Tonårstider.

Klockan skvallrar envist om att detta lilla barn tycker att natten tar slut 05.00. Fortfarande nattsvart ute, men det verkar inte övertyga till längre sömn. Bara att stiga upp. Lämna min varma säng, mina drömmar och min längtan om sovmorgon.

Jag minns tidiga timmar i ett illa upplyst rum, byggandes med klossar, gungandes i gungstol, läsande, sjungande, kramandes. Vi var här. Just då. Tillsammans. Vi mot den mörka världen utanför. Min ängel.

”När du blir större- då kommer du vilja sova länge. Då ska även jag göra det”- Dåtid.

Nu

Klockan skvallrar envist om att detta tonårsbarn tycker natten börjar 05.00. Det börjar snart ljusna ute men det verkar inte övertyga till långdragen morgonrutin. Bara att stänga hennes dörr. Låta henne ligga kvar i sin varma säng, hennes drömmar och hennes krav på sovmorgon.

Det blir sena timmar i ett illa upplyst rum, uppdaterandes av status, #instagrambilder, raklång över sängen, chattandes, skrattandes, musiken dånar. Du är här, just nu, i starten av ditt vuxna liv, jag står bredvid och ser dig växa. Fortfarande tillsammans. Fortfarande vi mot den mörka världen utanför. Fortfarande min ängel.

”När klockan är 10.00 – då får du stiga upp. Då vill jag inte vänta längre på dig vid frukostbordet” – Nutid.

-LOVE-

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *