror. Min enda son. Under de 40 veckorna han hölls trygg inuti min mage, lugnt guppande omkring, var livet utanför allt annat än just tryggt och lugnt. Nu hade dessutom några av mina vänner runt mig hunnit fastna i en relation och fått sina första kärleksbarn, vilket gav efterlängtad förståelse för min avsaknad på diverse glammiga tillställningar, men min höga närvaro på babycafé, babygympa, babygrupper och allt annat med ordet baby inklämt. Ledsamt nog blev jag först ut med att genomgå en krävande separation där barn var inblandade. Fortfarande många som levde som sprudlande singlar, en del hittades nu inuti den guldskimrande babybubblan, jag ensamstående. Samma planet, olika liv.

Nr3+4. Flera år senare. Livet hade åter hittat sin harmoni och barnen 1 och 2 växt så det knakat. Vännerna, de som redan funnits där flera år och tröstat, stöttat, skrattat, kramat, vet jag kommer finnas kvar i hjärta och tanke livet ut. Ni är fantastiska och jag önskar det fanns mer tid till att skapa nya varma minnen. Otroligt nog visade det sig att jag även skulle få nöjet att vara först ut som mamma till tvillingar i min umgängeskrets. Jag, precis som alla som står inför något nytt, hade ingen aning om vad som väntade mig. Och det går inte heller att återge känslor, situationer och erfarenheter på ett fullständigt sätt. För att förstå, måste det upplevas. Några levde kvar som ofrivilliga singlar, många blomstrade med familj i standardformat, enstaka enastående ensamstående, jag existerade i en miniatyrversion av Familjen Annorlunda. Samma planet, olika liv.

Allt jag gått igenom för barnen, på grund av barnen och tillsammans med barnen, är upplevelser som gett mig kännedom om mig själv, om barnen och om livet i stort. Allt är skört och sårbart. Allt är nytt och främmande. Allt är gammalt och slentrian. Vad som betyder något är hur vi hanterar medgång och motgång. Vänskap och kärlek. Du. Jag. Vi. Alla.

Jag vet att flera omkring mig kommer att få uppleva förändringen av sitt första barn, somliga kommer tvingas genomgå en slitsam separation och några få kommer upptäcka hur livet struktureras av dubbel nedkomst. På samma planet, och bara i min umgängeskrets, ryms så många olika versioner av det som snabbspolat är: födas, barndom, tonåring, vuxen, åldring, dinosaur, ängel.

För allt vi går igenom. För allt vi upplever. Som individer. I gemenskap. Innanför. Utanför. Min tid på Tellus har hittills, tack vare barnen, fått mig att växa, precis som dem, utvecklas, precis som dem, och berikats med gränslös kärlek, genom dem. Barnen.

Och de skillnader de gjort på mitt liv.